mitt bloggliv

 
Hej!
 
Efter att ha klurat lite på att börja skriva här igen så blev jag lite sugen på att titta tillbaka i tiden, långt långt tillbaka i tiden. Till 2007 rättare sagt, då jag skapade min första blogg. Den hette "hellobenjamin" och var en uppföljare till skunkdagboken som jag var så himla förtjust i under mina tidiga tonår. Lite såhär såg mitt bloggande ut då:
 
 
En nyss nittonårig Jennifer dricker isthé på ett torg i Stockholm under en minisemester där med min dåvarande pojkvän och polare. Jag tror vi var där för att se Nine Inch Nails... eller något annat internationelt som inte besökte lilla Skåne. Bloggar började precis växa sig stora i Sverige och jag ville såklart vara med. Jag skrev om kläder från Monki och Weekday som jag ville ha, la upp fotografier på fester min kompiskrets hade, och delade med mig av min småstadsvardag. Det känns som ett helt annat liv när jag kikar på det nu. Bisarrt.
 
 
Mycket av min tid spenderade jag med det där eviga ungdomsproblemet att klura ut vem jag var. Vem jag skulle komma att bli. Och det var svårt, för jag visste inte alls vem jag ville vara. Efter många år inom barnpsykiatrin blev jag som myndig diagnostiserad med borderline personlighetsstörning och fick gå i behandling på heltid. Jag var ofta förvirrad och förtvivlad, och kände att livet var sådär fruktansvärt orättvist och jag skrev av mig en massa i bloggen om det. 
 
Allt var inte dumt; långt ifrån! Jag såg alltid fram emot mina somrar mest, då det var dags att åka runt land och rike, och gå på festival. Jag minns att jag brukade spara hela året för att få ihop till allt som kostade under somrarna. Ni ser högen av festivalarmband jag har på bilden här ovan. Gick med dem i flera år tills de blev jätteäckliga och jag fick slänga dem allihopa. Men fan vad bra grej att spendera pengar på egentligen. Jag har så fasligt många superbra minnen från tokigheter och festivalhyss jag hittade på. För att inte tala om alla makalösa band och artister jag lyckats se genom åren. Hade jag varit sexton igen hade jag inte gjort det annorlunda!
 
 
Jag bodde ihop med mina bästa vänner i en tvåa. Vi hade ständigt folk på besök och kallade det för "kollektivet mumindalen". Där tittade vi mest på gamla svartvita franska filmer, stickade och drack thé, samt drack vin. Det var ärligt talat bästa stället att hänga på. Var och varannan helg hade vi fest med ett kul tema, vi åkte på små utflykter ihop, och bara allmänt trivdes i varandras sällskap. Om jag blundar riktigt hårt kan jag fortfarande känna hur det var att sitta och kedjeröka på balkongen iförd en jättestor hemma stickd tröja som inte var min. Det var jävligt bra. 
 
Vi hoppar framåt i tiden lite. Kanske till mitten av 2009 ungefär. Jag började bli rastlös. Kunde inte med att sitta still hemma. Jag reste en del i Sverige och bloggen fick följa med. Så ofta som jag kunde drog jag ut med folk i Malmö eller Lund, eller hälsade på människor i Göteborg eller Visby. Bloggen växte sig större och vänskapsband började knytas lite löst. Jag träffade människor jag bara mött i textformat tidigare. Det pirrade alltid så mycket i magen. Behandlingen gick framåt och jag började tänka på vad jag ville göra i framtiden. Sen blev jag frustrerad för att framtiden var så långt bort. Och då flydde jag åter igen genom bloggen, genom resor, genom vänner, genom materialla ting, och genom fester.
 
 
Under 2010 klurade jag ut vad jag ville göra: jag ville flytta till London. Jag var tvungen att flytta till London. Det kändes verkligen som att om jag inte kommer dit så går jag under. Jag började spara ihop pengar; bland annat genom att sticka halsduksrävar och sälja. Genom bloggen sålde jag även fotografier och efter många månader hade jag äntligen en ganska så bra summa och var redo att ge mig av.
 
Det blev sen sommar 2011. Jag klippte pottfrisyr med långa längder undertill för jag tyckte det var coolt. Jag visste att mindre indie ikoner som hängde i Camden hade det så. Typs säm,sta frisyren någonsin, men jag älskade det. Och så flyttade jag. Både från Sverige och från hellobenjamin.
 
 
Sen damp jag ner i östra London och allt förändrades. Isolated Youth skapades, men jag hade inte bredband på 9 månader, så alla mina stora planer för bloggen bara rann ut i sanden. Vilket är så tråkigt, för när jag tänker tillbaka på det så hade jag så himla mycket jag ville dela med mig av. 
 
 
När jag väl bosatte mig på en plats där jag kunde komma åt internet på daglig basis och även skaffade en smartphone så satte jag igång igen, men jag mäkte snabbt att med frånvaron så hade jag tappat många läsare. Jag har alltid gillat att bloggen är ett medium där alla kan vara delaktiga om de väljer att vara det. Bloggare följer varandra, läsare lär känna en. Det är det som gjorde det så himla roligt. Och när jag startade upp igen så hade jag gått från ett par tusental som besökte min lilla värld varje vecka till kanske bara några hundra sidvisningar om dagen. Jag tappade lite självförtroende, och bloggandet blev sporadiskt. Jag tvivlade på min plats som internet girl of the world.
 
 
Och nu är vi här, slutet av 2015. Jag bor i Nottingham med min partner och vår hund. Jag jobbar 7-15 på vardagar, och gör lite smått och gott på min lediga tid. Och nej, jag vet inte om det jag vill skriva här kan vara så enormt intressant för någon annan än mig själv och möjligtvis de som känner mig väl. Men sak samma - jag skriver ändå! Och vill ni som läser vara med och göra det här till en interaktiv plats så blir jag jätteglad. Glad som på bilden typ. Så då börjar vi igen. 
 
Vi får se vad det blir av det den här gången.

2014; oktober, november, december


Okej. Slutet på året.
Från oktober månad fotade jag INGENTING. Anledningen: jag gjorde ingenting. Eller rättare sagt; det jag gjorde var inte ingenting jag vidare kände för att dokumentera. Jag sökte jobb på heltid, delade ut cvn i barer, butiker, restauranger, klubbar, pubar, gatuhörn. Typ överallt. Och jag fick inte ett enda svar. Noll respons. Det tog på självförtroendet som fan. Jag hade ju erfarenheten, jag hade ju skillsen. Men nej, ingenting. Nat började jobba efter två veckor och jag blev hemma ensam mest. Ingen inkomst = inga pengar att spendera = ett väldigt tråkigt liv, särskilt när en inte känner en själ i sin nya stad. Och jag blev så himla deppig. Grät dagligen. I soffan, i sängen, i trappen, på golvet, i duschen, i Nats famn, i halvtomma ölburkar, och i säälskap av hopplösheten. Jag började tröstäta och mådde ännu sämre över det. Försökte fördriva tiden med att rita, och fick faktiskt en del gjort ibland, men för det mesta var jag för utmattad för att inte göra annat än att ligga ner och jämra mig. Fan vad det tar på en att göra ingenting. Jag hatade det. Jag hatade allt.
Tredje november vände jobbsitsen och jag fick ett välbetalt kontorsjobb med skitfina arbetskollegor och roliga arbetsuppgifter. Jag fick chansen att visa mig själv, att växa. Och det var skitsvårt i omgångar men attans vad jag satsat. Och vunnit. Och mått bättre. Mycket bättre. Jag är fortfarande ganska så slut de flesta dagarna när jag hoppar av bussen i stan efter jobbet men det börjar bli bättre, och därmed har mitt sociala liv blivit lite roligare också. Jag har ännu inga bästisar, men jag har många fina bekanta och vänner jag är så himla glad över. 
I november försvann dock två fina från planeten och jag kände bara hur allt kollapsade. Jag orkade inte riktigt och fick ta två dagars panik-semester. Strövade runt på stans finaste kyrkogård och drack fruktthé, och läkte.
På det kreativa planet har jag vuxit med. Inte så det knakat direkt, men det behöver en ju inte alltid göra. Jag har börjat fotografera igen, och har minst fem rullar analog film som bara ligger hemma och väntar på att bli framkallade. Jag har en skissbok som jag nästintill fyllt under året med nya grejer jag aldrig testat på innan. Jag har skrivit i perioder, mest osammanhängande och inte vidare ambitiöst. Men jag har skrivt.
Annat kul: jag har hittat mitt nya favoritställe när det kommer till mat. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på ett ställe som Annie's där jag förra veckan åt en helt vegetarisk burgare som innehåll: stuffing, posatismos, korv, bacon, kalkon, biff, brysselkol och tranbär. Aldrig förr har jag kunnat beställa ALLT på menyn. Och jag kommer fortsätta tjata om detta eminenta ställe; tro mig.
Jag har börjat läsa en hel del igen. Startat en bokklubb med mig själv då jag inte hittar en jag kan/vill vara med i. Vill mest bara läsa dygnet runt.
 
Det har varit mycket i år. Det mesta bra, en hel del svårt.
Det enda jag egentligen kan säga nu i slutet är att jag vet inte om jag är visare för det. Jag försöker lära mig att komma överens med mig själv, dumpa självhatet och finna konstruktiva lösningar istället. Och jag kommer falla igen. Jag kommer göra fel, göra mig och andra illa, ha ångest, ångra mig, och vilja bara ge upp. Fast jag tänker att det är bra att fortsätta försöka. För om så mycket ändå blev bra i år, hur bra kan du inte nästa år bli?
 
Så med det; hejdå 2014.
Det var nog bra att det blev som det blev, men jag vill aldrig se dig igen. Puss.

2014; juli, augusti, september

 
Första juli firade jag och Bug 4 månader som handhållare offentligt så vi hängde såklart med alla fina små katter på Londons egna kattcafé Lady Dinah's Cat Emphorium. Så mycket kel, och thé, och fotande, och kattnår, och kel, och 'naaaaah', och pussar. Helt perfa.
Det låg ett helt olidligt sommarväder över London och som vanligt gömde jag mig mest bara inomhus med en flaska vatten och alla möjliga fönster och dörrar på vid gavel. Fast ibland blev det lite äventyr med. Jag fotade i Abney Park med Moa och Mia, drack öl i Camden, och reste hela vägen till Kristianstad för att se mina två bästa vänner vigas på rekordtid. Alltså verkligen, borde haft stoppur på mig. 
Fast ganska så ofta så bara.., gick det inte. Min medicin tog slut och det blev krångel med att hämta ny i samband med flytten till Cheshunt. Så jag var utan ett tag. Sen började jag igen utan att trappa upp. Och alltså bara BANG! HAr inte mått så förtvivlat dåligt sen jag var sjutton och allt i livet bara var svart och vitt och ångest. Panikångest hörde till och jag grät dagligen, var jag än befann mig. Var tvungen att lämna in min avskedsansökan på jobbet två veckor tidigare än tänkt för jag fixade bara inte att vara utomhus, att vara iväg, att prata med folk, att vara tyst, att tänka, att känna, att må. Så jag tog långledigt. Och jag mådde skit.
Fast något fint hände med. Tre korta dagar i Cardiff. En intervju med VeckoRevyn. Skriva klart min novell. Och så det största då; jag och Nat hittade ett hus på tre våningar som bara kändes som hemma. Så vi skrev på ett kontrakt och flyttade. Till Nottingham. Till inget särskilt, men en framtid tillsammans. Och min bästa Anna var såklart på plats för att bära piano och dricka cava. Och så blev allt himla nytt. Inget mera London, inget mera Hackney, inget mera det jag älskat så fruktansvärt jättemycket. 
Och sen bröt jag ihop.

2014; april, maj, juni

 
När våren blev varmare började jag tortera mitt hår med blekmedel utan dess like. Först blev det rött, sen lila, sen blått, sen turkost, sen orange... och sen var det ganska dött och trött på mig. Fast kul var det så länge det varade! Min fina mamma kom och hälsade på mig i London för första gången någonsin (!) och tog med sig sin bästis Sven. Vi brunchade konstant, drack en del öl, och promenerade mer än vad fötter egentligen tillåter. Det var några av de bästa vårdagarna jag kan minnas. London är en så himla fin stad att leva loppan i. Tråkigt att det är så svårt att ha råd att bo OCH leva där. En dag kanske jag kluruar ut hur det kan funka...
Annars kom min Chrissy och festade till Arctic Monkeys med mig. Vi var så spralliga att det bara inte går att sätta ord på. Och jag är så arg på att hon bor en sån himla enormt bit ifrån mig när jag tänker på det. Varför kan inte alla bra och fina bara bosätta sig på samma gata? Fan vad fint det skulle vara. Som ett massivt kollektiv med lite fler rum och nummer på dörrarna bara. Någon som är på?
Jag tappar bort mig lite, förlåt. I början på juni hyrde Nat en skåpbil och plockade upp mig och mina tillhörigheter i öst och jag blev Hertfordshiebo på heltid. Vi drömde om att hitta en egen studio i Stoke Newington och sparade vartenda öre som vi fick in. Därmed gick mitt sociala liv utåt. Inga pengar till någonting alls. Mitt dagliga pendlande till jobbet kostade inte bara en sjorta utan flera par skor, handväskor, och hängslebyxor med. Ja, ni förstår vad jag menar. Mycket kändes lite som nån tryckt på pausknappen. Och visst spratt det till i benen på mig. Jag kunde inte vänta tills jag skulle få ta mig ut mitt frivilliga stand by-läge och ut i verkligheten igen, ut i det riktiga livet. 
Men cred till oss, för det funkade. Efter tre väldigt snåla månader hade vi över £3 000 på sparkontot. Och en framtid att planera på riktigt.
 

2014; januari, februari, mars

Jag tänkte försöka sammanfatta det här långa och omöjligt uppochneriga året. Bit för bit, inte så himla ingående. Vill ni har mer detaljer om dansgolvshångel och hur det känns att klia en höna under hakan kan jag berätta det med, men kanske en annan gång.

 
Året började med ganska så många (underdrift) festnätter och ensamma promenaddagar. Anna kom och hälsade på mig och vi rev Brixton sönder och samman, skrattade, och pratade ångestprat långt in på småtimmarna; så som en bara kan prata i timtals med sin bästaste bästis. Jag tog ofta bussen genom öst ner till Themsen och vandrade längst södra sidan. Gick på bokmarknad, som jag saknar lite nu ibland, och fotograferade trånga gränder, trasiga gångstigar, och hafsig street art. Jag köpte min första analoga kamera någonsin och besökte Hackney City Farm med ett ganska så krossat hjärta i sällskap av Mimi och Mia. Sen hände Nat och krossade hjärtan läkte och dunkade hårdare och snabbare än någonsin. Och mina lakan doftade av honom. Och jag skrev tramsiga dagboksinlägg tusentals gånger varje natt då jag inte låg vaken och textade i timmartimmartimmar. Och sen blev det sakta bättre. Allt blev sakta bättre. Jag tog tåget till Hertfordshire på en vecklig basis och bytte arbetsplats efter två långa och ohyggliga år på Oxford Street, och hamnade vid Tower Bridge. Och även om det var kallt i luften och jag fortfarande var ängslig över mycket och ibland allt, så kändes det inuti lite ganska så fint. Som ett värmeljus som tänts. Och det var banne mig en fin början på året.

bucket list

Äga en enorm Muminmuggsamling.
Lära mig ett tredje språk.
Bli klar med min DBT-behandling.
Driva ett katthem.
Åka ångbåt. 
 
Flytta till London.
Ge ut en roman.
Bo på en liten ö i en fyrvaktarbostad.
Vara hälsosam utan att ens försöka.
Starta och driva en bokklubb.
 
Besöka Figure 8-väggen i Los Angeles.
Besöka Skottland, Wales, England, Nordirland och Irland.
Skaffa min egen sorts familj.
Bo, kela, och leva med en fransk bulldog.
Ha en konstutställning som inte är kopplad till skolgång. 
 
Krama en hjälte.
Flytta till engelska landsbyggden.
Avsluta mina gymnasiestudier.
Hitta världens bästa fik och bli stammis.
Sluta röka.
 
Uppleva New York.
Sluta ta medicin dagligen.
Läsa ut en hel bok av Dostoyevsky.
Uppfinna något.
Jobba med något kreativt.
 
Skicka flaskpost från Alcatraz.
Se The Kills live.
Förändra någons liv.
Sticka färdigt en hel kofta.
Besöka Oscar Wildes grav.
 
Skaffa dubbelt medborgarskap.
Tatuera in en av Sidney Padgets illustrationer.
Inte vara sjuk på ett helt år.
Göra mitt eget lapptäcke.
Hitta ett sätt att fira jul på som jag faktiskt njuter av.
 
Sammanställa en fotobok av fyrtornsfotografier jag tagit själv.
Knyta fast en önskan i ett önsketräd i Japan.
Kunna skriva skrivstil så att det ser tjusigt ut.
Ha en grönsaksland.
Spara ut håret långt långt långt.
 
Ha ett alldeles eget bibliotek.
Driva ett företag av något slag.
Vara med på en inspelning av QI.
Komma in på Hogwarts.
Älska någon utan att vara rädd.
 
 
p.s. alla bilder är från pinterest/tumblr.

10x2

Bea, cavan, och jag i Tivoliparken för tre månader sen. 
Och så tio frågor från Jennifer och Chrissy med tillhörande svar. Puss.
 
1. Vilket är ditt första minne?
Jag vet inte. Hade en diskussion om det förra veckan, att det är svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad en lyckas föreställa sig att en minns då man sett foton, hört historier, sett bilder. Minnet är en så himla klurig grej. Men om jag tänker på en liten Jennifer så tänker jag på ett blont yrväder som är så envis att det inte ens är roligt, som kallar sig själv 'Jaja', och spelade ut disneyfilmer med sina gosedjur. Finns ett sött foto när vi sitter uppradade som de sju dvärgarna. Jag har bakochframkeps på mig och ler jättestort.
 
2. Hur såg du ut för exakt ett år sedan?
Webcamkantig i nyköpt tröja. 
 
3. När hade du hjärtklappning senast?
Förra veckan. Mamma textade och berättade att vår finaste fina tant dalmatin kommer avlivas nu i dagarna. Jag bara tappade fattningen helt och hållet, sprang upp till Nat som eftermiddagsslumrade post-nattskift, och begravde mig i hans famn tills eyeliner fläckade hela mitt ansikte, sängkläderna och hans bröstkorg. Sen Skypade vi med Sverige. Mamma och pappa berättade om allt som hänt, inte funkar, och tyvärr kommer hända. Fannyhunden låg i sin fotölj och skakade. Så ont i hjärtat. Och jag grät gråtit åtta timmar i sträck.
 
4. Vad ser du fram emot just nu?
Nästa lön om två veckor. Kommer äntligen ha råd med grejer igen! Då ska det firas med veganburgare på JamCafé och belgisk hoppig öl. Och så ska jag beställa hem ett gäng nya copic markers i gröna och grå nyanser. Och föra över ett liten tårtbit på sparkontot. Och sen somna lite lagom vimmelkantig och utmattad i Nats famn. Alltså bästa.
 
5. Vad gör du om fem år?
Jag vaknar tidigt om morgonen, kanske vid halv sex eller så. Hoppar i mysbyxor och en stor stickad tröja, trär på springskorna, och väcker vår franska bulldog med en puss på nosen och lite mysigt öronkli. Sen går vi på en promenad längst dimmiga brittiska gator och kanske köper med oss nybakt bröd hem. Båda äter frukost och jag tar mig till jobbet. Spenderar åtta timmar med något upplyftande, kreativt, och engagerande. Något jag tycker himla bra om och är bra på. Äter avokadosallad med blåmögelost till lunch kanske. Och sen så skriver jag. Jag skriver på något som inte ger mig prestationsångest utan bara värsta kicken. Kanske något bara för mig själv eller något för oss alla. Och Nat avbryter mig med nackpussar och vi spenderar kvällen med att dricka öl på någon uteservering med franskis mellan fötterna, i ett stort moln av välbehag och goda vänner. Och så ler jag sådär hemskt mycket att jag har kråkfötter runtom ögonen från alla sidor sätt. Ja, typ precis så tack.
 
6. Vilken är din värsta ovana?
Alltså läsk. Dricker så himla mycket läsk. Skäms typ. Varje dag så gott som. Allt från en liten 33cl till en stor 2liters flaska. Dricker just nu. Är så himla beroende att det är pinsamt. Får värsta ångesten av att skriva det här.
 
7. Din sista måltid om du får välja helt fritt?
Ostbricka. Blåmögelost, röd Leicester, stark cheddar, krämig getost, mängder av mjuk brie. Typ ostnarkoman. Åt tranbärsost-toasts till middag. Omnom.
 
8. Berätta tre saker vi inte vet om dig!
Jag dricker inte kaffe. Började göra det lite när jag jobbade 12-timmars skift i baren, men inte alls sen dess. Tycker det doftar helt vansinnigt fantastiskt men smakar inget vidare intressant. Jag kan dock lite enkel latteart som jag lärde mig genom YouTube. 
Jag har bristningar i huden efter att ha pendlat i vikt som galet genom åren. Skäms så otroligt mycket över det. Mår dåligt om någon skulle se, märka, eller nämna det. De är inte himla synliga längre, ibland glömmer jag nästan bort de själv. Men som jag hatar de. Så otroligt mycket.
Jag är en sån som helst av allt vill vara författare på heltid men ständigt verkar ha skrivkramp.
 
9. Vad är du rädd för?
Min självkänsla. Den är så himla kass. Jag mobbar mig själv varje dag på ett eller annat vis. Vad jag än gör duger det inte, hur jag än försöker så blir det inte bra. Och jag är så elak mot mig själv. Funderar på att se om jag kan gå och prata med någon om det. Terapi hjälpte mig något helt vansinnigt för flera år sen. Ingen skam i ett återbesök eller tio.
 
10. Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
Min vän Mimi tror jag. Hon är bara så himla fin och uttrycksfull att jag vet inte vad. Och lite som mig, fast ändå inte. Men ja, hon helst. Eller kanske Steve Buschemi. Känner mig lite som honom ibland.
 
 
1. BAM! Du är känd. Hur ser din autograf ut? 
Brukade typ träna på det när jag var liten. Insåg dock snabbt att Palmblad inte gör sig vidare snyggt i någon form av namnteckning. I alla fall inte när det gäller min handstil.Så får väl köra på mitt "artistnamn" höh.
 

2. Samlar du på någonting? 
Brukar sno coasters från olika barer jag gillar, vet inte om det räknas. Drömmer om snyggaste, finaste, och bästa bibliotekssamlingen av böcker någonsin. Från golv till tak, under byråer, ovanpå micron, bakom soffkuddarna. Har precis hittat nya utgåvor av klassiker jag vill se ryggarna på varje dag.
Och så tänkte jag börja samla Penguin Books-muggar. Har min Muminmuggssamling i Sverige fortfarande ju.

3. Vad är det obehagligaste du vet? 
Inse min egna ignorans. Att jag är del av en bekymmersam samhällsstruktur som ständigt sopas under mattan när det blir obekvämt. Det får mig att må riktigt illa. 

4. Du måste tatuera in en textrad eller ett ord i pannan. Vad väljer du och varför? 
Koordinater till bästa platsen på jorden. Och ett litet ankare intill <3
 
5. Tror att nästan alla på listan är i förhållanden. Så. Vem är ert frikort? 
Alltså, har inget. Kan sitta och bli sugen när jag ser en stilig bild på Matt Hitt och så, men liksom... Nat. Han är allt jag vill ha, hur jävla banalt det än låter.
 
6. Berätta om något riktigt kul/knäppt/fint som hänt på sistone. 
Jag svarade på hälften av de här frågorna medan jag satt på toa. Ärligt.
 
7. Tror du på spöken? 
Bara om de stickar intill öppna brasor som i Mumindalen.

8. Snog, marry, avoid: Gordon Ramsey, Fredrik Reinfeldt, Leif GW Persson. 
Snog: Gordon, that fisty bastard. Marry: GW. Avoid: Fredde, såklart.

9. Din bästa låt just nu? 
O'Children av Nick Cave and the Bad Seeds. Så mycket kärlek. Alltid.
Jag lyssnar typ inte på ny musik. Testade Little Jinders platta men det var liksom så upp och ner att jag inte blev bekväm. Bytte till en gammal Spofifyspellista istället. Så alltså, kasta ny bra musik på mig. Gärna svenskt! Vill ha alla tips.
 
10. Vad är du absolut världsbäst på? (Olagligt att inte svara på denna fråga.)
Jobbiga saker som att tvivla, racka ner på mig själv, och gråta i duschen. 
Och lite bra grejer med som att hitta på nya ord, vara tvåspråkig i sömnen, och använda Oxford comma.
 

veckorevyn

Bjuder på bästa kiss fail-bilden från i somras dagen till ära.
 
Det är nämligen så att i VeckoRevyns septembernummer är inga mindre än lilla Nat och lilla jag med och pratar lite om hur fint och fantastiskt det är att träffa någon som förändrar allt lite sådär helt plötsligt och på ett aningen udda vis. 
Spana in vettja!

svar om regn, vänner och bed bugs

lite annat smått ni har frågat;

Regnar det inte nästan jämt och är grått när det är uppehåll? Och om det är så, hur står man ut?
Hah, nej. Inte riktigt så illa är det. Periodvis regnar det en del, men oftare känns det lite som att det kan vara flera väder på en dag. Det kan gå från dimmigt till strålande solsken till dunkelt duggregn på bara en morgon/förmiddag. Men rent generellt sätt kan jag nog tänka mig att det regnar mer än vad det gör i Sverige. Men regnet här smakar sött och härligt, så det har jag inte så mycket emot.
 
Är det lätt att skaffa vänner för en normalsocial person?
Åh ja, hur lätt som helst. Folk är öppna och välkomnande på ett annat sätt här. Inte lika timida kanske. Här pratar man i kön till baren och säger 'hej hej, hur står det till' till sin granne. Folk kommer hit från hela världen för att uppleva saker och jag tror att det gör mycket till inställningen man har jämtemot annat folk. Du sitter inte ensam länge på en pub eller får dansa ifred på ett dansgolv. Bara le och ta för dig, vänner och bekanta kan du hitta precis överallt.
 
Hur hittar du alla roliga människor?
Det är lätt att hitta folk genom folk. Sen går man med en vän hem till en annan vän på fest och lär känna någon ny sexig karaktär. Eller så börjar det någon ny på jobbet som man helt enkelt inte kan låta bli att prata lite extra med och lära känna för fy tusan så kul människor kan vara. Eller så stormar man ett dansgolv med vänner, famlar hem på en spontan efterfest, kysser en främling i ett gathörn eller frågar en gatumusikant om man kanske inte kan få en autograf med ett nummer så man kan bjuda på pizza och spela munspel ihop någon gång. Allt är möjligt!
 
Hur känns det egentligen att bo med någon som är så cool som hon Mia? //inte Mia
Jävligt illa. Människan har ju så himla toppiga bröst och rocks a lot of polkadots <3
 
Var man hittar de allra finaste grabbarna?
Åh, de finns överallt. De grillar i parker om helgerna, svänger sina långa luggar på dansgolv i Islington eller Shoreditch, shoppar på Urban Outfitters eller Topman, säljer ost ur gatustånd på marknader. Londonpojkarna är vackra och flörtiga. Enjoy!
 
Vad är det sämsta med London? Finns det något dåligt med London som du kanske var beredd på eller inte så beredd på? Typ dyrt, turistigt, smutsigt, bed bugs, etc?
Klart finns det många nackdelar med att bo här och jag vet att det är sällan jag lyfter fram de i bloggen. Men ja, utöver dyr hyra och dåligt betalt måste jag medge att jag är himla glad över att vara uppvuxen i Sverige. Storbritannien är mycket mer konservativt och även om det går framåt här med så ligger vi före, långt före till och med. Jämställdhet- och genusfrågor är inte lika välbelysta. Trots ett mångkulturellt samhälle är många uppvuxna och även utbildade genom ett lite mer gammaldags katolskt eller protestantiskt tankesätt. Sopsortering finns inte om du jämför med Sverige. Här finns det en soptunna för 'recycling' och en för allt annat. Så du kastar färgat glas med plast och papp, men komposten i brännbart. Det gör mig arg ibland. 
Och sen är jag inte himla förtjust i turister, men det är ju bara gnäll från min sida.
 
Hur går man till väga för att få en vardag?
Man tänker inte på det utan bara kör på, sen kommer vardagen smyga sig på utan att man ens reflekterar över det. Jag jobbar heltid, måndag till fredag med lediga helger och 28 semesterdagar per år. Jag lagar lunchlådor och pendlar i snitt två timmar om dagen. Det blir så liksom.
Dock har jag varit lite tråkig nu på senaste och inte haft så mycket ork till vardagsäventyr. Ska se till att ändra på det. För visst är det fint med en långpromenad, ta en öl med vänner efter jobbet eller laga middag med alla sina flatmates bara för att det är onsdag.
 
Är nyfiken på hur brittisk midsommar firas?
Svenskarna tar över Hyde Park, sjunger små grodorna högt och långt in på natten och snappsar bäst de kan. Britterna undrar vad tusan det handlar om, men det kan väl få vara vår lilla hemlighet?
 
Har du tips på bloggar om London som är som din ungefär?
Jag läser tyvärr inte alltför många bloggar numera, men det finns nog en handfull som utspelar sig här i London. Om de är vidare lika min egen eller inte kan ni ju själva få ta och avgöra. Var goda;
 
Linn Wiberg
Linn har en blogg som jag alldeles precis hittat nu i dagarna, då jag varit hemma sjuk lite. Makalöst söt grabb som lever loppan precis här i min kvarter i öst. Verkar vara så genuint glad och skön. Dundergilla.
 
Twohundredeightynine
Mia som jag bor med. Det är så lustigt, för både hon och jag har läst varandras bloggar lite sedan urminnes tider. Det blev lite av en slump att vi kom att bo ihop, men det trivs vi bra med och snart drar vi till en helt ny lya. Utöver detta är hon häftig och himla söt. Fast lite av en slö bloggare ibland, hah.
 
Wish Wish Wish
Carrie är sådär sockersöt och tar bilder som man inte riktigt kan låta bli att bli avundsjuk på. Sen bor hon i Highgate med, som är min finaste stadsdel. Allt ser sådär drömskt och lite extra romantiskt ut.
 
High Five Livet
Chrissy har en blogg jag kikat in lite i med jämna mellanrum. Tös med tokigt fint hår och vad som verkar vara en hemskt trevlig balkong. Många härligt inspirerande bilder med. Ska börja följa lite bättre tror jag allt.

svar om flytt, jobb och boende

Jag har fått massvis med kluriga, finurliga och roliga frågor angående hur det är att bo i London. Så i detta inlägget tänkte jag svara på de som har att göra med förberedelserna till och själva flytten, boendet, jobbsökande och lite annat allmänt. Det blev himla mycket text nu och ändå har jag inte fått in en bråkdel av det jag tänkt. Så vill ni veta något mer är det självfallet bara att fortsätta fråga.
 
Om jobb och bostad;
Först och främst var det när längtan blev så stor att jag inte visste vart jag skulle bli av som jag bestämde att Londondrömmarna skulle få bli Londonverkligheten, kosta vad det kosta ville. För det är annorlunda att bo här och bo i Sverige. Främst är standarden på två väldigt väsentliga saker bra mycket lägre här; lön och boende. För ett butiks-, resturang- eller pubjobb så kan du inte förvänta dig mycket mer än £6-8 i timmen. Det finns jobb där du rättså kvickt kan bli befodrad och tjäna en slant mer, men förvänta dig inte det. Jag har vänner och bekanta som är helt enkelt bäst på det som de gör, men inte tjänar över £10 i timmen. Och väldigt få får extra betalt för sena kvällar eller helger, eller ens röda dagar. Inkomstskatt betalar du med och den är lite lägre än i Sverige, men ligger oftast ändå på runt 20%. Så ja, det gäller att leva snålt.
 
Med boende är det på precis andra hållet. Du får vara beredd att dela hus/lägenhet med andra och betala mycket för det. Jag har alltid även delat rum och inkluderat alla räkningar har det ändå gått på absolut minst £350 i månaden. Men det är klart att det beror på var man bosätter sig. Vissa stadsdelar är generellt sätt dyrare än andra, både när det kommer till hyran som hyresvärden sätter och council tax som du betalar beroende på vilket burough du bor i. Som några av er har nämnt är det klart praktiskt att bo någorlunda centralt då transportkostnader blir lägre, men se till att minnas att London är en stor stad. Man får väl nästan plats med hela Sverige här. Så gott som. Centrum är inte bara centrala London. Det är så makalöst fint uppdelat att det känns lite som hundratals små städer precis intill varandra ibland. Och även om du inte bor på Strand eller med utsikt över Covent Garden så kan du bo centralt. Jag skulle räkna zon 1-2 som centralt, zon 3 med i vissa fall. Och buss är bra mycket billigare än tunnelbana, om än långsammare. Men utsikten är trevlig och det är ett himla bra sätt att lära känna staden på.
Utöver hyran är även standarden på hus och lägenheter bra mycket sämre än i Sverige. Det är alltid någonting som inte funkar riktigt som det ska. Ofta har fönster inte dubbla glas eller isoleringen är inte helt topp. Mögel är ett enormt problem i många boenden och himla otrevligt att behöva ha att göra med, än mindre bo i. Och hyresvärdar överlag är inte de mest hjälpsamma typer. Ofta slätar de över bekymmer eller tar tusen år på sig för att fixa något som de lovat skulle varit gjort sedan länge. Och engelsmännen är vana vid att bo trångt och smalt, vilket jag visserligen tycker är charmerande, men ibland önskade man väl att det fanns lite mer plats i hemmen. Positivt att säga är väl att jag tycker det är ett kul sätt att bo på; man lär känna många fina människor och har aldrig en tråkig stund hemma. Och de flesta lägenheter kommer möblerade, så sånt behöver man inte oroa sig så mycket över. Folk är vana vid att bo lite såhär och jag tycker det känns rätt smidigt faktiskt. Och gasspisarna är underbara. Älskar dem.
 
Lite kvickt om att hitta jobb och boende då;
Vill du som jag bara jobba någonstans där det inte krävs att du vidareutbildat dig något utan bara behöver kunna betala för dig så skriv ett CV där du berättar lite om dig själv rent allmänt, listar tidigare jobberfarenheter och dylikt samt pushar på himla mycket för att du är hårt arbetande och inte rädd för att ligga i. Svenskar har ett himla gott namn här. Vi sägs vara pålitliga och flitiga och tala god engelska. Inte helt fel ju. Sen så skickar du runt det online precis överallt du vill och spring runt till butiker/caféer/pubar och alla små ställen du skulle kunna tänka dig och fråga om de tar emot ett CV. Det är aldrig dumt eller fel att gå till samma ställe mer än en gång, att göra ett intryck och bli ihågkommen. Överallt får de in tiotal med CVn varje dag, så se till att de lägger ditt överst i högen! Och när du blir kallad till intervju eller ett trial shift så får du svar inom några dagar om inte direkt på plats. Det går undan här. Du behöver inget intyg som säger att du får arbeta här. Är du europeisk medborgare kan du komma och gå lite som du vill. Men så fort du kan borde du ta dig till ett Job Center och söka ett National Insurance Number. Så gott som alla arbetsgivare kräver det. Brukar gå att fixa på någon vecka bara. Och samma sak med bankkonto, så de kan sätta in din lön någonstans. Det enda du ska behöva för det är ett brev adresserat till dig på din adress här och ditt pass, sen går du till den bank du känner för. Jag tror inte ens jag behövde ett brev faktiskt, hade bara min hemadress nerskriven på en bit papper.
 
Boende är det enklast att söka på plats tycker jag. Antingen kan du vända dig direkt till en agency och berätta vad du är ute efter, så kommer de visa dig det som de för tillfället kan erbjuda och hålla dig uppdaterad om nytt de får in. Att ha en agency är himla praktiskt då det är dem du vänder dig till om något i lägenheten skulle gå sönder eller vara på tok. Det är också ett säkrare sätt att se till att du får var du betalat för och att din deposition kommer till rätta när du flyttar ut. Halvseriösa landlords finns det på tok för många av här. Så vad du än gör se till att du skriver på någon form utav ett kontrakt och att alla villkoren och kostnaderna står med där. Att bli blåst på tusenlappar är inte kul. 
Du kan också ta dig in på sidor som Gumtree eller Londonsvenskar och söka direkt på annonser som läggs ut. Där annonserar folk efter nya folk att dela sin nuvarande lägenhet med, samt att både landlords och agencys lägger ut annonser där med. Det är på det viset jag hittat alla mina lägenheter om jag inte flyttat in hos en vän. Ofta går det himla kvickt och annonser tas ner kanske redan efter någon timme. Inflyttningstiden varierar oftast mellan att lägenheten är tillgänglig på momangen eller upp till en månad. Många ber om ett kontrakt på 6 eller 12 månader, men sånt kan man ju alltid förhandla om. Det vanligaste är att en deposition motsvarande 4-6 veckor läggs tillsammans med första månadshyran. Går du via en agency tillkommer det även extrakostnader för att de 'hittat lägenheten åt dig' och för att gå igenom allt pappersarbete. Löjliga summmor ibland, men kanske ett tryggare sätt. Det går åt mycket pengar på en gång när man flyttar, så det är bra att ha ett glatt sparkonto redo.
 
Innan London;
Se till att du sparat ihop pengar nog så du kan bo och leva i någon månad. Även om du får jobb direkt tar det oftast en månad eller mer innan du får din första lön. Jag hade strax under 15 000 svenska kronor när jag flyttade och även om jag hade fast heltidsanställning andra veckan jag bodde här så var så gott som alla mina pengar slut efter kanske tre månader. Man vill ju ha råd att leva lite med och inte bara bo.
Du behöver inget intyg för att komma in i landet med en enkelbiljett, så sånt behöver ni inte oroa er över. EU-medborgare är välkomna utan visum eller sådant. Ha ett pass som gäller och alla är nöjda. 
Och packa lätt. En stor resväska och en ryggsäck som handbagage är allt du behöver. Strunta i småsaker som är enkla och billiga att köpa här, typ strumpbyxor och ballerinaskor. Allt som allt tycker jag att det mesta i England är lite billigare än i Sverige; kläder, livsmedel, skönhetsprodukter och alkohol. Cigg är dock svindyrt. Ett paket Pall Mall går på kanse £7. Och snus vet britterna inte vad det är. 
Sjukvården här är gratis. Gå bara till din närmaste doctor surgery som du kan hitta via NHS hemsida och ta med dig ID samt bevis på adress, så skrivs du in i systemet. De kan hjälpa dig med allt från en seg förkylning till om du har särskilda medcinska behov. Jag har två receptbelagda mediciner som jag får utskrivna här. Och tokigt nog kostar ALLA recept £7.50 att hämta ut. Trevlig chock i kassan.
 
Och annat viktigt att vara säker på innan man flyttar?
Att du vill. Vågar gör du, det vet jag. Och vill du kommer du ha så sanslöst roligt när du är här, vad du än bestämmer dig för att göra. Jag kom hit med huvudet inställt på 6-9 månader innan det skulle bli Sverige av det igen. Bröstkorgen ville något helt annat. I sommar har jag bott här i två år och kommer skriva på ett kontrakt på en lägenhet för ytterligare 12 månader. Inget jag upplevt i hela mitt liv kommer i närheten med London. 
 
Är det lika fint som man tror?
Nej, det är mer än vad du kan föreställa dig. Det kan jag helhjärtat lova. 

bucket list

Utan inbördes ordning, mest för att jag är ledig idag & vill ha saker att se fram emot.
 
Äga en komplett Muminmuggsamling.
Kunna göra mig förstådd på franska.
Bli klar med min DBT-behandling.
Driva ett katthem.
Åka ångbåt.
 
 
Flytta till London.
Ge ut en roman.
Bo på en liten ö i en fyrvaktarbostad.
Läsa ut 500 böcker på ett år.
Läsa ut 1000 böcker på ett år.
 
Besöka Figure 8-väggen i Los Angeles.
Klappa en tiger.
Vandra hand i hand genom Paris i ösregn med någon jag älskar.
Leva en månad utan att spendera några pengar alls.
Ha en konstutställning som inte är kopplad till skolgång.
 
Krama en hjälte.
Flytta till Engelska landsbyggden.
Avsluta mina gymnasiestudier.
Volentärarbeta utomlands med djur.
Sluta röka.
 
Uppleva New York.
Dansa på en musikalscen i West End.
Läsa ut en hel bok av Dostoevsky.
Göra egen ost.
Jobba som bibliotekarie.
 
Skicka flaskpost från Alcatraz.
Se The Kills live.
Förändra någons liv.
Sticka färdigt en hel kofta.
Besöka Oscar Wildes grav.
 
Skaffa dubbelt medborgarskap.
Tatuera in en av Sidney Padgets illustrationer.
Inte vara sjuk på ett helt år.
Göra mitt eget lapptäcke.
Hitta ett sätt att fira jul på som jag faktiskt njuter av.
 
Besöka samt fotografera alla svenska fyrtorn.
Knyta fast en önskan i ett önsketräd i Japan.
Kunna skriva skrivstil så att det ser tjusigt ut.
Ha en grönsaksträdgård.
Ha en örtträdgård som inte dör.
 
Boka flygbiljetter under titeln 'Master' & komma undan med det.
Driva en butik av något slag.
Vara med på en inspelning av QI.
Komma in på Hogwarts.
Älska någon utan att vara rädd.
 
 
Alla fotografier ovan är från en mapp på mitt skrivbord som jag kikar i när jag behöver inspiration till att skriva eller bara till att andas & leva vidare. Minns inga källor. Så nej, det är inte ens ett uns mina skapelser. Men jag vill dela lite vackert med er ändå x

varför det måste ta slut



Ni undrar över London & mig, vår lilla kärleksrelation. Jag säger att jag måste flytta härifrån & det är såhär det ligger till;
Nu på måndag börjar jag plugga på distans, på kvartstid samtidigt som jag jobbar heltid. Jag läser på distans & kommer göra det även under sommaren, men då på heltid & på ett csn-lån istället för en lön. Men i augusti månad måste jag infinna mig på plats på skolan i Kristianstad & då är det himla jobbigt att pendla från Stoke Newington kan jag lova er. Utöver det har jag mina tre fina små katter som jag måste tillbaka till. Så därför måste jag flytta, även om jag verkligen inte vill.

Dock har jag bara ett hyreskontrakt till början av juni, sen är jag lite bostadslös. Men det dunkar helhjärtat i bröstkorgen för alla dessa dimmiga små gator & allt jag vill i sommar är att dricka öl i Hyde Park & sola på Hamstead Heath, vilket jag kommer ha lite mer tid till när jag pluggar & kan planera min tid själv, så jag kommer försöka hitta ett tillfälligt boende under sommaren här. För ni vet hur det är när man är kär. Man vill bara hålla handen för alltid & aldrig släppa taget om dne man älskar. Det vill inte jag heller.
Så vi ska leva lyckliga i ett par månader till, sen är jag tillbaka i Kristianstad för att avsluta mina studier i två terminer. Sen finns London kvar har jag hört & vem vet om jag kan hålla mig borta...

questions and answers

En samling lite fina frågor som ni skickat, besvarade & leveransklara;

Hur har du burit dig åt för att få både bostad och jobb så snabbt?
Svar; Jaa, det gick himla fort allt det här. Bostad ordnades himla smidigt i & med att Moa hörde av sig till mig tre veckor innan jag flyttade hit & berättade att de hade en hörna ledig hemma hos sig. Sen ändrades allt & planen blev att söka nytt ihop. Fast det hann mina töser ordna innan jag kom hit, så jag har de tre att tacka för hemskt mycket.
Jobb var inte svårt heller. Min andra vecka delade jag ut CVn i butiker, fick jobb direkt på ett litet bagelställe där jag nu äter frukost ibland. Min femte dag där fick jag ett telefonsamtal, en jobbintervju & sen även ett jobberbjudande. Allt gick himla kvickt egentligen. Jag tror bara det gäller att ligga i & ta möjligheterna man får.

Vad är det bästa du vet med London?
Svar; Det är så mycket. Jag älskar att staden lever dygnet runt, att här är så stort, alla lustiga skorstenar, att allt är liet dekadent & skitigt, att ölen är billig, klubbarna alltid fulla [nästan], att folk kallar en 'darling' & 'love' hela tiden.

Vill du någonsin åka tillbaka till Sverige?
Svar; Hemskt gärna, men mest av allt vill jag bara vara här. Allt är så fint & annorlunda & det finns fortfarande tusen äventyr & dubbelt så många möjligheter att ta reda på. Helst av allt hade jag ju velat köpa mig ett litet hus, hämta upp katterna jag saknar som tusen nålar genom huden & bo här för evigt. Helst ihop med Pete Doherty, men vi har inte bestämt något än. Vi klurar på det.

Kände du människor i London innan du påkte dit eller har du lärt känna folk där?
Svar; Jag kände Moa, hade träffat Mimi någon gång innan & tagit en fika med en fin tös som heter Lisa. Alla andra är nya bekantskaper som jag är himla glad över, även om de är ganska få än så länge.

Har du the time of your life, Jennifer?
Svar; Jag vet inte. Kanske har jag det. Jag har inte riktigt haft tid att stanna upp & tänka efter, vilket jag antar är ett gott tecken. Men jag vaknar med ett leende på läpparna varje dag & det har jag banne mig inte gjort på flera år.

Hur är jobbet?
Svar; Jag får tyvärr inte lov att blogga om det, men jag kan i alla fall säga att jag trivs ruskigt bra.

Är Londonpojkarna fina?
Svar; Åh, de är så tjusiga. Fast hittills har jag träffat alldeles för få.

Hur luktar luften?
Svar; Den luktar dimmig höst & är mycket friskare än hemma i Skåne.

Vilket är det bästa utestället hittills?
Jag tycker om Wheelbarrow i Camden för folket där är så tokigt snyggt. Ett litet, trångt & ganska svettigt ställe. Fina grejer. Annars är det mest på Alibi i Shoreditch som jag har varit. Familjens gamla stammisställe & det är härligt det med. Men mysigast är små barer, helt med takterass eller trädgård.

Har du sett Doctor Who?
Svar; Ja, Anna hade med sig de resterande avsnitten på ett litet usb-minne till mig, så jag hade maraton en natt & grät som tusan till nästnäst sista & sista avsnittet. & nu vill jag bara ha mer. Det kan ju fortsätta på precis vilket vis som helst. Tokigt spännande!

Och har du varit på Doctor Who Experience än?
Svar; Nej, men jag borde! Ska skärpa mig lite.

Har du sprungit in i några fina kändisar?
Svar; Inte direkt. Jag har ju varit på boksignering med Dave Brown & Noel Fielding, vilket jag kommer leva på i minst ett halvår till. Men jag har ätit frukost på en bänk i en liten park intill antingen Kaya Scoldelario eller hennes dubbelgångare. Jag var blyg & vågade inte säga hej, så nu får jag aldrig veta.
Moa däremot har serverat kaffe till Bill Nighty härom veckan, vilket bara är lite för bra för att vara sant.

Jag undrar hur det känns att vakna i London?
Svar; Oftast är det ganska kallt, om man sover ensam i sängen, då vi bor på bottenplan. Det drar lite genom fönstret & vi har ingen värme på. Energisnåla typer. Men sen blir det alltid så himla bra att sätta sig på en röd buss & åka genom halva staden till jobbet. Det är verkligen så fint här att jag ibland inte vet om jag andas eller bara lever på adrenalin.

Vad är det första du gör varje morgon?
Svar; Jag springer på toa & sen in i nästa badrum till handfatet. Lite lustigt, men så bor vi. Sen brukar jag lyssna på musik eller kika på någonting som gör mig glad när jag gör mig i ordning. Sen en cigg i trädgården eller på väg till bussen, köper en banan till lunchen & lyssnar på The Kills tills jag är framme på jobbet. Har jag gott om tid kanske jag dricker en kopp thé med eller tar en varm dusch.

Hur ser det ut i området där du bor?
Svar; jag bor precis intill en stor park, vilket är finfint. Det är långa smala byggnader som sitter ihop, tegel i massvis med olika färger, katter överallt, ganska lugnt & stillsamt. jag trodde inte jag skulle uppskatta att här är tyst på nätterna så mycket som jag faktiskt gör. Men går man tio minuter bort är det storstadslivat igen.

Har du lärt dig prata med brittisk dialekt?
Svar; jag har alltid pratat engelska med brittisk dialekt, eller i alla fall någon variation av det. Jag antar att det har att göra med att nästan allt jag tittar på när det kommer till serier, filmer & dokumentärer är från UK. Man blir som man umgås & alla mina låtsaskompisar är britter. Ibland blir jag retad för att jag inte låter svensk utan 'a bit posh' & en gång fick jag höra 'you sound a bit northern, did you know that?' & då blev jag glad.

Har du sett många fräkniga, rödhåriga pojkar?
Svar; Gingers regerar i det här landet. Bästa är de ortodoxa judarna med korkskruvslockar & skägg i röda nyanser. Det blir bara inte sötare än så.

Vilken är den bästa parken du suttit i hittills?
Svar; Jag har suttit i få parker, men det har väl med årstiden att göra. Jag älskar Finsbury Park som vi bor brevid. Den är verkligen helt tokigt fin. Annars har jag en liten park nära jobbet där jag sitter när jag har långlunch. Den bryter av en dag med stress & turistrusningar så bra. Annars är alltid Hampstead Heath det vackraste. Fast det är ju lit mer än en park.

Umgås du mycket med engelsktalande?
Svar; Ja, men ännu mer med svenskar. Det blir nog lätt lite så. Men det är himla lite folk man träffar här som faktiskt kommer från London från början. Jag tyckte det var lite lustigt innan, men nu har jag vant mig. Jag gillar att det är så blandat med folk här. Man vet verkligen aldrig vem man kommer springa på.

Vad var svårast respektive lättast med att flytta?
Svar; Det lättaste var att bestämma sig. Det tog ingen tid alls. Jag visste att om jag inte tog mig bort så skulle jag skrumpna ihop & inte orka med någonting alls. Då blev resten helt enkelt inte vidare bekymmersamt. Vissa saker blir man tvungen att offra om man ska ta sig dit man vill. men det som är svårast är självfallet mina finaste som bor kvar i Sverige. & mest av allt mina katter. Jag har inte kramat om dem på över två månader & varje gång jag tänker på det blir jag vansinnigt liten & ynklig, kryper ihop i en boll & gråter. det är hemskt att sakna. Det är hemskt att sakna så oerhört länge.

Eftersom du nu är londonbo så måste du ju ha massa härliga tips om vart man borde smyga omkring? Lite second hand-affärer, nån trevlig liten pub eller ett fantastiskt café som inte får missas?
Svar; Det är klurigt, för London är en makalöst stor stad & då blir det lite så att man lär känna ett område i taget. Jag har i princip aldrig satt mig ner för att ta en fika än. Det blir lite sekundärt bland alla vardagsrutiner, men jag kan ju alltid tipsa om det jag tycker är finast.
Leta reda på en marknad om du är sugen på second hand. Brick Lane har sin på söndagar, Broadway Market har sin i Hackney/Bethnal Green på lördagar, Notting Hill på söndagar & så finns det en i Holloway på onsdagar med. Min absoluta favoritpub är The Hawley Arms som är liten & alltid full med folk. Världens minsta lilla uteträdgård med låtsasdjur i lamporna & fotografier på fina folk på väggarna. Den ligger precis efter Camden Lock, till höger om du går längst High Street. Nummer två ligger bara några kvarter längre bort & heter Lock Tavern, har en jättehärlig uteterass på taket som stänger alldeles för tidigt & det jobbar nästan bara dundersnygga bartenders där. Favoriterna hittills.

Vilka är dina bästa ställen i London?
Svar; Buss 73 genom Islington, Moas jobb Scandinavian Kitchen, National Gallery, 221b Baker Street, vår lilla trädgård när den är full med förfester & skratt, The Hawley, Hampstead, butiken på Green Lanes där jag alltid köper bananer till lunch & öl när jag kommer hem från jobbet, höger sänghörn med en bok, The Finsbury, The Breakfast Club, hela jävla Camden & mest av allt att åka buss väldigt långt om nätterna & titta på alla sovande gator & aleberusade människor från sätet längst fram till vänster uppe på en dubbeldäckare. Det är mina minsta finaste favoriter.

en kortfattad kategoriförklaring

Det där med kategorier i en blogg är himla fiffigt enligt mig. Lite enklare att navigera, att hitta rätt. Så jag tänkte kort & gott klargöra vad som kommer att gömma sig i de olika kategorierna ni ser till höger på sidan. Ett två tre;



ABOUT ME kommer att vara en ganska snål samling av onödig eller nödvändigt vetande om mig & isolated youth-bloggen. Q&A, någon enstaka lista, en länksida & mest en presentation av vem jag är. Ett smart sätt att få lite översikt tänkte jag.

LUMINARY ONES fylls av fint folk som jag tycker om att krama, härliga typer jag ser upp till, kanske ett bloggtips eller två. Ja, ni hänger med på noterna.

SOUND//TASTE//TOUCH är en samlingskategori för allt det där lite kreativa & vackra; litteratur, musik, film, bbc-skräp, musikvideor, tv-serier, illustrationer. You name it, I'll categorize it.

THE ORDINARY DAYS är som ni kanske redan klurat ut vardagskategorin. Lite tisdagsobservationer, obligatoriska cafédagböcker, loppmarknader, théstunder, betraktelser från ett fönster, promenader till & från jobbet, avokadofrukostar & i princip allt annnat strunt jag sysslar med på daglig basis.

WARDROBE//STYLE//CRAP handlar om chelsea boots, capes, lustiga fiskbensflätor, eventuella outfitbilder, hattar jag drömmer om, festliga strumpbyxor, marknadsfynd & annat ytligt.

WASTED YOUTH är dedikerat åt äventyr, klubbnätter, kullerstensdanser, billig öl, utflykter till Skottland, delade mentholcigaretter med främlingar & sådana saker som är värda att spara lite extra på.

var ni annars kan hitta mig





you've guessed it; länklista.

sneak preview

Till alla er små troll som redan hittat hit;



Det är lite som att flytta i hemlighet; att skaffa sig en ny blogg.
hellobenjamin har varit en trogen kamrat i många år, men ibland tar allt det fina slut i syfte att göra rum för nya & kanske ännu mer makalösa kapitel. I vilket fall som hoppas jag att ni alla vill fortsätta läsa. Det är fortfarande Jennifer, fortfarande med mycket kärlek men på en helt ny plats.

Den här bloggen kommer att skrivas ifrån London. Hackney till en början med & vem vet var sen. Det kommer bli mer av varadgsäventyr, personliga fotografier, vinkvällar på takterasser, streetstyle med söta brittiska pojkar, tokiga utekvällar & helt enkelt mer baserat på egna fotografier & de berättelser de vill förmedla. Det nya formatet tvingar mig att vara mer kreativ på egen hand, vilket jag absolut inte tackar nej till. I början kommer det säkerligen vara lite rörigt med nytt lägenhetsletande, dåligt med internettillgång & kanske [förhoppningsvis] en massa arbetsintervjuer & provjobb, så det kan hända att inläggen inte blir lika frekventa som de varit i hellobenjaminbloggen. Men jag skriver när jag kan, jag lovar.

Äventyret börjar den trettionde augusti. Vi ses då.
Här, på isolated youth.

RSS 2.0