Han spelar jazzmusik på pianot och jag bara ler

Hej vänner!
Det är måndag kväll (bloggar på rätt dag = poäng till mig!) och jag sitter med min halvdöda laptop i knäet framför diverse YouTube-klipp av vloggare från UK och Sverige. Nat kom hem och bytte till inspirerande jazzigt av Jun Miyake som han plinkar med till pianot på. Hunden sitter i hans knä, för hon gillar att vara involverad. Kort och gott- familjekväll.
 

I lördags fyllde min lilla toker ett år förresten! Hipp hipp hurra, jag sjöng nog "puppy birthday to you" minst sjuttiofem gånger under helgen. Fyndigt, inte sant? Våfflan är dock fortfarande vansinnigt valpig. Hon hoppar runt som bäst passar henne och har i dagarna blivit förälskad i att äta skor. Det är hål i innersulan till mina converse och jag bara orkar inte spendera pengar på nya, så jag går i mina fula springskor från addidas a la 2009 till vardags nu. Blir inte sexigare. Tur hon är så jävla söt alltså. 

Nat jobbade i lördags och igår hade jag mensvärk ändå ner i lilltårna, men idag firade vi henne äntligen som vi planerat. Vi tog bussen till Wollaton Park och gick långa kringelikrokar mellan rådjur och andra hundägare. Vi drack kaffe på en uteservering (i fingervantar och gåshud) med en mopsvalp till sällskap. Så himla liten och charmig. 
Jag längtar tills våren slår igenom här i England och vi slipper ha på elementen hemma. Då blir det jättemånga fler långa hundpromenader med kameran tänkte jag. I fina färger. Påskliljor och körsbärsblommor, är ni på gång nu?
 
Det är mycket som är på gång just nu för övrigt. Imorgon är det min och Nats årsdag och vi har noll planer- vilket känns skitbra. Jag hoppas på sovmorgon med hans andedräkt mot min nacke, espressodoftande kyssar på någon snoffsig kaffebar i stan och kanske ett skönt ligg om en är på det humöret.
 
 
Jag har funderat mycket på om jag borde börja videblogga. Alltså, jag har noll grejer för att få det att funka, så då hade jag fått spara ihop en slant till ny dator och en kamera först samt lära mig hur en klipper och redigerar snyggt. Men jag är så sugen. Hade inte det varit fint? Kanske inte?
Men lite kreativitet här i livet behöver jag! På instagram härom dagen lottade jag ut två önskeporträtt till följare och referenserna han kommit in till min mail nu, så det är bara att dra fram skissblocket och börja jobba. Och jag har lite film jag behöver lämna in för framkallning med, så förhoppningsvis ger resultaten lite extra inspiration med. Åh, jag har dessutom börjat klura på att starta en etsy-shop. Fick en snilleblixt på Mia och Mimis bäddsoffa förra veckan och har fyllt anteckningarna på min mobil med det. Så vem vet, lite nytt är kanske på gång trots allt..?
 
Nu ska jag e-röka med Nats nya leksak och bläddra genom asos-kläder jag inte har råd att beställa.
Hur har ni alla det? Pepp på mars än?
Puss.

En Londonhelg som exponeringsterapi

Okej, det är inte måndag, men det har ju blivit lite hatting med bloggning senaste månaden ändå, så det funkar lika bra med ett tisdagsinlägg tänker jag! Häng med, för nu ska vi snacka om min Londonhelg:
 

I lördags vid lunchtid tuffade mitt tåg in på St. Pancras i centrala London. Det var regnigt så som det liksom bara kan vara i England. Fast på en dubbeldäckare på väg att träffa några av sina bästisar gör ju inte det så mycket. Jag var mest bara glad. Och lite nervös. För sån är jag liksom.
 
Vi hade en grymt härligt kväll (utan kamera) som började på Mimi's jobb i en bar i Covent Garden och slutade till tonerna av önskelåtar på Shackelwell Arms i Dalston. Så jävla bra. Vi tog en falafelrulle vid tretiden och traskade hem, nöjda som få.


Söndag är ju klart marknadsdag om en är i London. Särskilt om en är där och hälsar på, för då får en ju se till att planera sin tid noga och inte slösa på sånt som tupplurar och TV-tittande (vilket vi gjorde hela söndag kväll, men men). Fast när det än var dagsljus ute så drog min bästa Mimi med mig längst Kingsland Road för att fynda skatter.

Först var vi inom Beyond Retro som hade världens rea. Trots att priserna var pangbra så var dock inte kläderna det, och vi gick båda därifrån tomhänta. Härnäst skulle vi till en pop up marknad för att rota runt bland smått och gott i alla kategorier.


Jag hade förresten byxor på mig! Har inte hänt på tusen år.

Hej östra London, så himla inkluderande och hippt. <3




Pryljakt! Jag kom därifrån med en gammal karta och ett ännu äldre sykit. Så himla random, men det är just det som är fint med marknader- en vet aldig vad en kommer att hitta.

Nu var klockan en bit in på eftermiddagen och vi hade kurrande magar som inte ens fått någon frukost än. Illa illa. Som tur var så visste vi precis vart vi skulle ta vägen för att bota detta.


FED by water ligger mitt i Dalston och är ett litet italienskt ställe som har en vegansk meny och en "vanlig" meny. 

Varken jag eller Mimi hade varit där innan, men vi greppade de gröna menyerna och bläddrade genom ett flertal sidor av pastarätter, pizzor, sallader och efterrätter. Känns som världens lyx att kunna göra det!


Vi beställde båda in pizzor med fuskost och fuskkött. Alltså åh. Jag bara satt och "åh"-ade mig i typ en halvtimme medan Mimi åt hela sin pizza i rekordfart. Jag var mätt efter halva men vill inte sluta äta. Ja, ni vet känslan. Det var för gott för att låta bli liksom.

En kaffe på det! Nöjd med livet.

Verkligen jättemysigt ställe. Rekommenderar hundra gånger om. Har redan bokat in ett bord till min födelsedag i mars!

Jag skulle egentligen tagit tåget hem söndag kväll, men hade så mysigt att jag stannade över en natt till. Det var så fint att få hänga med mina fina så som vi gjorde när vi alla bodde ihop. Bara prata om allting, bra eller dåligt, dricka god öl och bara ro om varandra. Ska se till att jag åker ner oftare, det är ju trots allt bara två timmar med tåg.
 
"Jaha, så festa och äta gott under en semesterhelg kan du, men är du inte sjukskriven eller hur var det nu?" tänker ni kanske. Det är ingen fara, jag har fått höra det många gånger tidigare med. För visst är jag sjukskriven än. Jag är inte tillräckligt bra för att jobba. Sånt är läget. Men en stor del av det som jag behöver ta itu med och få att funka är mitt sociala liv. Jag behöver ut och exponera mig för den där läskiga verkligheten som lurar utanför ytterdörren. Jag behöver möta min ångest och lära mig att det går att överkomma den. Och det gör jag, bit för bit. Det är inte influensa jag har, eller ryggskott. Inte ens halsfluss faktiskt. Så att min resa till välmående inkluderar helt annat än stora koppar thé, vila och antibiotika är bara logiskt. Folk får acceptera det, att jag försöker skaffa mig ett liv värt att leva trots att jag inte mår bra.
 
 
Jag ville bara säga det. Mest för mig själv kanske.
Lite för onödiga kommentarer jag fått tidigare.
 
Ha en grymt fin tisdag nu. Vi hörs igen i början på nästa vecka. 
Puss!
 
 

Men hej


Hej alla nya och gamla läsare som kikat in.
Idag packar jag min Kånken och kramar frallan extra hårt, för resten av helgen kommer att spenderas i mina gamla hood i östra London ❤️
Mer därifrån på måndag.

Nystart med KBT

Imorgon blir bra tänker jag. Imorgon sätter jag av mot förändring och förbättring. Jag ska få gå på mitt första KBT-möte nämligen. Och hur trist det än är att behöva erkänna att en behöver hjälp för att fixa vardagen, så är jag glad att jag faktiskt erbjudits en konkret väg att gå. Jag är lite nervös och ganska så matt i kroppen. Helgen har jag kräkts och bajsat bort. Passar på att vara extra sjuk när jag ändå är sjukskriven. Annars har jag mest legat i sängen och vilat eller njutit av att varmvattnet är tillbaka i huset med megalånga bubbelbad. Jag har promenerat en del med hunden med och kramat Nat hårdare än någonsin. Det är en sak för mig att leva med min ångest och depression, men jag kan inte föreställa mig hur påfrestande det måste vara att leva så nära inpå någon som ibland inte fixar annat än att sitta på golvet i en liten hög och storgråta. Att inte kunna göra något, inte kunna hjälpa den en älskar. Jag har en sån jävla tur som har honom vid min sida - att han orkar. Tack Nat, tack för att du är min person.

Nu ska jag titta på Pokémon och laga "brinner" (breakfast for dinner) till oss båda. 
Förlåt för en så deppig blogg. Jag har svårt att skapa något som inte speglar mitt mående när det är vid sin spets. Men vi ser framåt, inte sant? För visst blir det bättre även när det är bäcksvart.

Trubbel

 
Hej på er alla.
Jag är tillfälligt sjukskriven och vansinnigt deppig. Så om det är tyst här vet ni varför.
Jag ska träffa min läkare imorgon och prata om hur vi ska hantera den närmsta framtiden. Något gott kommer säkert ur det tänker jag. Så länge äter jag dundergoda grönsaker och kramar min franskis så mycket som möjligt. Jag hoppas ni alla är glada och välmående.
Puss

RSS 2.0