agatha christie; januari

Sista januari idag, så jag tänkte att då kunde det vara fint att beta av de sex första Agartha Christie-böckerna jag läst. Jag inser att det kanske blir lite trist att läsa tankar och tyck om samma typ av böcker sex gånger i rad, tolv gånger om året. Men det får ni finna er i; eller helt enkelt skippa att läsa! Jag, i vilket fall, är himla exalterad över mitt läsande och har precis gett mig in på nästa månads bokhög. Härligt att läsandet rullar på alltså. Pepp!



The Mysterious Affair at Styles

01.01.2015
 
Okej, så jag kunde inte riktigt hålla mig. Satte igång direkt med bok nummer ett. För första gången får en träffa pensionerade Hercule Poirot, som bara råkar hänga i trakterna då ett ganska så förutspått mord äger rum i hushållet Inglesthorp. Boken är skriven under första världkriget och inte direkt politiskt korrekt. Det känns hemskt, men jag tänker att jag får lägga det åt sidan för nu. Kanske se hur språket och synen på samhället utvecklas genom åren. Christie skrev ändå ca en bok om året fram till sin död på 70-talet.
Men ja, tillbaka till boken. Berättad av karaktären Mr. Hastings, som kommer hänga med Poirot lite likt en Watson till Holmes- med mer eller mindre skillnader men ändå lite samma dynamik, då han ser tillbaka på sitt besök i hushållet under tiden då allt det tragiska och dramatiska äger rum. Mycket är berättat som det händer honom i nutid, vilket jag tycker är det berättarsätt som funkar bäst. I kortare delar summerar Hastings bara händelser för oss och det blir lite tråkigt. Lite axelryckning. Det och faktumet att jag tycker det finns lite väl många små mystiska ledtrådar och snurriga svängar som historien genomgår då en kliar sig mitt på huvudet och undrar vem tusan var det som gjorde det? En av svärsönerna? Den nyinförskaffade maken? Dotorn som bara råkar vara specialist på gifter? Okej karaktärer, men inte vidare intressanta. Och så får få av de väldigt lite plats att förklaras, utvecklas, eller ens röra sig på. Men jaa, det kanske jag får ta.
Och nej, jag gissade fel. Det var inte den/de jag trodde som var skurkarna i slutet. Men det är det typ aldrig, hah. Men kort och gott så tyckte jag detta var en bra start och jag ser fram emot att kunna jämföra boken med vad hon kom att skriva senare. Plockade upp nästa bok inom några timmar. Tumme upp. 
 

The Secret Adversary

02.01.2015
 
Two for two. Här kommer tjugoplusarna Tuppence och Tommy in för första gången, och halkar lite bananskalsaktigt in på detektivlinjen. Från början till slut berättas allting väldigt mycket från ett lite smått hetsigt 'mitt uppe i det'-sätt. Vilket kan vara kul och effektivt, men också lite jobbigt. Tror jag föredrar gamla stela detektiver med tusen års erfarenhet och lite snoffsigt sätt. Snobbigt, jag vet.
Jag gillar att huvudkaraktärerna inte har extremt normativa egenskaper dock. Tuppence är framåt, kör stenhårt, är modig, och rättigenom en ganska så tuff brud. Hon ser inga gränser, tar ton högre än alla andra, och är inte rädd för att stå i täten. Girl power. 
Tommy å andra sidan tillåts vara lite "omanlig", han är ganska så tyst av sig, inte rädd för att be om hjälp, eller erkänna sina fel. Han är också en relativt tråkig karaktär, men det kanske bättras på ju längre bokserien håller på. Jag hoppas. 
Handlingen och själva mysteriet är schysst. lagom rörigt, dock var det ganska så klart vart det skulle svänga härnäst, och jag blev sällan väldigt chockad eller överraskad. Löste mysteriet som gott som helt efter halva boken. Ser fram emot 'N or M' i maj.
 
 

Murder on the Links

04.01.2015
 
 
 
Poirot igen. Ja, majoriteten av böckerna kommer väl ha den pedantiske lille herren som huvudfigur. Vi är inte jättegoda vänner än måste jag erkänna. Han irriterar mig lite. Fast inte lika mycket som polaren Captain Hastings, som är berättarrösten för historierna. Jag vet att det här är deckare från 1920-talet, men inskränkta gubbsjuka idiot! Bedömer alla unga kvinliga karaktärer (som inte är arbetarklass då, nej usch och fy) efter utseende först, och sedan hur damaktiga de är. 'En sann kvinna bör...' och hela den baletten. Mansgris! Och jag orkar inte läsa det varenda gång en självständig kvinna kommer inom hans blickfång. Så, var bara tvungen att få det ur mig. 
Mysteriet däremot är lite roligare än de andra hittills. 7 kvinnor och en man utgör de misstänkta. Spoler alert; mannen grips, det var hans flickvän som gjorde det. Girl power. Nej, men det var en bra karaktär som enbart sågs som 'gudinneliknande vacker' och extremt ängslig genom hela boken, tills hon blev stenhård och iskall. Lite tråkigt att det inte finns något mellanläge kanske, och visst tusan var brotten kopplat till både lust och pengar (#kvinnorärstereotypa), men ändå ett litet steg framåt i karaktärsutvecklig.
Utöver detta så tycker jag att några detaljer är lite suddiga och i slutändan undrade jag lite om jag bara var himla sömnig när jag tog mig genom upplösningen då jag känner att jag missat en eller två grejer. 
All in all, sisådär okej, men inget fantastiskt. Inte än.
 
 

The Man in the Brown Suit

11.01.2015
 
 Berättat av Anne Beddingfield, självutnämnd äventyrare som hammnar mitt i ett mysterium hon inte har det minsta att göra med men bara inte kan låta bli. Hon ser en man falla till sin död på tunnelbanan och börjar plocka på sig ledtrådar. Hon är strax över tjugo, impulsiv, och vill bara vara med om något nytt; någonting- vad som helst! Vem känner inte igen sig i det? Och jag gillar henne. Mysteriet är ganska så kul, och väl utspritt över Europa och Afrika, och en lång båttur däremellan. En klunga karaktärer står i center för berättelsen och alla verkar på något vis lite på ett hörn inblandade. Det finns en master mind bakom två mord och en diamantstöld och uppenbarligen i en hel del annat, och nej, jag lyckades inte klura ut vem det var, trots att jag kände mig bombsäker! Nat har däremot utvecklat ett system där han säger att han tror det är butlern i varje historia, för då måste han ju ha rätt till slut. Smart? Vi får väl se.
Varning dock för alfahanen till namn Harry Rayburn. Han är sådär superdupermanlig och kan inte med kvinnor, men han slåss bra, och är allmänt butch. Ville bara kräkas. Som tur är är denna boken fristående och enbart en karaktär kommer dyka upp i mitt framtida läsliv och det är inte han. 
Nåväl, jag var inte vidare förtjust i slutet. Det gick liksom när gruppen kom till Johannesburg. Tråkigt.
 

The Secret of Chimneys

16.01.2015

Det tog mig banne mig sextio sidor att bli intresserad av handlingen. Allt kändes bara som ett helt garnnystan av tråkiga karaktärer och lösa händelser. Allt blev tusen gånger bättre när historien äntligen kom till Chimneys, som är en stor herrgård strax utanför London där spännande grejer händer. Jag vet inte om det kanske har lite att göra med hur jag tycker om att ha ett mordmysterium uppbyggt? En plats, en handfull karaktärer, och så massa intriger. Säng i en skål och blanda. Grädda i 200-400 sidor. Avnjutes bäst en regnig söndag. 
Jag har börjat se lite av ett mönster i Christies sätt att avsluta sina berättelser. Tror jag. Tänkte hålla ett öga på detta framöver och se om det är jag som ser dubbelt och trippelt, eller om detta kan vara något kul att analysera. Det känns liksom alltid lite som att det faller på mållinjen. 
Och jag är trött på att män blir så himla betagna och friar till höger och vänster hela tiden. Typ lugna er. Bara ta ett djupt andetag, eventuellt en konjak, och flörta lite, bjud ut på dejt, lär känna varandra, och ta det därifrån. Liksom chilla. Tack.
 
 
 

The Murder of Roger Ackroyd

28.01.2015
 
Men jaa, så ska det ju se ut! Känns som att det är denna boken jag hittills väntat på att få läsa. Enkel handling, simpla men intressanta intriger, ett fåtal huvudkaraktärer som är misstänkta, utspelat i en mindre by i ett snoffsigt överklasshus. Lite som Cluedo. Hah, jag tror nästan att det är så jag vill ha en bra deckare. Alla karaktärer är jämt fördelade när det kommer till vem som kan ha gjort vad, spelplanen är en herrgård, och jag får hänga med Poirot. Vet inte om det låter vettigt för någon annan, men i mitt huvud stämmer det överens om min orginalidé om ett olöst mord. 
Och och och: Arthur Hastings fanns inte i närheten av berättalsen. Jag blev så glad när han hade flyttat till Argentina helt plötsligt och bara var puts väck! (Råkade självfallet plocka upp nästa bok nästan omedelbart och där var han tillbaka. Jävla man!) Istället berättashistorien från ett manuskrips skrivet av INKOMMANDE SPOILERS: den Watson-liknande Dr. Sheppherd som jag tyckte verkade fylla ut skorna några storlekar större, men självfallet blev denna glädje något kortlevt då det var han som var gärningsmannen och skrev klart sista kapitlet och begick självmord. Typiskt. Men himla bra plot twist. Framför allt för att vara skriven på 20-talet. Chuck Palahniuk släng dig i väggen ett århundrade senare. 
I vilket fall som helst: Tio tummar upp. Jag vill läsa det här dag som natt, tack!


Note: jag har börjat klura på om det inte vore smartare att kanske läsa böckerna i kronologisk ordning efter vilka detektiver som det rör sig om. I Tommy och Tuppence fall blir det så utspritt med böcker då de är så få i just den serien. Nåväl, tänker att nu är det bara att köra på. Kanske blir intressantare såhär med?

scribblings on the walls
scribbler is ISA

Har du hunnit med alla 6 på en månad!? :O WOW!

Svar: Jag är himla förtjust i att läsa, så det var inga vidare bekymmer.
Jennifer Palmblad

2015-02-01 @ 06:47:49
URL: http://isabyl.devote.se
scribbler is chrissy

åh blir så sugen på agatha christie nu!! håller med, det blir intressantare att blanda detektiver och utgivningsår! haha, cirka dog av "ta ett djupt andetag och eventuellt en konjak" hahaha du är bääääst <3

Svar: Alltså ja, tar bokklubb med mig själv på största allvar! Hah
Läser du något vill jag hemskt gärna Vera vad du tycker! Xxx
Jennifer Palmblad

2015-02-01 @ 11:36:35
URL: http://highfivelivet.blogspot.se

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0