lite om ångestladdade sociala situationer

Det är svårt att hitta gränsen mellan att ge med sig för social fobi och att låta sig själv vara ifred.
Stannar jag inne idag för att jag inte vill vara bland folk? Läser jag på bussen till jobbet för att slippa prata med eventuella medresenärer med bekanta ansikten? Åker jag direkt hem efter jobbet för att hinna få spendera tid med min fina Nat innan han börjar sitt skift eller är det för att jag känner mig otrygg någon annanstans än innanför vår ytterdörr?
Jag har börjat ifrågasätta detta ganska så rejält på senaste tiden.
Jag försöker utmana mig själv. Någon frågar om jag inte ska följa med och ta en öl. Jag tänker 'okej, en öl- sen får jag fly hemåt om jag vill'. Och för det mesta går det ganska så bra. Men ibland så hamnar jag där, överanalyserar allt som sägs och tar illa vid mig för ingenting. Och så börjar paniken stiga inombords. Och jag gräver i min kappsäck efter ursäkter att springa min väg. Allt från att jag måste upp innan soluppgången dagen efter till att rörmockaren kommer och inte har nyckel (han har nyckel, skulle han komma förbi kan han släppa in sig själv). Lögner som jag använder för att skydda mig själv. Det är bara det att det finns ingenting direkt att skydda mig mot. Vänner, bekanta, samtal, skratt, diskussioner. Vad är det värsta som kan hända? Att någon inte tycker som jag? Att jag inte har något att bidra med? Att jag gör bort mig? So what?!
Det skriver jag nu, sittandes i min soffa, innanför den där trygga ytterdörren. 
 
Jag har alltid tyckt om att vara lite ensam ibland. När jag själv väljer att vara det.
Men ibland är det svårt att skilja de åt; det självvalda och flyktvägen.
Hur lär en sig att se skillnaden? 

scribblings on the walls
scribbler is cecilia

jag tror att man trots allt känner det innerst inne, skillnaden.
en annan grej är ju att tänka VARFÖR har jag svårt för den här situationen. beror det på mig eller omgivningen?
allt handlar ju om sitt sammanhang.
och att utmana sig själv. det kan ju bli bra
lämna boken hemma.
ta en öl
prata

Tror verkligen på detta, om än lite cheesy-iga
Life starts where your comfort zone ends

2015-01-17 @ 14:06:54
scribbler is henrietta

jag tror att en kan lära sig se skillnaden om en gräver lite inombords,
varför vill jag stanna hemma idag? är jag orolig för att det ska vara mycket folk ute, att människor ska döma mig, att jag inte ska veta vad jag ska säga? eller är det kanske bara så att det är dåligt väder ute och varmt under täcket?
skulle känslan bli annorlunda om jag plockade bort till exempel några personer från situationen, om jag bytte miljö, om jag skalade av ett par lager oro? om jag leker med tanken att jag får gå ut och inte säga ett ord till någon, att det enda som krävs är att jag sätter foten utanför ytterdörren, vill jag fortfarande inte gå ut då kanske jag har en bra bok att läsa som inte går att bläddra i när jag promenerar utan jag måste sitta inomhus i min favoritfåtölj.
lite sånt tänker jag att det handlar om, att ifrågasätta situationen och inte sig själv.

2015-01-18 @ 16:03:30
scribbler is Mia

Känner exakt precis samma sak.

2015-01-20 @ 19:35:41
URL: http://miakristinacecilia.blogg.se/
scribbler is hille

Åh, känner igen mig väldans mycket i det...

2015-01-21 @ 23:22:28
URL: http://heleneryden.blogspot.se

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0