Hipp hipp hurra!

Glad måndag på er alla!
Jag har haft världens superbästa helg och är i dagsläget helt slut, både fysiskt och mentalt. Ligger hemma på soffan med hunden ihopkrupen intill mig, coola Anita Sarkeesian-videor på TVn i bakgrunden och värsta blåsorna på lilltårna (nya converese, de gamla blev ju uppätna). Vill typ mest bara äta glass och tycka lite synd om mig själv, fast på ett mysigt sätt. För det känns ganska så bra med mycket just nu. Jag tror jag börjar må bättre.
 
Jag fotade inte alls i helgen, men jag har ändå två saker som jag vill visa er som gör mig vansinnigt lycklig just nu:
 
1. Mina vänner
 
 
Party at Lexington like it's 2012.
Anna och Erik överraskade mig i London med att helt spontant ha flugit dit för att gratta och dricka öl. Det var bara så absurt och oväntat att jag banne mig inte fattade att de var där. Alltså, vilka jävla guldklimpar de är! Och min fina Mimi såklart. Som typ världens bästa lillasyster jag saknar varje dag. Ni är fan de bästa.
Mia och Mark mötte upp oss för grymt god mat på FED med, och Nat höll min hand hela helgen med- även om de inte är med på bild. Alla är de mina älsklingar! Tusen pussar.
 
2. Min hud
 
Fem år utan några nya tatueringar- det var liksom dags nu.
Coolaste Lilly flög in från New York över 10 dagar och jag såg till att haffa henne i en timme för att bättra på min vänstra arm lite. Födelsedagspresent till mig själv! Spana in henne på instagram förresten: @lillyanchor
 
Nu ska jag ta igen på lite väl behövda tupplurar och mystid med våfflan. Puss på er alla.

En Londonhelg som exponeringsterapi

Okej, det är inte måndag, men det har ju blivit lite hatting med bloggning senaste månaden ändå, så det funkar lika bra med ett tisdagsinlägg tänker jag! Häng med, för nu ska vi snacka om min Londonhelg:
 

I lördags vid lunchtid tuffade mitt tåg in på St. Pancras i centrala London. Det var regnigt så som det liksom bara kan vara i England. Fast på en dubbeldäckare på väg att träffa några av sina bästisar gör ju inte det så mycket. Jag var mest bara glad. Och lite nervös. För sån är jag liksom.
 
Vi hade en grymt härligt kväll (utan kamera) som började på Mimi's jobb i en bar i Covent Garden och slutade till tonerna av önskelåtar på Shackelwell Arms i Dalston. Så jävla bra. Vi tog en falafelrulle vid tretiden och traskade hem, nöjda som få.


Söndag är ju klart marknadsdag om en är i London. Särskilt om en är där och hälsar på, för då får en ju se till att planera sin tid noga och inte slösa på sånt som tupplurar och TV-tittande (vilket vi gjorde hela söndag kväll, men men). Fast när det än var dagsljus ute så drog min bästa Mimi med mig längst Kingsland Road för att fynda skatter.

Först var vi inom Beyond Retro som hade världens rea. Trots att priserna var pangbra så var dock inte kläderna det, och vi gick båda därifrån tomhänta. Härnäst skulle vi till en pop up marknad för att rota runt bland smått och gott i alla kategorier.


Jag hade förresten byxor på mig! Har inte hänt på tusen år.

Hej östra London, så himla inkluderande och hippt. <3




Pryljakt! Jag kom därifrån med en gammal karta och ett ännu äldre sykit. Så himla random, men det är just det som är fint med marknader- en vet aldig vad en kommer att hitta.

Nu var klockan en bit in på eftermiddagen och vi hade kurrande magar som inte ens fått någon frukost än. Illa illa. Som tur var så visste vi precis vart vi skulle ta vägen för att bota detta.


FED by water ligger mitt i Dalston och är ett litet italienskt ställe som har en vegansk meny och en "vanlig" meny. 

Varken jag eller Mimi hade varit där innan, men vi greppade de gröna menyerna och bläddrade genom ett flertal sidor av pastarätter, pizzor, sallader och efterrätter. Känns som världens lyx att kunna göra det!


Vi beställde båda in pizzor med fuskost och fuskkött. Alltså åh. Jag bara satt och "åh"-ade mig i typ en halvtimme medan Mimi åt hela sin pizza i rekordfart. Jag var mätt efter halva men vill inte sluta äta. Ja, ni vet känslan. Det var för gott för att låta bli liksom.

En kaffe på det! Nöjd med livet.

Verkligen jättemysigt ställe. Rekommenderar hundra gånger om. Har redan bokat in ett bord till min födelsedag i mars!

Jag skulle egentligen tagit tåget hem söndag kväll, men hade så mysigt att jag stannade över en natt till. Det var så fint att få hänga med mina fina så som vi gjorde när vi alla bodde ihop. Bara prata om allting, bra eller dåligt, dricka god öl och bara ro om varandra. Ska se till att jag åker ner oftare, det är ju trots allt bara två timmar med tåg.
 
"Jaha, så festa och äta gott under en semesterhelg kan du, men är du inte sjukskriven eller hur var det nu?" tänker ni kanske. Det är ingen fara, jag har fått höra det många gånger tidigare med. För visst är jag sjukskriven än. Jag är inte tillräckligt bra för att jobba. Sånt är läget. Men en stor del av det som jag behöver ta itu med och få att funka är mitt sociala liv. Jag behöver ut och exponera mig för den där läskiga verkligheten som lurar utanför ytterdörren. Jag behöver möta min ångest och lära mig att det går att överkomma den. Och det gör jag, bit för bit. Det är inte influensa jag har, eller ryggskott. Inte ens halsfluss faktiskt. Så att min resa till välmående inkluderar helt annat än stora koppar thé, vila och antibiotika är bara logiskt. Folk får acceptera det, att jag försöker skaffa mig ett liv värt att leva trots att jag inte mår bra.
 
 
Jag ville bara säga det. Mest för mig själv kanske.
Lite för onödiga kommentarer jag fått tidigare.
 
Ha en grymt fin tisdag nu. Vi hörs igen i början på nästa vecka. 
Puss!
 
 

Att åka till Hogwarts med sina finaste

Ni har väl inte missat att J.K. Queen Rowling skrivit en åttonde del om allas våran älskade andra familj: Harry och gänget. Jodå, inga aprilskämt här inte! Nästa sommar går Harry Potter and the Cursed Child upp på teater i centrala London. Fatta vad mitt tonårshjärta dunkar bara av att kunna skriva detta!
 
 
I alla fall så har jag och fem av mina nördigaste, finaste och mest magiska vänner bokat oss biljetter för detta happening! Och tusan vad peppen är på topp! Känns som att ha kommit in på Hogwarts igen <3
 
ACCIO SOMMAR 2016!!!
 
 

Wollaton Deer Park

Igår bestämde jag mig för att det var dags att fånga den vackraste oktoberdagen hittills i år på film. Jag tog en liten rosa buss genom stan för att promenera genom Nottinghams eget Hampstead Heath: Wollaton.
 

Jag hade faktiskt aldrig varit där innan, så jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Så fort jag klev in genom grindarna till parken stod det klart att jag inte skulle bli besviken.

Efter bara några minuter kom en hjort traskandes i närheten av mig. Hur fin?! Jag bara stod och gapade ett litet tag. Kul med en ny kompis.

Jag traskade strax vidare. Titta vilken söt liten bänk under träden. Pax för att sitta där med en kindle nästa sommar!

Lite kul trivia: Wollaton Hall här ovan kanskse ser bekant ut. Det är detta hus som Christpher Nolan har använt sig av i sin Batman-trilogi. Jupp, Wayne Manor. Ingen dålig syn direkt.

Och själva parken var minsan inte så dum den heller. Kolla de olika fägerna! Dunk dunk säger hjärtat. Dunk dunk.

Jag ser kanske inte vidare glad ut här, men attans rabarber det var jag! Synd bara att jag inte hade en chailatte med mig - då hade det varit ultimat.


Hej England, jag älskar dig.

Okej, nog med höstromantik för nu. 
 
Hur ser kvaliteten på bilderna ut för er förresten? Jag tycker att de är himla tveksamma, fast jag kanske stirrat på dem för länge. Mitt kameraobjektiv är tio år gammalt, så jag behöver verkligen skaffa ett nytt snart. Det är en sån tråkig summa att lägga ut bara, framför allt när även min laptop är inne på sista valsen. Men men, jag får väl vara extra snål nu i ett par månader. Eller börja köpa skraplotter...

Därför behövs den dåliga feministen



Jag har skrivit en krönika till Metro Creative om dåliga feminister. Klicka er dit och läs den vetja!
 

En dag i York

 
I torsdags var vi på den skandinaviska och finska marknaden lediga. Tusen tack, röda dagar! Så då köpte vi billiga tågbiljetter och hamnade efter två timmar i fina lilla York.
 
Iina och Sofia var mina kumpaner för dagen. Lika pepp som jag på att utforska.

Vi började med York Minster. Så himla pampig byggnad. Utanför stod en busker och spelade fiol och sjöng ända ifrån tårna. Vi hamnade plötsligt flera hundra år tillbaka i tiden. Fint!

Sen traskade vi förbi Guy Faweks födelseplats på väg in mot stadskärnan. Vilken slump liksom. Jag visste inte ens att han var från York. Jag älskar detta med UK- det finns historia runt varje hörn. En kväll tar du ett glas vin där Edgar Allan Poe gick i skola, en annan går du på fest där Hitchcock spelade in stumfilmer. Så himla guld värt det här landet.


Vi gick ner på Stonegate, en av de mysigaste lilla shoppinggatorna jag någonsin gått på.


Bland annat kikade vi på godsaker i fönster, Som Betty's till exempel. Vi gick in för att dricka thé lite senare, men det var fullt och dyrt, så det fick bli att stirra sig blind utifrån istället. I alla fall den här gången.

Det går inte att bli mätt på alla krokiga söta byggnader!


Istället blev vi snarare hungriga och letade upp ett litet guldkorn på Grape Lane. El Piano serverar bara 100% veganskt, gultenfritt, och organiskt. Går ju inte att tacka nej till!


Himla nöjd åt jag en jättetallrik med chow mein, hummus, och annat gott. Det gick ner himla fint med en ginger beer. Fast det gör det mesta klart. 



Mätta och belåtna fortsatte vi mot den mest pittoreska lilla biten av gator jag sett.


Med finaste namnet!

 
En gammal slaktargata som nu är full med alla möjliga sorters godsaker. Sån himla Hogsmeade-känsla överallt! Kan bara tänka mig hur galet vackert det är snötäckt om vintern. Drömmigt ju.

Vi träffade två kortnosiga kompisar där med.


Och sen hamnade vi inne på Fudge Kitchen. Chrissy hade tipsat mig och attans vad det levde upp till allt jag hade kunnat önska mig. Vi fick smaka hur mycket fudge som helst och se hur det görs. Så himla coolt.


Jag kan fortfarande känna hur det doftade där inne när jag ser denna bilden. Jag köpte med mig en dröse smarrigt hem, i massa olika smaker och även veganskt. Så himla lycklig över detta.
 
Och sen traskade vi mest bara runt igen. Jag fotade kringel-gator från alla möjliga håll och kanter. 

Alla dessa krypin <3

Och när butikerna slog igen och vi började frysa var det dags att ta sig tillbaka mot tågsatationen. En kunde gå uppe på stadsmuren. Så nedrans perfekt! York var över alla förväntningar. Och jag kommer helt klart åka tillbaka snart igen.

Tjugosju år och antagen till Hogwarts

Jag kan inte hålla mig, jag bara måste visa allt fint jag fick av Nat i födelsedagspresent. Och ni kan ju kanske gissa temat här...


När jag gick upp klockan fem på morgonen serverade han mig lyxig tårta och jag fick ett handmålat vackert kort med professor Snape på. Och fem pussar såklart.
 
När jag kom hem flaxade en uggla runt i vardagsrummet (med hjälp av snören och ett fäste i taket) med ett avlångt kuvert knutet runt ena benet. Världens bästa post hade anlänt.

Grönt bläck <3


Hogwarts emblem stämplat i rött lack. Så fruktansvärt fint! Jag var minst sagt tårögd när jag läste att terminen börjar första september och jag behöver se till att ha med mig tre uppsättningar av svarta rockar med mig.

Och inte nog med det. Som en liten skattjakt låg det ett svart paket gömt i pianostolen. Komplett med en lista med viktiga trollformler rotade jag fram The Elder Wand. Alltså.. jag bara... åh! 
 
Nat har aldrig läst hela historien om Harry Potter. Han är inte särskilt imponerad eller intresserad. Men han visste att sista punkten på min bucket list är och alltid har vait "att komma in på Hogwarts" så han började läsa frenetiskt och såg till att få de detaljer som var viktiga rätt. Så nu stryker jag det och börjar träna på 'Alohomora'. Swish & flick!

en fin middag på en fin kväll

Idag är det den femte mars. För ett år sen vaknade jag upp i min lilla 90cm-säng i mitt delade rum i östra London. Nat låg intill mig, och det var hans födelsedag. Vi hade träffats för första gången en vecka och två dagar tidigare. Och jag sa högljutt att jag älskade honom för första gången. Det var kanske för tidigt, men det var också så jävla självklart. Jag orkade inte hålla det inom mig en sekund längre.

Vi spolar framåt ett år och hamnar på en torsdag då jag har världens magkramper- igen. Jag åker in till jobbet sent och gnyr så att alla på bussen hör. Jag sätter en liten insekt i halsen på väg hem och hostar i tjugofem minuter. Jag kommer innanför dörren hemma och får världens största kram av världens finaste. Jag kysser honom, och det är hans födelsedag. Men den här gången är jag inte rädd för att säga hur jag känner.


Jag och Nats chef, Bradley, planerade ihop en liten kupp. Vi låtsades för Nat som att han skulle jobba, vilket han alltid gör på torsdagar. I hemlighet hade jag bokat bord på tre olika restauranger i stan för att fira att han är så bra. I slutändan visste varannan individ som någonsin druckit en kopp kaffe i Hockley om detta, ändå spelade de med så att det skulle bli en överraskning. 
 

Av mina tre förslag valde Nat Hockley-baserade 'The Larder' som hade dämpad belysning utan att vara cheesy och en enorm vinmeny. Många av våra vänner hade varmt rekommenderat stället och vi var himla förväntansfulla när vi beställde kronärtskockshjärtan och blå stek.

Och det var fina, men opretentiösa portioner. Jag kände mig glupsk och glad, fast kanske inte helt överväldigad. Det är så svårt när folk säger goda saker om något och ens förväntningar flyger runt uppe i rymden. Det blir verkligen ALDRIG lika bra som en tänkt sig. Och då känns det mer synd än det egentligen borde. Så vi har bestämt oss för att sluta lyssna på ris och rosor nu. Känns säkrast så.

Stället var i alla fall fint. Gågatan utanför ekade i neonfärger från nattklubbarna, och vi satt utanför och tittade på, i lugnet själv. Och oj, vad jag älskar att äta intill golv-till-tak-fönster. Så tillfredställande.

Vi drack lite mumsig Nottingham-bryggd öl skippade dessert för att kramas hemma istället. 
 
Och så gick det till dagen då min älskade fyllde tjugoåtta.

nat + jennifer = forever

Idag var det ingen vanlig dag, utan årets bästa och roligaste och finaste och mysigaste dag.
Det var nämligen ett år sen på pricken som jag låg i Nats armar och sniffade på hans nakna bröstkorg, och han frågade 'Vill inte du vara min flickvän?' Vi hade träffats en gång tidigare, bara fem dagar innan. Och jag ville inte vara utan honom en minut. Så självfallet kysste jag honom och sa 'Ja' med mitt bredaste leende någonsin.
 

Så idag när jag vaknade satt det ett litet kort fast i brevinkastet. Ett kort med tre av mina favoritsaker här i världen på: London, en fransk bulldog, och Nats handstil. Blev tårögd på typ två sekunder.


Och efter lite presentöppning där majoriteten av paketen var ost (!!!) så gjorde vi oss  ordning för att dra iväg. Jag målade kattögon och satte upp halva håret som ett trots mot vårvindarna. Sen traskade vi in mot stadscentrum.

Vi tog ett varv för att välja var vi ville börja dagen. Hittade denna fina dörr på ett litet théhus. Fast det var tyvärr stängt.

Och en säng av gräs i en gränd. Varför inte, liksom?

Gränder som små fickor är den här staden bra på. Med grafitti och fairy light såklart.

Efter rundpromenaden hamnade vi på Rough Trade och tog varsin morgonöl. Day drinking är så himla underskattat. Önskar jag kunde spendera varje söndag förmiddag såhär.


Vi la några pund på att föreviga oss i fotoautomaten där. <3

Sen vandrade vi en bit till för att komma till destination frukost. Vi ville testa Alley Café, då vi hört mycket fint om det. ALLT på menyn är vego och kan dessutom fixas som veganskt och glutenfritt. Också i en gränd- var annars liksom?

Så hungriga. Tyvärr var det lite smaklöst och underväldigande. Fast de gör smoothies och veganshake som inga andra. Värt besöket bara för det!

Sen drog vi oss hemåt för en eftermiddagslur. Nödvändigt när vi jobbar så himla olika. Jag läste några kapitel ur en bok och somnade i någon timme på soffan. Känns rätt fint att göra det ibland ändå. Fridfullt, på något vis.
 
Sen tog fotografierna slut, men jag lagade en stor bunte pasta till oss båda. Resten av kvällen kommer fyllas med Twin Peaks och god belgisk öl vi köpt med oss hem från stan. Alldeles utmärkt för att vara årets bästa söndag tycker jag. Nu är dag dags att pussas igen.
Hejdå!

vi svänger våra lurviga i sheffield

 

Ganska exakt så såg det ut när Chrissy fyllde 25 förra veckan.
xxx

annies film premiere


På något lustigt vis har dygnets timmar blivit färre och jag hinner aldrig med någonting numera. Så här kommer lite bilder från ett två veckor gammalt event. Det var dags att piffa till sig enligt klädkoden 'black tie' och dra till The Contemporary för filmpremiär!

Det var fina Matt som stod i centrum. Han har under det senaste året jobbat på denna helt tokigt bra dokumentärfilmen om ingen mindre än stans egen burger queen Annie (vars burger shack jag tjatar om här ibland). Detta är hans andra dokumentärfilm to date, den första handlar om lokala legenden The Cockle Man; en man som fortsatt fenomenet att sälja olika fiskbaserade snacks i pubar, något som uppenbarligen var väldigt vanligt här för 20-30 år sen. Han ska vara den sista i England. Galet söt berättelse. Går att se här LÄNKLÄNKLÄNK.

Min Nat och jag var först på plats. Alltid en bra ursäkt för att dricka lite öl och pussas ifred. Nat och Matt jobbar ihop på bästa baren JamCafé här i stan. Tveklöst trevligaste personalen du kan hitta inom den industrin. Vill typ krama alla alltid.


Tidningsfolk fotograferade kvällens stjärnor. Annie själv var helt tokigt dolled up kvällen till ära. Jag tror att när det kommer till ståhej är kanske amerikaner ganska så överlägsna. Ett stadie av pepp och engagemang jag nog sällan kommer få uppleva, enbart avundas på håll. 

Efter ett tag var det dags att fylla ut den hyrda salongen. Fullsmockat var det, och alla var så himla trevligt glada och gulliga. Hälften av gästerna var Annies bekanta och burgerflippande polare, hälften var Matts nära och kära. Kände mig så himla lycklig över att jag fick räknas in i det sistnämnda. 

Sen var det dags för lite fest ju. Annie hade gjort om sitt tavern till världens festlokal. Ett swingband i ena hörnet, brickor med bubbel, och oscarstattyetter i mänsklig storlek. Snacka om att gå all in. 


Alla var så prydliga. 

Det fanns fuskflammande eld gjort av tyg, och lokalen var fylld av skratt från varje vrå.

 En del tog det dock lite lugnare, men det fanns det ju såklart rum för det med.
 
Filmen 'Annie' fanns upplagt i en vecka, men nu har Matt tagit ner den för att kunna sälja till eventuella filmfestivaler och liknande i framtiden. Läggs den upp igen säger jag till dock. Tummis!

a documentary with no sound

Idag var jag som sagt ledig (tack svenska helgdagar!) och efter en himla god natts sömn bestämde vi oss för att ge oss ut i ett duggregnigt Nottingham. Mest bara för att se till att komma utanför huset och njuta av tid tillsammans.

Vi satsade på en sen frukost på veganhimlen Alley Café efter en massa goda rekommendationer och ett mumsigt tjuvkik på menyn. Med kurrande magar kom vi dit strax efter elva...

...och så var det stängt! Så himla tråkigt. Vi deppade i en minut och gick sen vidare till Bill's som hade problem i köket och en väldigt begränsad meny. Vi hängde läpp lite där med innan vi bestämde oss för att fortsätta leta.


Till slut hamnade vi på Delilah som har den finaste shoppen av dyr ost och små italienska delikatesser. Älskar att sitta på ovanvåningen och kika ut över alla godheter.


Nat var med. Jag dör när han ler såhär. Så himla finast.

Och jag satt mittemot. Hej hej.


Efter mycket ojande hittade vi ändå inget på menyn som fick det att kittla till i magen, så vi beställde varsin Rouge-öl och ett gäng vansinnigt dyra, men mumsiga oliver. Vi bestämde att det fick bli duktigt billiga veganska mackor till riktig lunch efteråt, så då var det okej att lyxa lite.

Inte röra innan jag fått fota! Duktig partner. 

Efter ett tag hamnade vi på Jam, där Nat jobbar de flesta kvällar och nätter. Jon var inne för leverans och vi bestämde oss för att vara lite sällskapliga. Jag fotograferade världens mest imponerande stearinklumpiga vinflaskor. Är så kär i dem. Lyckas aldrig få mina att bli så fina. Inte ens i närheten på.

Fint ställe. Konstigt att se dansgolvet folktomt, och baren o-klibbig och i dagsljus. 
Efter ett tag spatserade vi vidare och det blev två till öl på två till pubar, och lite hundkel hos vänner innan vi till sist hamnade hemma i soffan. Himla bra ledig dag. Ingenting spektakulärt, men alldeles perfekt för en tisdag tillsammans. Kan det inte bara vara så alltid?


 

they see us ravein'

Mörka moln och ikväll drar vi till East Central 1 för att dansa oss blöta till solen står högt på himlen igen. På med största kängorna och Daniel Avery på högsta volym så ses vi på andra sidan.

midlandsäventyr och början på något nytt

 
I början av juli månad hade jag och Nat en veckas semester tillsammans, då vi bland annat besökte kattcaféet som ni redan sett. En annan grej vi gjorde var att ta och boka snorbilliga tågbiljetter upp till Nottingham för att hälsa på hos kompisar och bara lata oss, dricka lite för mycket och beställa hem pizza till dörren. Det var typ det vi gjorde.
 

Knappt två timmar bort med tåg och vi var där!
Jag har aldrig riktigt rest inom UK förut och tyckte det var himla spännande att få se något annat, något som inte var London. Massa peppigt pirr i magen. Robb kom i hatt och mötte upp oss på stationen och körde oss hem till honom.

Där denna hjärtkrossare väntade! Wilma är världens charmigaste lilla rescue dog som är rädd för ganska mycket men tycker om att bli kliad på magen och simma långtlångt efter pinnar som aldrig kastades. Hon dök upp lite överallt under vistelsen, men mest kröp hon upp i sängen hos en på morgonen för lite mys. Uppskattat från alla håll och kanter.


Så att vi inte skulle gå vilse fotade jag gatan vi bodde på. 

Tog en taxi till City Centre för ynka fyra pund och sysselsatte oss bäst vi kunde medan våra värdar hade viktiga möten med musikbolag och packade ihop sig på sina jobb.


Vi drack öl, åt chips och hade på oss randiga tröjor. Och åh vad jag smälter när han tittar på mig och ler. Bara den här bilden gör mig helt... blöt fläck typ.


Drog till Bodega och drack ännu mer bland vimplar i glada färger med fint folk. Jag satt mest och bara njöt. Var så fint att vara ledig, att vara glad, att vara där. Så vi började svarva planer och Robb sålde idéen på att flytta till oss. Bra gjort, grabben.

Sen gick vi och åt tofu som smakade ingenting, drack hemma och borta, lyssnade på musik på vinyl och kedjerökte. Vi har uppe till klockan klingade sent på natten eller kanske tidigt på morgonen. Tog oss en hel dag att bli folk igen efter det. Annars gick vi långpromenad med Wilma och pratade om förhållanden och hur framtiden skulle kunna se ut. Och när vi kom hem igen började jag och Nat lägga upp en budget och leta hus/lägenhet. I Nottingham. 
Jävla bra stad alltså.

fira kärlek med kattcafé

För en vecka sen blev jag och Nat fyra månader gamla och bestämde oss för att fira bästa en kan när en har östra London precis framför fötterna. Så vi drog till Bethnal Green och drack thé med ett helt gäng katter på relativt nyöppnade Lady Dinah's Cat Emporium.
 
Bästa var såklart med.
 
11 katter på två våningar fulla av gömställen, leksaker, motionsuppmanningar, härliga krypin och en himla massa sitt/ligg/sovplatser. Här är mammakatten Mue lådmästare, som en bör vara med jämna mellanrum.
 
Bland världskartor och stiliga gamla soffor. 
 
Skönheten Artie och jag lekte ett tag, sen var det dags att vila rävsvansen lite.
 
Minstingen Loki åt kattgodis ur handflatan min tills den kurrande lilla magen inte tålde mer. Kunde nästan höra snarkningarna. 
 
Så himla mysigt att kunna gå till ett café och hänga med katter om man inte själv har tid, råd eller möjlighet att sporta en egen liten familj hemma. Och vilket hem de har sen! Så lugnt och kärleksfullt med en hel handfull människor som kommer på besök och kan bli lekkamrater om katterna så vill. Allt på deras villkor. Dunderfint.
 
Gå dit, vettja! 
P.S. théerna är goda och de har cronuts!

disposable moments at night

 
Framkallade två engångskameror i veckan. Massa ljuvliga berusningsögonblick i låg kvalitet. Älskar det.
Och så mycket fint folk sen!

analogt: hackney city farm

 
I början av februari var jag deppig, så Mia och Mimi tog med mig till finaste lilla smultronstället inte långt från där vi bor: en liten farm mitt i smeten av östra hipster, gubbpubar och billiga chips-Hackney. Vi klappade på tuppar, pratade med grisar och bara log. Så himla fint. Andra analoga rullen togs upp där.
 
 

mitt analoga liv

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Första rullen från min nya analoga kamera. Lördagen första februari, Hackney, Spitalfields, Tower Hill och Tower Bridge.

2014 i promise you...

Jag har fyra resemål som ska bli av under det kommande året. Banne mig och jävlar anamma! Alla fyra är platser jag aldrig har besökt men som känns sådär oerhört vackra på sina egna vis, så jag måste helt enkelt ta mig dit. Och eftersom att jag innerst inne är en sann anglofil så är det bara brittiska destinationer. Tror verkligen jag hittat rätt här i livet, i alla fall rent geografiskt. 
Så just nu ser jag fram emot:
 
Favoritdialekten och 60p-öl på Shag. Chrissy ska ju med, självfallet. Det har hon själv inget att säga till om. Ska vi starta på The Effing Sandwich Shop, eller vad säger du, love? Sen jobbar vi oss flitigt igenom allt Band Guy-relaterat och delar på en flaska rödvin eller två. Jaa?!?
 
Lagom till födelsedagen tänkte jag. Dog på insidan när jag fick andas in Edinburgh och jag vill bara ha mer av härligaste Skottland. Lauren och Andrew står för min språkmässiga utbildning. Det går sådär hittills får jag väl erkänna. Men men. Och Sauchiehall Street då, hah.
 
Så engelskt det kan bli känns det som. Så himla mycket kulturell historia att jag bara flippar. Vill se allt, gå på alla smutsiga gator och dansa på alla nattklubbar. Så himla mycket ett måste. Och kanske en snabbtripp till Macclesfield med om tillfälle ges.
 
Polare Fred sa alltid åt mig att komma och hälsa på honom när han bodde där, men det kom alltid småsaker i vägen. Nåväl, Brighton står ju kvar så vitt jag vet och jag känner att det kommer bli många dagstripper ner till kusten i sommar. Steka på stranden och vara vaken hela natten. Tack ja tack.
 
Har ni några tips gällande dessa städer får ni gärna dela med er.
Fast att improvisera är ju inte så tokigt det heller. Åh, eskapisten i mig längtar!
P.S. fotokonsten är från tumblr.

greyfriars kirkyard

Jag har fortfarande jättemycket fina fotografier från Edinburghresan förra månaden sparade på dator. Vet bara inte vad jag ska skriva. Så övergripande mycket magi att jag blir lite stum. Men en eftermiddag, eller två egentligen, var vi på besök på Greyfriars Kirkyard, kyrkogården mitt i smeten där de första riktiga höstvindarna ruskade om oss. Låt mig visa.
 
Ligger precis bakom denna lilla puben. Har ni inte läst historien om Bobby tycker jag ni ska göra det bums. Dödligt söt.
 

Vi trampade ner de roströda löven i cirklar och letade fina gamla namn på gravarna.

På ett håll har man utkik över baksidan på caféet Elephant House, där J K Rowling satt och var finurlig en gång i tiden. Tänk att det var här det började alltså. Man känner det banne mig i luften. 
 
Vill bara ut med de här fina och resa igen. Så himla mycket! 
 
Håller på att spara pengar till en ny tågutflykt. Vet dock inte var eller med vem. Mot Sheffield kanske. Eller Manchester. Norrut känns rätt. Edinburgh blir det förhoppningsvis igen lagom till att man fyller år i mars. Kan knappt vänta kan jag säga er. Åh. 
 

past,
RSS 2.0