det var jag, chrissy och alex band guy igår

 
Arctic Monekys igår på Earl's Court. Say whaaaaaaaaat? 
Sådär snuskigt svinigt dunderbra att jag knappt orkar andas. Strobe lights, konfetti, Sheffilddialekt blandat med fejkamerikanska, kamning av greaserhår på scen och 'this one is for all the ladys' danslåten. Allså jag är liten brud tretton år som smälter genom tangentbordet när jag tänker på det, typ som en förälskelse som man inte riktigt vågar tro på är sann. Hände detta? Såg jag det här? Dansade jag i shorts, spetsbody och docs tills svetten rann över varenda liten bit hud jag exsisterar i. Ja, det gjorde det.
Och det var banne mig det bästa jag någonsin sätt. Punk slut.
 
 
On another note: Christina du är fan bäst! Flytta tillbaka till London annars kommer jag upp norr och lattjar med dig så snart tillfälle ges. Pusskram xxx

en lördag i edinburgh

För tre veckor sen vaknade jag upp med den här utsikten från mitt hostelrum i Edinburgh. Peppen pumpade genom varje blodkärl och lusten att göra allt just nu på en gång flög runt i luften. Vi gjorde så gott vi kunde.
 
Dagen innan var det duggregn och pannkaksfika, men helt plötsligt var det blått på himlen och vi sprang genom staden sjungendes themet från Luften Hjältar. Mia flög lite också.
 
Målet var den där tjusiga toppen i fjärran; Arthur's Seat.
 
Lite halvbrant promenad med ömmande lårmuskler och vi flämtade att 'vad tusan håller vi på med?' men inte skulle man ge sig förrän man kunde taggas på Facebook på toppen. 
 
Allt går bra med lite vettigt sällskap vet ni ju. Skrattade så kinderna gick ur led säkert.
 
Helt makalös utsikt hela vägen. Hade man haft tiden och orken hade man kunnat ströva runt i en halv evighet kan jag lova.
 
Sen plötsligt var vi där och jag kunde bara inte ta in det. SÅ SJUKT VACKERT.
 
Solstänk i blicken och min nya förälskelse framför fötterna. Fan vad livet är fint ibland ändå.
 
Sen traskade vi hemåt igen, åt lite mat, drack mycket öl, fylleramlade längst ännu fler gator och dansade oss svettiga på en helschysst nattklubb vid namn Bubbelgum. Och så pratade folk skottska med. Tummen upp.

bite your lips and tell me you're mine

Mycket av min tillvaro som inte är jobbrutiner, sova en kvart för länge och kämpa i mig mackor som växer i munnen för varje tugga är spontan verklighetsflykt med vänner i alla dess former. Det är ändå det finaste med att bo som jag bor: jag har tre stycken underbara trollungar i samma lägenhet och skulle alla de vara bortflugna för stunden är London en makalöst stor stad och det finns alltid någon att dansa med.
 
I helgen drack vi öl och tittade på gammalt svenskt på youtube. Karlsson på Taket här, men jag fastnar inte riktigt. Vill bara ha Bamse och vi berättar våra favoritbitar som vi minns och sen sjunger vi lite. 
 
Kan jag inte få spendera varje stund såhär?
 
Finaste Christopher som klippt sig för kort men vad gör det om man har fin skjorta tycker jag. Eller färdigblandade groggar på burk.
 
Och Nuru som jag hängde med senast förra sommaren har dykt upp i mitt liv igen och dragit med mig på VIPhäng i Shoreditch och nästa helg ska vi ta oss an Peckham. Så jävla fin grabb.
 
När klockan slog midnatt dumpade jag kameran och vi tog bussen till Angel för att dansa skiten ur världen och sen bara flippade jag. På ett bra sätt, alltså. Jag kunde inte stå still, bara sprang mellan folk och dansade, hånglade och skaffade tusen nya vänner som jag tappade bort några minuter senare. Jag älskar att gå ut här. Alla är så öppna och glada och vill bara ha en good fucking time. Ler på insidan bara jag tänker på det.
Och så hittade jag den där pojken med, han med manchesterbyxor och smutsblonda lockar som hånglade mig hela vägen till New Barnet i norr. Drömnatten. Dagen efter är jag hemma vid tolv igen, väcker mina sovande festisar, dör i soffan till Black Books och en stor pizzabeställning. Bäst.

irland, buncrana

 
Vid två tillfällen under Derryvistelsen satte vi oss i en bil eller hoppade på en buss och åkte över gränsen till det stora Irland, närmare bestämt byn Kevins pappa kom från: Buncrana. Tar inte mer än en kvart att ta sig dit och vägen är kantad av fina vyer. Hymnen 'Amazing Grace' skrevs om inget mindre än just denna plats på jorden.
 
Eller kanske lite mer specifikt denna: Lough Swilly. Vi bestämde oss för en rejäl promenad längst östra kanten. 
 
Hade bra sällskap som kunnat stället utan och innan sen barnsben.
 
Buncrana Beach som kanske inte såg sådär badinbjudande ut, men attans vad vackert. Kevin var bitter över det mulna vädret och sa att det är banne mig så mycket finare i solsken, men jag tror han ljuger. Det blir inte vackrare än såhär. 
 
Fick höra kul trivia om olika bitar av promenaden, som Friar Hegarty's Rock där munken den är döpt efter blev halshuggen på 1600-talet. Huvudet ska ha stutsat sju gånger innan det hamnade i sjön och Kevin kunde peka ut konstiga märken som skulle visa var.
 
Bra plats för en liten paus tänkte vi och satt och bara njöt ett tag. 
 
Hej hej. 
 
Bröderna Doherty, när de inte skojslogs eller skulle springa ikapp. 
 
Allting är så fantastiskt grönt att man nästan tror att det är någon som driver med en. Men hur många gånger man än blinkade så var det lika megagrönt som innan och inte blev man trött på det heller.
 
Eller den här utsikten. Tack, ja tack.
 
Efter ett tag begav vi oss hem över finaste lilla bron.
 
Stannade och hängde lite ut över kanten för att fota en hund som hoppade i med glädje.
 
Hundplask!
 
Var där ett par dagar senare med och då lättade molnen. Ljuset blir rent magiskt.
 
Kanske den vackraste platsen jag befunnit mig på. Tappade andan ett flertal gånger.
 
Men hoppade mest runt glad som en liten lärkeimitation.
Det var så jävla bra. 

irland, derry

Dags för lite Irland nu tänkte jag.
Jag åkte en bra stund innan gryningen måndag morgon och landade i Derry på Nordirland strax efter klockan åtta på morgonen. Anledningen till besöket var att Kevin och hans familj redan var där och hälsade på stora tjocka släkten som ställde till med bröllop och 80-årkalas, det sistnämda var jag inbjuden till. Så det blev himla mycket familjegrejer och jag fick träffa så många kusiner att jag tappade räkningen.
Det såg ut lite såhär: 
 
Vi bodde i norra delen av Derry och kullarna ramade in vår utsikt så himla fint. Varje dag låg molnen lågt över dem och regnet var sådär extra blött som det aldrig blir i Sverige eller England. Regnade om inte konstant minst fem gånger om dagen. Bara att dra huvtröjan över huvudet och bita ihop. 
 
Vi fick farbror Gerrys lägenhet alldeles för oss själva och firade med mackor dekorerade med plastig ost och en tupplur. Och lite nintendo wii. Ett alldeles ypperligt sätt att ladda krafterna på efter en natt utan sömn och ett obekvämt flyg.
 
Sen hälsade vi på inne hos tjocka släkten tre dörrar ner och promenerade genom små- och storskurarna till stadskärnan, min grabb och jag. Kevin har varit där sex veckor varje sommar sen han var liten så han fick leka guide och visa runt. 
 
Bland sluttande gator... 
 
...och små trånga snirkliga gångar.

Derry hade blivit årets city of culture och hade the fleadh i stan, vilket innebar att ca 400 000 turister befann sig i stan samtidigt som vi. Gatorna blev så småningom fyllda med pop up bars och scener. Överallt stod det äldre män och plinkade på sina gitarrer. Dooley's bar var favoriten. Fullpackat om kvällarna med en stor parkeringsplats på baksidan som gjorts om till uteservering. Briljant!
 
The Guildhall som var mötespunkt för alla sällskap som försökte finna varandra. Och så dansade folk till sig ett världsrekord i deltagande i riverdance vid ett tillfälle, för det kan man ju också göra. 
 
Vi promenerade till Peace Bridge som är rätt snygg och öppnades först bara för något år sen. 
 
Bra utsikt över atta små söta hus på kullarna från bron. 
 
Vi gick längst promenaden vid kanalen som var fylld med stånd som sålde burgare, godis, hantverk och annat.  
 
Ja, blommor med. 
 
Måste bara visa min härligaste bakfyllemat någonsin. Handlade vid fish & chips vagnen runt kröken en dag och åt det flottigaste jag ätit i hela mitt liv, men attans så gott. Är fortfarande helt uppsvälld  efter alla onyttigheter, men så kan det väl vara på semester ibland. Blev dessutom bjuden på restaurang inte mindre än tre gånger under min vistelse. Fint ska det vara, hah.
 
Men för det mesta hade vi stora pubrundor med kusinerna om kvällarna och tittade på film. Sjukt skönt att bara få komma bort och chilla lite. Så för nu avslutar vi med utsikten från sovrummet, med en skymt av de där fina kullarna som horisontlinje.
 
Två dagar spenderades även i Buncrana, som är en liten by på andra sidan gränsen. 
Det får ni se vid ett senare tillfälle lovar jag.
 
 
 
 

bonjour, jeudi

 
God morgon, unge herr Doherty. Dags för sista dagen i Paris.
 
Vi checkade ut från hotellet, tackade för oss och knaprade brieost och en baguette till frukost. Laddade väskorna fulla med vattenflaskor. 35 grader och inte ett moln på himlen. Fint, men attans vad jobbigt. Blir liksom matt bara av att finnas till. Har inte varit med om sånt väder på flera år.
 
Vi brände oss båda en del dagen innan så lager på lager av solkräm applicerades var och varanna timme.
 
Vi tog bussen till Place de la Republique och vandrade österut tills vi var framme vid Cimetière du Père-Lachaise, ett av de få måsten jag hade på min lista inför resan.
 
Jag är nog lite förtjust i kyrkogårdar trots allt. De är ofta så vackra och fyllda av intressant historia. Denna visade sig vara väldigt pampig med stora minnesmonument och maffiga gravstenar med väldigt lite utrymme mellan varandra. Tjusigt, men jag saknade allt det gröna som vuxit sig vilt i stil med vad som finns hemma i London. Menmen. 
 
Jag agerade kartläsare och guidade oss bäst jag kunde genom denna oändligt stora yta med kringelkrokiga gångar som inte alls gick som jag tänk de skulle. Men efter ett litet tag hittade vi ändå de gamla kamraterna vi letade efter. Jim Morrison var först ut.
 
Och sen madame Piaf såklart.
 
Och den lustigaste gravstenen jag sett i mitt liv...
 
...tillhörande en av de bästa människorna någonsin. Så mycket kärlek.
 
Ännu mera promenix.
 
Vi gick inom en butik i närheten innan vi hoppade på metron och hamnade vid Hôtel de Ville. Vi valde en ledig trappa vid floden och picknickade loss i skuggan. Åh så skönt att sitta ner lite. 
 
Söta Evelina.
 
Kevin och Madeleine.
 
När vi vilat upp oss gick vi runt lite längst floden och kikade vad alla gatuförsäljare hade att erbjuda. Hamnade vid den där stranden igen. Ser heltokigt ut i mina ögon. Sen var det dags att åka hem, jag och Kevin till London och Evelina och Madeleine till sitt hostel. Så vi kramades hejdå och tackade så mycket för allt fint sällskap. 
 
Så det var det, för den här gången. Jag saknar redan de vackra små balkongerna, alla krukväxter som sticker ut ur öppna fönster, att höra det franska språket talas överallt omkring en och att bara gå runt och upptäcka en massa. Det var banne mig helt underbart.

bonjour, mercredi

 
Andra dagen bestämde vi oss för att spana in lite parisiska sevärdheter. Allt det där stora och turistiga ni vet. Så det var bara att packa ner kameran och ge sig iväg.
 
Kevin föreslog turistbuss vilket faktiskt visade sig vara en alldeles utomordentlig idé. Många bra stopp, utmärkt utsikt överallt och lite roliga kommentarer och fransk musik i hörlurar som ingick i priset. Kevin skaffade sig dessutom instagram, så han fotograferade flitigt med mobilen.
 
Hej hå du vackra stad.
 
Busskalas pusskalas.
 
Notre Dame. Ska vara helt fantastisk på insidan, men kön in var vansinnigt lång och vi bestämde oss för att spara på de slantarna.
 
Utsidan var ju faktiskt inte så tokig den heller.
 
Vi vandrade ett par sträckor mellan busstoppen, då vi kunde hoppa på och av som vi ville. Blev så tokigt förälskad i alla små snirkliga gator. Precis så har Paris alltid sett ut i mitt huvud.
 
Floden Seine och lilla jag. Notera den spontana strandremsan i bakgrunden. 
 
Vi kikade i växthus och små butiker längst floden. Var himla nära på att köpa med mig örter hem för att plantera i köksträdgården. Eller rädisor, omnom.
 
Eller en stor och vacker fågelbur som Moas origamifåglar hade kunnat få bo i.
 
Snubblade över bron där alla förläskade små själar kedjat fast sin kärlek i form av små lås. 
 
Sen åkte vi på Champs-Élysées i riktning mot triumfbågen. I hörlurarna spelades det Aux Champs-Élysées, lite lagom svängit sådär. Himla svårt att få ur huvudet sen dock.
 
Pampigt säger jag bara.
 
Och sist men absolut inte minst hamnade vi vid Eiffeltornet. Så himla tjusigt att jag vet inte vad. Man vill liksom bara ta av sig hatten och buga litegrann. 
 
Sen släppte bussen av oss hemma igen och vi gjorde oss i ordning för ännu en utekväll.
 
Den här gången var vi på jakt efter en restaurang och vandrade vidare på kringelikrokgatorna i Montmartre. Överallt var det fullt med folk på uteserveringar som drack vin, åt ostbricka och kedjerökte. Verkar vara det man gör i Paris. Inte mig emot.
 
Självfallet letade vi upp Amélie Poulains arbetsplats. Kevin hade inte sett filmen och fattade inte alls vad som var grejen, men jag studsade fram.
 
Så fint. Dock verkade allt väldigt dyrt och stället var fullpackat, så vi bestämde oss för att leta vidare efter käk.
 
Hittade en charmig uteservering någon gata bort och beställde in bruschetta med mozzarella/getost. 
 
Och sen färsk pasta till huvudrätt. Kevin stod för vinvalet och det blev ett smaskigt rött ett. Vi har bestämt oss för att vi ska gå ut och äta på restaurang en gång i månaden bara vi två. Date night typ. Känns som världens bästa idé, älskar när vi gör det.
 
Alldeles för mätta för efterrätt tackade vi för oss och gick vidare då natten lagt sig till rätta. Gjorde banne mig bara gatorna ännu vackrare.
 
Vi tog metron till Marais och mötte ännu en gång upp Evelina och Madeleine som hittade världens mysigaste lilla bar. Färgglada ljus och lyktor, vimplar, porslinshundar och porträtt prydde alla utrymmen. Ni kan skymta en svensk flagga i bakgruden och över dörren in mot toaletten fanns även vår kungafamilj på ett vykort. 
 
Vi stannade bara för en öl, var för trötta för mer än så. Men kika definitivt in här om ni har möjligheten. Stället heter Le Kitch och ligger precis intill Oberkampf metro. Tips tips! 

bonjour, mardi

I veckan var det äntligen dags för lite semester! I tjugofemårspresent från mina omtänksamma föräldrar fick jag en liten tripp till Paris att dela med Kevin. Vi tog tåget från St. Pancras tidigt tidigt på morgonen och anlände till Gare du Nord innan klockan ens slagit halv tio. Inchecking på vårt hotell var dock först lite senare på eftermiddagen, så vi drog på oss våra ryggsäckar och traskade iväg. 
 
Resesällskapet mitt. 
 
Första stopp var Montmartre, där vi skulle bo under vistelsen. Gick ruskigt fort att gå från stationen, tror vi var där inom en halvtimme. Köpte läsk och fotograferade lite tjusiga metroskyltar. 
 
Sen gick vi upp till Sacré-Cœur som var nästan folktomt, eller i alla fall till en början. 
 
Underbar utsikt. Hade nog kunnat stå kvar nästan hela dagen. Alltså vilken stad! 
 
Imponerad tjej. 
 
Gick vidare längst huvudgatan bland franska flaggor, högertrafik och duvor. Tusentals duvor överallt.
 
Kanske inte så snyggt som det varit en gång i tiden men magpirr över att se den röda väderkvarnen.
 
Rue de Rome och det blev en långpromenad genom centrala Paris. Gick runt i fem timmar sammanlagt och såg hur mycket som helst. Sen vände vi riktning tillbaka norrut, plockade upp en baguette, lite ost och rosévin på vägen innan vi var tillbaka där vi först började. 
 
Rue d'Orsel, lite turistigt och så Sacré-Cœur i bakgrunden. Här skulle vi bo. 
 
Tupplurade i nästan två timmar, klädde på oss igen och sörplade i oss vinet. Sen var det dags för lite kvällsståhej! 
 
Redo för allt!
 
Utav en ren slump visade det sig att Evelina och Madeleine var i Paris samtidigt och bodde bara ett stenkast från oss. Så vi möttes upp på en bänk och fyllde på med mer vin och lite öl. Min stackars gamla kamera är inte så förtjust i skymningsljus så ha överseende med kvaliteten.
 
Evelina fotade oss framför Moulin Rouge. Så fint!
 
Sen blev det två barer och efterfest på ett hostel. Svårslaget bra första kväll i Paris.

tre böcker för magiska anteckningar

Nu är det bokat. Sent en kväll i september sätter jag och min Mia oss på ett nattåg upp till Edinburgh. Sen har vi fyra dagar på oss att hitta all den dära skottska magin som jag längtat efter sedan flera år tillbaka. Sitter om kvällarna ibland med en anteckningsbok, en kalender där dagarna kryssas av och en liten miniguide som Anna gav mig innan jag flyttade till London sommaren 2011. Läser bloggar och skriver ner tips, frågar vänner och bekanta som varit där vad man absolut inte får missa; listan är bisarrt lång redan.
 
Har ni några bra Edinburghtips är ni hemskt välkomna att kommentera. Ju mer desto bättre, jag tänker banne mig fylla varenda minut av vistelsen med finheter. Puss

bbq with the boys

I lördags var alla lediga och jag hade flyttat in hos Kevin för helgen, så då slog vi till med grillfest hemma hos Ed, som bor vid Finsbury Park. Matthew plockade upp oss i sin bil (älskar att åka bil i London, ha hänt att jag gjort det typ tre gånger, om man inte räknar taxi då) och vi drog alla för att shoppa allt som kan behövas. Sen var det bara grillandet kvar.
 
Korv, burgare, potatissallad, coleslaw och lite grönt. Satt så nedrans fint i magen. Fick pausa i flera timmar med cricket på tv. Lärde mig faktiskt lite av hur det ska spelas med, krångliga sport. 
 
När man kunde kalla det kväll drog vi några gator bort för att spela biljard och dricka pitchers med Carling. Jag är så dålig att det är pinsamt, men som tur är har jag bara snälla grabbar omkring mig som hjälper till med vinklar och sånt. Och när man druckit lite är det ingen som bryr sig om vem som är bra och vem som är dålig ändå.
 
Dessa grabbar har varit polare sen de gick på katolsk privatskola ihop, japp så går det till i det här landet. Nu pluggar/jobbar de alla i olika delar av landet och ses knappt annat än på sommaren. Tycker det är så vansinnigt fint att de fortfarande håller ihop så gott de bara kan. Sånt gör mig lycklig.
 
Sen tipsade Moa och Mimi om ett ställe de skulle till i Dalston som hade gratis inträde och öppet sen. Så vi knökade in oss i en taxi och drog dit. Var jätterökigt och hur tomt som helst på folk. Så vi spexade bäst vi kunde för att underhålla oss själva.
 
Kevin satte sig obehagligt nära folk när det fanns gott om plats. Fast grabben på bilden var rätt snäll och kul att prata med en stund, så det var väl ett bra val.
 
Saknar att bo på gångavstånd till Kingsland Road. En av de bästa gatorna för kul nattliv.
 
Avslutar med ett lite töntigt gruppfoto minus mig och Conor. 
Tack ska ni ha grabbar, ni är allt bra fina ni.

parklife

Årets varmaste dagar är här. I lördgas var det 27 grader och vi shoppade finfrukost för en snabb utomhuspicknpick på framsidan av huset.
 
Min macka med rödlök, ost, gurka, fuskskinka och potatissallad. 
 
Lilla Anneli som bodde med Moa och Mimi innan jag flyttade hit har kommit för att hänga lite i en vecka. Härligt eller vaddå?
  
Sen gjorde vi oss tjusiga och poserade som girlband utanför busskuren.
 
Told you.
 
Vi tog bussen till Broadway Market och gick runt bland vaser, vinylskivor och jeansvästar.
 
Snygga brillor och sånt.
 
Alla människor är alltid så fina där. Dunderinspirarande.
 
Sen blev vi törstiga, men inte på shakes.
 
Traskade vidare.
 
Cat & Mutton lika poppis som alltid.
 
Pojkar som äter och dricker på gatkantnen, som det ska vara liksom.
 
Vi köpte med oss öl och Kopparbergs och joinade alla andra människor i East på London Fields. Tveklöst bästa parken. Vill ni ha parkhäng här i stan så strunta i Hyde Park och Regent's Park. Detta är stället.
 
Har inte druckit Kopparbergs på år. Fruktigt sött och mums.
 
Mimi drog fram kortleken med Bond-tema och så spelade vi skitgubbe i hur många omgångar som helst.
 
Några timmar senare kom Chris och gjorde oss sällskap. Han lärde ut andra kortspel och åt upp mina pistachios. Men det var fint ändå. Fred slog sig också ner efter ett tag, men hamnade inte på bild.
 
Strax efter nio-tiden började solen gå ner; grillfesterna var fortfarande igång och den lilla baren som ett gäng hade satt upp och sålde 2 cocktails för en femma hade lång kö, men för mig var det dags att packa ihop och åka vidare till Kevin som precis slutat jobba. Vi lagade wraps med stekta ägg och guacamole, tittade på Scott Pilgrim vs. the World och myste. Toppendag verkligen.
 

engångskamera april-maj

När bästa vännen Anna var här och vände i april tog hon med sig en liten engångskamera till mig. Så himla fiffigt och bra. Hade med den överallt när jag kunde minnas. Sen låg den bortglömd med en full filmrulle i en låda i någon månad innan jag tog mig i kragen och lämnade in för framkallning. Och så mycket fint det blev av det sen!
 
Systrarna Ahlgren på pub, som det ska vara!
 
Conor och Kevin på pub, som det oftast brukar bli.
 
Promenad längst långa fina bästa Brick Lane till favoritbutiken.
 

Hos Snape på Hogwarts.


Taktavlor.


Min finaste lilla rackare.


Bethnal Green's tunnelbanestation.


Broadway Market på en lördag <3<3<3

Solsken och leenden under ölpicknick på London Fields. 
 
 Mia och Moa på kramkalas. Attans vad öl vi dricker.
 
Lillsorken i deras gamla lägenhet. 
 
Bästa osköna bilden; morgonrock vs ytterkläder. 
 
Utsikten från Cambridge Court. Så nedrans fint. Menmen.
 
Måste köpa en ny kamera i dagarna. Ska minst lämna in en rulle varannan månad.
Tack Anna, tack för peppen och allt fint som blev sparat. Puss.
 
 

highgate cemetery

Tog två bussar till norra London och den finaste stadsdelen: Highgate. Länge har jag längtat efter att gå genom grindarna till den omtalade kyrkogården och nu var vädret fint och humöret på topp, så varför inte tänkte jag.
 

Glad tjej på plats.
Kyrkogården är uppdelad i en västra del, som man bara kan gå in i genom att betala för en guidad tur, och en östra, som man även måste betala för men får upptäcka helt på egen hand. Första begravningen ägde rum 1839 och senaste förra veckan. Som en portal in i tre olika århundraden.


Så gott som allt är täckt i murgröna och andra slingriga växter. Arkitekturen på västra sidan är helt makalös. Pompöst viktorianskt och det tar andan ur en. Såhär såg ingången till de "egyptiska" katakomberna ut. Alltså det tar andan ur en.

En del namn kände man igen. Alexander Litvinenko här. 
 
Tom Sayers och hans hund Lion. 

Douglas Adams pennprydda hem. 
 

Folk går fortfarande och sätter blommor till Radclyffe Hall.

Mest magiska ljuset jag varit med om. 
 
Familjegrav med tolv namn på stenen. 
  När man lägger en slant för att gå in så går den till att resturera gamla gravar, statyer och monument som med åren har hamnat på sniskan eller kanske fallit sönder helt. Bra sak att ge en peng för tycker jag.
 
Gravplatser i England är så hemskt olika i jämförelse med våra svenska. Här är allt huller om buller, små krokiga gångar för att ta sig långt in i skogen och ingen logik när det kommer till datum. Det är vansinnigt vackert att vandra runt bland. Bara titta själva.  
 
 
  
 
Hittade ett svenskt namn.
 
 
 
 
 
 
Det är verkligen värt att lägga en peng på.
Annars finns det många andra fina kyrkogårdar här som vem som helst får lov att besöka utan att det kostar något, men jag har verkligen aldrig sett någonting såhär... alltså nej jag har inga ord längre. 
 
En dag när jag blir gammal, grå, och trött vill jag vila på en engelsk kyrkogård. Jag vill vara ett av de där namnen på huller om buller-gravstenarna som är täckta av ivy och ibland får besök av små mjuka solstrålar genom de enorma trädkronorna. Riktig magi.

när vi flyttade till vårt kråkbo

Förra helgen var det flyttdags. Jag och Mia tog vårt pick och pack för att dra fyra rejäla flyttlass via buss från Bethnal Green [söta kära, kommer alltid sakna dig lite] till en fyra i Hackney Wick med mina två små skogstroll som jag bodde ihop med när jag först flyttade hit; Moa och Mimi! Det blev inte mycket fotograferat, men några små ögonblick fastnade ändå på minneskortet.
 
Vårt eminenta vardagsrumsfönster fick en sista burk öl och en cigg. Ganska så sorgligt. Bästa stället att hängga på ju. Fast vi hann inte vara så himla sentimentala för vi hade mycket att flytta så till slut blev det att halsa ölen och rusa till bussen.
 
Moa var på besök i Sverige, så hon flyttade in dagen efter. Men sällskapet var ju ändå inte att klaga på direkt. Här hittade jag två töser i en garderob i rummet jag och Mimi delar. Kanske ska förklara att vi tyckte det var tråkigt att packa och släpa på grejer, så på Mias förslag gjorde vi en lek av det och tog en shot tequila var gång en väska var flyttad. Himla varmt i magen och glatt i humöret. 
 
Packa upp och göra lite fint.  
 
Vår köksdörr såg ut som något taget från ett mentalsjukhus, så lite dramatiska scener var ju tvunget. 
 
Lizzie flyttade med. Vek oss dubbla och sen slängde vi ut henne för hon var faktiskt lite läskig när hon hängde på fönstret och kikade på en genom sina brillor.
 
Så hej hej från Kråkboet i Hackney!
 

you're just like your mother

Igår var det lördag och Field Day var i stan. Vi var dock fattiglappar och drack upphittad whiskey i fönsterkarmen.  Kommer sakna som tusan att förfesta i det här vardagsrummet, bästa hänget ju.
 
Jag och Mimi tittade på videor med spanska undertexter. Skitsvårt att sjunga med då.
 
Jag hann göra om håret också. Just nu ser det ut på det här viset. Vet inte om jag ska behålla eller greja mer.
 
Sen kom det födelsedagsbarn och annat sällskap. De hade haft picknick här runt knuten bara.
 
Så då fick vi ju packa ihop oss och dra till ett dansgolv i Stoke Newington. Härliga tider detta.

we both know the words to there is a light that never goes out

I lördags var det dags för en lite sådär turistig dag. Har inte haft en på evigheter, så det satt rätt fint. 
 
Åka buss förbi Hackney Empire.
 
Först åkte vi till Fulham och kikade lite på var Kevin gick i skola när han växte upp. Fick höra tusen osannolika och tokiga historier, men mest ösregnade det. Så det blev inga bilder just då. Men efter en tunnelbanetur till Trafalgar Square var det min tur att visa honom lite av sånt som betyder mycket för mig. Så vi besökte gamle vännen National Gallery och gick raka vägen till Van Gogh, älsklingen.
 
Kevin greppade inte grejen, så istället föreslog han att vi ju kunde spatsera hand i hand längst Themsen.  Sjukt fint. Och bästa turistfotostället också.
 
Sen gick vi genom Green Park till Buckingham Palace, som jag var måttligt intresserad av. Men omgivningen var tjusig. Och sen bara gick vi vidare för det kändes ju bra. Så efter ett tag var vi tillbaka där vi började igen, fast från en annan vinkel.
 
När magarna började kurra till drog vi vidare till Angel och gick in på ett eftermiddagslugnt The Lexington. Kommer aldrig känna igen mig där nykter. Det känns som en helt annan plats. Men det var där, vid den där baren jag träffade honom för första gången och det är ju så himla fint. Så vi hånglade lite igen, för gamla goda tiders skull liksom.
 
Så köpte vi pints och slog oss ner utanför. Jag hade bästa utsikten.
 
Gottgott. Sen var det nog och vi åkte hem, beställde kinesiskt och tittade på de första femton minuterna av Ruby Sparks innan jag somnade i hans famn. Perfekt lördag. Så fruktansvärt jävla skitbra.

en fönsterkarm i öst

Ibland blir det helg och ens finaste tittar över. Här sitter Mimi i nyrosa hår.
 
Sofie har precis kommit för att hälsa på, så alla var glada och tog lustiga bilder på Moas iphone.
 
Spice Girls spelades på hög volym och alla sjöng med. Bästa fönsterkarmen i världen.

hogwarts will always be there to welcome you home

I torsdags åkte jag och alla mina bästa till Watford, eller ja det var ju egentligen Hogwarts. Warner Bros. Studio Tour var enormt efterlängtat och det pirrade i magen hela vägen dit och hela vägen genom de gigantiska lokalerna där de samlat all magi. Så stort att jag lovar att jag inte ens kunde ta in hälften av alla små underbara kluriga detaljer. Men det var verkligen en av de bästa dagarna jag kan minnas och jag blir fortfarande tårögd och full av adrenalin när jag tänker på det, tittar på alla mina hundratals fotografier. Ja, magi!

Istället för att lägga upp inlägget på det sätt jag brukar göra med text till varje bild får ni helt enkelt göra er egen resa, då orden till fotografierna sviker mig. Och ja, detta blir ett långt inlägg.

Har dig att tacka för allt det här, vilket varit en stor del av min uppväxt. 
 
Hogwarts släpper jag då aldrig taget om.

tusen vinylskivor och gatumusikanter

Ursäkta tystnaden.
Här är en liten tillbakablick till en ypperligt fin lördag. Den började lite såhär; mitt i sambolivet en halvtidig morgon med avokadofrukost i magen. 
 
Hej hej och god morgon. Gör mig i ordning i sängen.
 
Utsikt från vårt sovrumsfönster. Lite vårigt; äntligen!
 
Satte mig på tunnelbanan och åkte till ett folkfullt Notting Hill för att traska runt lite längst Portobello Road Market.
 
Där kan man göra saker som att kika på tjusiga gamla inbundna böcker.
 
Eller kika/lyssna på Bob Dylan-snygga grabbar som spelar musik i gathörn.
 
Eller kanske äta lite rolig och färgglad mat.
 
Sen var det dags  att spendera lite tid i den här finfina lilla butiken.
 
Mia var mitt sällskap för dagen och bläddrade flitigt bland gamla vinylskivor.
 
Efter några timmar åkte jag hem och gjorde cheese toast efter Kevins pappas recept.
 
Och det var den lördagen. Sen blev det öl, biljard och rolig hemmafest. Nu bor jag inte där längre. Det känns himla sorgligt faktiskt. 

we used to talk for hours on end

Kompis Fred på bilden. 
 
Helgen är över. Bästa på länge. Bästa vännerna, godaste drickan och mumsigaste maten. Oförskämt trevligt nästan. Fyra lediga dagar kvar och ingen aning hur jag ska spendera de. Funderar på att sätta mig på en random buss imorgon och bara åka. Kanske ta med en bok och hitta ett fint fik. Men först ska jag sova minst tills klockan sen förmiddag. Minst.

past, future,
RSS 2.0