safe place


När allting bara slår mot mig hårt som käftsmällar och benen inte kan hålla mig uppe längre och jag tappar bort mig i ett panikrus omöjligt nog kombinerat med apati. När, som nu, behöver jag ingenting mer än att andas in doften av hans nacke med hans armar hårt slingrade om min kropp. Då landar jag säkert igen. Då minns jag att saker kan vara bra. Då är jag på säker mark.

två minuters skillnad

Fredagen den trettonde.
Jag har halsfluss och han testar naket ansikte. Glad helg.

muminmamman på brick lane

För första gången på vad som känns som himla himla länge är jag faktiskt ledig. Eller jaa, jag har halsfluss och kan inte jobba. Så istället ligger jag och svettas hemma i sängen samtidigt som jag dricker thé och jämrar mig med den lilla röst jag har. Nat passar upp som bästa hönsföräldern när han inte jobbar och det är faktiskt nästan lite skönt att inte behöva stressa. Jag mår absolut jättemycket dunderdåligt, men jag får tid till att vila. Jobbet täcker mina skift över helgen och de enda måsten jag har är att äta, sova, dricka mycket samt småplock av viktigheter som kan göras i horisontell ställning. För att vara skit är det ändå helt okej. Typ, hah.
 
Rotade i alla fall genom lite bilder på min laptop, som legat och vilat ovanligt mycket på senaste, och fann små skatter från två månader tillbaka i tiden då min alldeles egna muminmamma var här och hälsade på i ett gäng dagar. Tänkte jag vill så hemskt gärna visa upp:
 
Nat och jag hade båda tagit ledigt och jag fick chansen att presentera en av mina finaste för en annan av mina viktigaste. Massa magpirr, men oj så bra det blev. De är megabra kompisar nu.
 
Mamma Karin hade tagit med sig sin bästis Sven hemifrån. De bostatte sig på minsta lilla hotellet på Brick Lane och attans så surrealistiskt att ha så mycket svenskt här. Mamma har aldrig hälsat på innan, så världarna kolliderade lite i mitt huvud ett slag, men det gick över och gick bra. Så vi spenderade vår tid ihop med att äta på billiga utehak.
 
Gå på gator och peka på allt typiskt Londonskt. Kan man säga så? Jaa, det tycker jag nog allt.
 
Stora sushimiddagen i sängkammaren. Mitt livs kanske trejde sushi ever. Tummen upp!
 
Sen åkte vi rättså mycket buss med. Besökarna ville ju se allt. Jag var fortfarande rödhårig och det var jackväder utomhus. 
 
Han har vant sig vid mig nu. Inga konstigheter.
 
Så härligt att få visa mitt vackra öst och peka på allt jag älskar här. Typ gubbpuben med tjockiskatten som ligger vid fötterna på tidningsläsande äldre herrar. Så mycket kärlek.
 
Sparade det bästa till sista morgonen när vi möttes upp strax innan sju på Bethnal Green Road för att besöka hela världens favoritställe: magiska lilla Café 338. Ingen kö, bara en thédrickande byggarbetare vid bordet intill. Perfekt morgon.
 
Bara kände mig som solskenet själv.
 
Alltså härligaste stället. Dra dit så fort ni får chansen. Och bjud med mig!
 
Så jävla gott att jag knappt orkar titta på den här bilden. Omnom.
 
Måste varit finaste vårhelgen någonsin tror jag nog.
 
 
Jag ska försöka ge bloggen lite mer tid. Ge mig själv lite emr tid, först och främst. Men jag saknar att skriva här, kika tillbaka och se allt fint. Älskar dagboksformatet blogg, så brett och händigt. 
Så mer i framtiden. Heja heja.
 
 
 

från och med du

Från och med idag bor vi officiellt ihop.
Vi börjar med Hertfordshire, sparar lite pengar och letar reda på den perfekta tvårummaren i nordöstra London. Sen är det bara vi, bara han och jag. Jag kunde banne mig inte vara lyckligare.
 

disposable moments at night

 
Framkallade två engångskameror i veckan. Massa ljuvliga berusningsögonblick i låg kvalitet. Älskar det.
Och så mycket fint folk sen!

kids with guns

En månad med denna fantastiska, underbara och helt otroliga mannen.
 
Idag firar vi med att hänga på mitt jobb, dricka öl och gå på konsert med fina vänner. Wild Beasts, inte minst. Och om inte mindre än tre månader har vi fått bord för brunch på Londons alldeles egna kattcafé här i Hackney. Ser fram emot det så vansinnigt mycket att det inte finns. Spana in på Twitter, Facebook och deras egen hemsida. Typ bästa konceptet jag vet. Planerar att bli stammis.

från sängkammaren

 
Jamen orka vara nyvaken och så skitsnygg då.
Nat fyller 27 idag. Hånglade honom hela vägen bort till overgrounden. Mums.

we thought why the fuck not?

 
Vi gör ju allting jävligt baklänges ändå.
Och jag vet inte vad jag vill för det mesta, men jag vill ha honom hos mig.
Så jaa, vi kör på det helt enkelt.
 

lillsorken har städdag

Mimi och hennes nystädade rum för två veckor sen. Bara för att ha något fint att titta på <3

grumpy cat girl

Bästa hipstern i landet fyller år. Jag vet inte hur många men jag vet om att jag är så himla glad att hon inte tycker hon är för cool för att vara min kompis. Så häromkvällen kladdade jag ett litet tjurigt porträtt. 
LUV YA AS MUCH AS NME LOVES ALEX TURNER <3<3<3 

pojken från bournemouth

Han sover mycket mer än jag. Så jag fotar honom i hemlighet och visar för resten av världen.
Och jag tror inte jag vågar tänka på hur mycket jag tycker om honom egentligen. På riktigt.
Tänk vad allt kan ändras på sju dagar.

det tog tjugofyra timmar och sen var allt annorlunda

 
Jag satt med hälften whiskey hälften cola i ett stort glas i lördags kväll och täckte oengagerat min rodnande hud med foundation för att försöka likna en människa igen, försöka orka något annat än att bara gå till sängs igen och stanna där. Vid otaliga tillfällen har jag gjort precis det, bara gett upp, gett in och lördagskväll har smetats ut till söndagsingenting och själv har jag inte fått ut någonting överhuvudtaget av det. Trist, men mänskilgt.
 
Så vi spolar framåt ett dygn, söndag vid precis klockan nio istället. Antagligen i vågrät läge, antagligen utvilad bortom trötthet och mest bara med lite lätt ångest över att snart är det måndag morgon och det är så himla länge till nösta helg och fan ta mig för att jag i alla fall inte ens gjorde lite av den som nyss sluppit förbi. Jag kunde i alla fall gått ut och tagit den där ölen, kanske kikat inom gratisspelningen jag skulle gå på. I alla fall något, i alla fall något himla litet men mer än ingenting alls.
 
Så om jag svalde den sista klunken whiskey och drog på mig mina kängor då, om jag trotsade orkeslösheten för att jag lyckades minnas att jag alltid ångrar de saker jag inte gör så himla mycket mer än de jag gör och sen känner att det hade väl varit lika bra att låta bli ändå. Vi spolar fram ett dygn, till söndag igen, precis klockan nio igen. Jag hoppar på en buss från Liverpool Street och lyssnar på Bon Iver på väg hem medan batteriet piper att det nästan är slut. Jag har en påse med halvtomma takeawaylådor som har hamnat lite fel och läcker på stolssätet intill mig. Jag har fortfarande lite ångest över att måndag är nästa sak som kommer att hända mig, men det är ändå svårt att sluta le. För jag har just haft de finaste 24 timmarna jag kan minnas och det stör mig knappt ens att imorgon kommer jag vakna med halsfluss och tvingas att sjukskriva mig i flera dagar, ha bultande feber mellan svettiga lakan och spendera en mindre förmögenhet på att försöka få mina halsmandlar att se ut och bete sig som de ska igen.
 
För måndag kväll, inte klockan nio utan elva, får jag en rad meddelande där det står 'Things I've thought about today: How long is too soon to text you?' och sen 'Du är underbar' paus 'Only thing I've learnt today but that was what I really wanted to say'. Och jag tänker låta det vara underbart. 
För det är precis vad jag behöver och vill ha just nu.
Så puss.

a teenage dream's so hard to beat

Att dissa eller att inte dissa. 
Något av det absolut bästa med att bo i en stad som London är att det finns orimligt mycket folk och det är förbannat jävla trevligt tycker jag.På senaste har jag blivit helt makalöst sällskapssjuk, så när en grabb på mitt jobb ville jag skulle sitta och spana in killar med/åt honom på hans mobil över lunchen blev jag lite lätt intrigued. 
Appen heter Tinder och allt är väldigt ytligt. Du får se ett fotografi på någon som passar in i en åldersgrupp och på en distans som du själv har valt. Du kan trycka ja eller nej. Trycker både du och den andra personen ja till varandra kommer en liten chatruta upp och helt plötsligt lär du känna någon ny. Kanske bara någon att prata med en tråkig vardagskväll, kanske ett härligt spontant one night stand, kanske någon att dricka öl och spela biljard med eller varför inte en framtida vän. 
Känns lite som att fönstershoppa, fast med söta pojkar.
 
Och sen kan man ju alltid gå på en livs levande dejt, som vuxna människor och folk på film gör, dricka öl, dansa med skäggiga män i 80-tals klänningar, hålla hand när man tar sig genom folkmassor och hångla helt galet mycket. Så det gjorde jag igår. Men den här stilige grabben. Han hade långkalsonger innanför sina stuprörsjeans, rullar de bästa cigaretterna jag någonsin rökt och har lämnat massa härliga doftspår på min hud. Tummen upp för Tinder alltså. 
Och för en ny tokigt trevlig bekantskap.

anteckningar från sommaren 2012

 
En natt för inte längesedan var jag lagom sömnlös och bläddrade runt bland gamla dokument jag av någon anledning tyckt varit viktiga nog att spara på. Mycket skräp, påminnelser om sånt som är fint, mindre dagboksanteckningar, listor och käftsmällar. Det mesta utav minimal betydelse i dagsläget och så plötsligt ett dokument med namnet på pojken jag helt drunknade i förra sommaren. Dubbelklicka. Och där är den, listan med allt jag kunde komma ihåg om honom som jag skrev när vi tappade taget om varandra och aldrig hittade tillbaka igen, för att försäkra mig om att han var verklig, att han en gång fanns där nära intill mig och att jag visste en tusendel av vem han var. 
 
Jag har aldrig varit någon stor anhängare av klichéer, men om det finns någon the one who got away för mig så måste det vara han. För ett och ett halv år senare sätter jag fortfarande andan i halsen när jag tänker på vår magiska lilla tre-veckors-romans och än idag har jag inte kunnat åka genom Notting Hill utan att blinka bort mascarafläckar innan de når kinderna. Det är så sjukt, så vansinnigt sjukt hur vissa människor sätter spår i en. Någon du aldrig ens fick lära känna på riktigt, någon som rullade dig en cigarett av en slump och helt plötsligt skakade om allt. ALLT. Och visst tusan önskar jag mig honom tillbaka tusen gånger om. Men frågan är om det hade varit så himla fint om det varat i mer än tre veckor. Kanske tre månader hade tagit död på det fina? 
 
Så jag skrev en lista med punkter som var han, för jag kunde inte längre få tag på honom, grep med fingrarna i tomma luften. Och då kändes det bra att veta att jag i alla fall visste 28 meningar som var på riktigt.
 
22 får ni ta del av, de resterande 6 är för bara mig:
 

Born in January, 29 years old.
Played bass in a band called Cafe Vienna with a drummer and singer Phil. Got in contact with them by answering an ad.
Is a vegitarian.
Drinks and smokes roll-ups.
Was not born in London.
Has a sister.
Is left handed.
Also plays guitar.
Doesn't dance.
Owns two pairs of trousers, both grey denim.
Wears blue converse.
Is not on Facebook.
Listens mostly to Radiohead, Elliott Smith, Velvet Underground, Joy Division & Manic Street Preachers.
Likes Wes Anderson's films.
Owns a 'The Queen is Dead' tshirt.
Goes to Notting Hill Arts Club's Wednesday club night Death2Disco on occation.
Has a navy blue jacket.
Is quite shy.
Looks a bit like Alex James.
Has greenish eyes.
Eats on Subway a lot, most often Veggie Patty.
Is probably the most beautiful person I've ever met.

 

 

För visst fan är det fint att aldrig veta när man kommer träffa någon som förändrar en.

Någon så vacker att allt bara brister.


sex är farligt, det kan väcka känslor

Borde finnas som varningstext, typ som på cigarettpaket.
 
-Över Facebook till Anna från en ensam säng då den sporadiske pojken precis har dragit mig till sig och kysst mig rejält hårt en sista gång innan han stack. Och den här gången ville jag inte han skulle gå. Så nu raderar jag hans nummer. Överlevnadslogik.

the cool kids club

 
Det är så nedrans fint när folk är underbara och spontana på en och samma gång. Mina bästa brudar Chrissy och Anna har lite på impuls bestämt sig för att ta tåg/flyg till mitt lilla kråkbo i helgen. Det blir billigt rödvin, långa spotifylistor och dödligt mycket dans. Och som jag längtar! Finbesök dubbelt upp. Så himla bortskämd jag är alltså.
 
Annars är livet lite överallt uppochner klibbig kaos och ganska så kul samtidigt. Kramar fint folk bäst jag kan på jobbet, ritar ut en karta för helgsemestrar som ligger på önskelistan till den tidiga våren och kedjeröker i vardagsrummet hemma. Fortfarande skitdåliga matrutiner och lite knackig sömn, men jag tänker att jag får väl roa mig medan jag är någorlunda ung och gå i ide på min ålders höst. Känns som en stabil plan.

att göra slut- en månad senare

När jag vaknar upp morgonen efter är allt som i en dimma; alla tankar, känslor och det som hänt. Har det hänt? På riktigt riktigt? Jag vänder mig om i sängen och somnar om för jag orkar inte ta reda på svaret. Inte än. Sen kommer det efter ett tag, den där intensiva smärtan då jag bara skulle gå till badrummet men faller ihop på vägen och slår näven i närmsta fasta ting och gråten kommer så fort att jag hulkar, skriker, och inte kan andas på en och samma gång. Och tusen cigaretter och lika mycket whiskey hjälper inte för varje gång jag minns så hamnar jag i en återvändsgränd där någon spärrat av vägen jag tog för att komma hit. Allt är bara ett helvete och jag vill inte mer. Ingenting alls någonsin och punkt slut.
 
Ett par dagar senare när jag vaknar upp är han inte det första jag tänker på och jag lyckas äta en skiva ost utan att den kommer upp igen och har ett riktigt samtal med en vän som varar i säkert tio minuter innan jag måste gå och kollapsa igen. Men alla de där små sakerna som var så värdefulla, så vackra, och framför allt bara våra, de sticker och svider i hela kroppen. De kommer göra det ett tag. För det kvittar om alla de stora sakerna var fel, om vi spenderade lika mycket tid med att bråka som vi gjorde med att skratta, om jag textade vänner för trehundrafemtioelfte gången och frågade 'Vad ska jag göra, vad fan ska jag göra?' för när jag minns hur han alltid drog mig till sig varje morgon jag skulle gå upp tidigare än honom, att det första ordet han lärde sig på svenska var katten och därför trodde att satte man bara 'en' i slutet på engelska ord blev de svenska, eller kommer ihåg sättet han uttalade mitt namn på; sådär sockersött och igenkännande, då kvittar det. 
För jag är fortfarande kär.
 
 
Idag när jag sitter på bussen hem från jobbet och åker förbi hans arbetsplats inser jag kanske 100 meter senare att jag glömde att snegla åt det hållet. Idag när jag hör låtraden 'the type of kisses where teeth collide' tänker jag inte på honom utan på när jag och Patrick kysstes som att världen skulle gå under och våra tänder smällde ihop så att vi bara kunde skratta och kyssas ännu hårdare. Idag när jag tänker på honom känns det inte så intressant längre, så då lägger jag av med det. Och det är precis därför jag skriver ner det här; för att det är så viktigt att minnas att det blir tusen gånger enklare bara man ger det lite tid. Även om jag vet om det tre dagar in i smärtan så litar jag inte på att det är så. Men det får göra så pass ont, för det gör det bara ett kort tag. Sen blir man utan att det riktigt märks en ny version av sig själv. Och det finns värre saker i världen än att inte få vara hans.
 
Det finns fortfarande platser dit jag inte går. Jag vet om att en verklighetschock som att möta honom på riktigt, i blek hud och de där långa ögonfransarna, skulle kasta mig baklänges och få mig att tvivla tusen gånger om igen. Jag är inte riktigt redo för att exsistera i en värld han är en del av. En dag kanske, men inte nu. Och det är banne mig okej. För det har bara gått en månad och det finns ingen funktion för att Facebook-blocka någon från mina gator i London. Så jag ger mig själv lite mer tid och tänker att fan jag har ändå kommit bra långt på bara den här korta tiden och det känns bra. I magen känns det faktiskt bra. Och det måste jag för allt i världen inte glömma.
 
 
Så ja, jag och Kevin gjorde slut i början av september och jag är inte ledsen över det. Ibland är jag fortfarande ledsen över att vårt förhållande blev så fel och att vi väntade så länge med att inte göra någonting åt det. Och det är lite svårt att prata om, visst är det ju det. För vi älskade varandra och det funkade inte. 

familjeliv

Såhär ser mina bästa ut, sittandes på trappen utanför vårt. Så fina att jag dör.
 
Och katten Tord. Hon är också med i familjen har hon bestämt.

ett irländskt äventyr

Ni vet om att jag är kär. Ni vet om att han heter Kevin. 
 
Han ser ut lite såhär när han läser morgontidningen och väntar på att vattenkokaren ska bubbla upp.
 
Och han blir alltid såhär bitter när jag tar fram kameran. Grumpy face.
 
Och just nu är det så jävla fint. Förra veckan bokade grabben biljetter till Irland, väldigt försenad julklapp till mig. Så tolfte augusti och en vecka framåt spenderar vi boendes bara vi två i hans kusins lägenhet i Derry. Jag ska få träffa hela tjocka släkten (29 kusiner har han, jojomensan), vara med på festligheter och försöka förstå alla Nordirländska dialekter. Inte lätt ska ni veta, de pratar i en rasande fart. 
 
Men attans vad det ska bli dunderbra och kalasfint. 
Kärlekssemester!

engångskamera april-maj

När bästa vännen Anna var här och vände i april tog hon med sig en liten engångskamera till mig. Så himla fiffigt och bra. Hade med den överallt när jag kunde minnas. Sen låg den bortglömd med en full filmrulle i en låda i någon månad innan jag tog mig i kragen och lämnade in för framkallning. Och så mycket fint det blev av det sen!
 
Systrarna Ahlgren på pub, som det ska vara!
 
Conor och Kevin på pub, som det oftast brukar bli.
 
Promenad längst långa fina bästa Brick Lane till favoritbutiken.
 

Hos Snape på Hogwarts.


Taktavlor.


Min finaste lilla rackare.


Bethnal Green's tunnelbanestation.


Broadway Market på en lördag <3<3<3

Solsken och leenden under ölpicknick på London Fields. 
 
 Mia och Moa på kramkalas. Attans vad öl vi dricker.
 
Lillsorken i deras gamla lägenhet. 
 
Bästa osköna bilden; morgonrock vs ytterkläder. 
 
Utsikten från Cambridge Court. Så nedrans fint. Menmen.
 
Måste köpa en ny kamera i dagarna. Ska minst lämna in en rulle varannan månad.
Tack Anna, tack för peppen och allt fint som blev sparat. Puss.
 
 

past, future,
RSS 2.0