agatha christie; februari

Toppenbra läshörna! Här hänger jag mest om kvällar och helger. Sitter uppkrupen i ett hörn eller liggandes raklång med boken över huvudet, vilket är klurigt då rummet inte har någon bra läslampa; bara en halvdålig taklampa. Men jag gillar det. 
PS. 'N&J' bokstäverna på spiselkransen (heter det verkligen så?) fick Nat som avskedspresent från en stammis på gamla puben innan vi flyttade. Så himla sött!
 

The Big Four

01.02.2015
 
Februari inleds visst med det största äventyret hittills. Hastings är på plats igen, men jag måste erkänna att han inte är riktigt lika obarmhärtigt outhärdlig som tidigare. Missförstå mig rätt, jag har fortfarande svårt för honom. Men han har blivit bättre på att låta bli att döma varje kvinna som kommer inom synhåll. I äkta überromantisk anda har han gift sig med karaktären Cinderella från 'Murder at the Links' och kanske har det hjälpt honom skaffa sig lite jävla perspektiv. Schysst av grabben förresten att han bara lämnar kvar henne i Sydamerika i typ ett år, under vilken denna berättelse utspelar sig, då han inte stod ut med att vara så långt ifrån sin käre Poirot längre. Fast det är klart, kvinnor är väl mest bara prydnader, så det är okej. Ska bli kul att se om hon dyker upp i kommande böcker eller om hennes namn bara dyker upp på var femtionde sida så en inte ska glömma hur det egentligen står till.
Okej, så i övrigt skiljer sig handlingen väldigt mycket från de tidigare böckerna. Från första början vet en vilka förövarna är; de ökända Big Four, och även mer eller mindre vilka de är. De skapar oreda i alla delar av världen som högt uppsatta masterminds och en får följa händelser de orsakar efter hand; ett mord, två mord, en kidnappning, osv. Och jag finner det inte riktigt lika spännande som tidigare mysterium. Det känns lite som att skuggorna är färre och jag inte riktigt blir lika engagerad i hur det kommer sluta. Och så blir det emellanåt lite tjatigt och förutsägbart med. 
Kort så är detta ett formar jag är mindre förtjust i att läsa, dock är det klart skönt att veta att de 66 böckerna jag kommer läsa av Christie i år inte är samma historia med namn och platser utbytta. Det är ganska så lätt att skilja alla böcker åt hittills. Och det säger ändå en del i och med att jag läser ena boken efter andra utan någon vidare paus mer än en natts sömn. Så jaa, jag ser fram emot vad som kan tänkas gömma sig bland bladen härnäst!
 
 

The Mystery of the Blue Train

07.02.2015
 
Berättelsen börjar lite ovant med att en får följa okända karaktärer från ingen speciell synpunkt alls. Mystiska möten i Paris, äktenskapstrubbel i London, och så lite värdefulla rubiner som knyter allt samman. Historien byggs upp innan tåget mot kontinenten går av och Poirot kommer in först efter 100 sidor. Något som irriterade mig lite här var texten på baksidan av boken. Den berättade om att ett mord på ett tåg äger rum, maken till den mördade kvinnan misstänks, Poirot återskapar händelseförloppet ombord på samma tåg... så självfallet läser jag då med detta i huvudet. Men nej, den som misstänks först är inte maken, utan älskaren. Och ganska så länge med ber jag att få tillägga. Och återskapandet äger rum... i tredje sista kapitlet! Det är inte ens en stor del av mysteriet. Ändå har jag haft det i tankarna hela tiden och liksom letat efter det. Så besviken. Få skam förlaget! Lär er sammanfatta handlingar bättre, tack.
Utöver detta tyckte jag väldigt bra om boken. Den målar upp en intressant bild av hur många britter såg ner på allting som var "utlandet" för 70 år sen. Lite främlingsfientlighet i de högre klasserna, kan en tänka sig? Jaa, det kan en. Men jag tycker om att det pekas ut på ett lite skamligt sätt. Bra gjort.
Historien berättas från en helt utomstående synvinkel. Ingen karaktär står i centrum och delar med sig av sina egna tankar mer än någon annan. Det håller allt ganska så neutralt och det känns smart i och med att en inte ska ha en enda aning om upplösningen. Jag är himla förtjust i när saker berättas från en krönikörs texter, men det här funkade. Och något som är kul är att jag märkte att mitt intresse för läsandet bara växte sig starkare för varje kapitel som jag tog mig genom. Precis som det ska vara! 
Och jag kommer mycket bättre överens med Poirot nu med. Nästa bok kommer vara mer fristående och inte tillhöra något återkommande detektiv, och jag tycker det känns lite synd. Peril at End House är nästa. Och bara titeln gör mig pepp! 
 

Seven Dials Mystery

12.02.2015
 
 
Schysst gammalt 80-tals omslag. Rejäl tumme upp. 
 
 
Lite varken det ena eller det andra, denna boken. Åter igen besöker vi Chimneys, med både bekanta ansikten från 'The Secret of Chimneys' och helt nya namn. Detektiven in charge heter Battle och han är så tråkig tråkig tråkig. Men som tur är får vi mest hänga med Bundle Brent och hennes två partners in crime: Jimmy Thesiger och Loraine Wade. De får nys om den mystiska hemliga klubben som kallar sig 'Seven Dials' och bär masker med olika klockslag på (eeh, ja?) och har midnattsmöten på en nattlubb i East End. Och inget av det som händer riktigt greppar tag om mig. Boken är ganska så kort och det är tyvärr en bra grej. Den är inte dålig, bara lite... blah. Och sen känns det som att alla tar så lätt på de tragedier som sker. 'Min polare blev mördad under samma tak som jag sov. så fantastiskt underligt?!' Så nej, inget vidare imponerande verk. Tråkigt.
 

Murder at the Vicarage

21.02.2015
 
Första Miss Marple; som jag har längtat!
Dock så är boken berättad från kyrkoherden Clements ögon, då mordet på den gamle och hatade Protheroe begås i just hand prästgård i lilla händelselösa byn St. Mary Mead. Miss Marple är grannen som har stenkoll på allt som händer eller kan tänas hända då hon spanar ut från sin trädgård som råkar ligga precis intill prästgården. Men till en början är hon inte med mycket. Det är detektiv Slack som leder utredningen och han är butter, otrevlig, och väldigt ointressant. Clement är inte vidare spännande han heller, och jag önskar att det var Miss Marples egna memoarer som jag istället fick läsa.
Fast det är en bra story, med ett par bra karaktärer, och bra sidointriger som inte tar över utan berikar själva mysteriet. Polisen är som vanligt på fel spår hela tiden och Miss Marple har såklart stenkoll på läget. Som väntat. Men alltså en grej som jag är så nedrans trött på: fenomentet att slå sönder klockor för att missvisa vilken tid mordet begicks. Kom igen, tänk ut något nytt! 
Fast jag måste ändå säga att även om det var en bra bok så hade jag förväntat mig mer. Mer Marple! Och nu måste jag vänta till juni månad för nästa mysterium med 'The Body in the Library' och 'The Moving Finger'. Känns liksom snopet. Förväntningar kan nog vara farliga i detta läsmaraton. Nu ska jag deppa i några timmar innan jag påbörjar nästa bok.
 

The Sittaford Mystery

26.02.2015
 
 Omedelbart så gillar jag att en slängs rakt in i händelser. Tre korta kapitel och det ligger en gammal man död på golvet i huset han hyr över vintern. Hans livslånga kamrat tar sig dit genom en promenad på ett par timmar genom en snöstorm efter att ha deltagit i en version av leken 'anden i glaset' för överklassen då det stavades ut att hans goda vän blivit mördad. 'Nej, tack - ingen cocktail för mig' sa han och vandrade ut i ovädret. Allt detta på bara 40 sidor. Snacka om rivstart!
För det mesta får en följa Emily Trefusis, fästmö (alltså det ordet, allvarligt talat?!) till den mördade mannens systerson. Hon är intiativtagande och finurlig. Fast mest av allt känns som väldigt lite som en karaktär och väldigt mycket som... jaa, vem som helst nästan. Och jag gillade det.
Jag har i dagsläget lite skrivkramp(livskramp), och därför står det inte mycket mer att läsa om just den här boken. Men jag tyckte den var riktigt bra. En av de bästa hittills faktiskt.
 

Peril at End House

04.03.2015
 
Jag ligger efter.
Fast det gick ju att jobba ikapp sig helt okej ändå. När jag hade möjlighet så läste jag. Och läste. Och så läste jag lite till. Först kändes historien inte så vidare spännande, men den växte, den smög sig runt i mina tankar när jag satt på bussen eller strax innan jag skulle somna. Någon försöker väldigt klumpigt och inte alls vidare lönsamt nog ha ihjäl fröken Nick Buckley, men hon bara glider genom allt utan ett skrapsår, gång på gång. Poirot försöker lösa ett mord bakvänt, dvs innan det skett, och Captain Hastings håller käften mer än vanligt (vilket jag i min tur hurrar för). Det är en ganska så enkel bok, den smakar som gammaldags vaniljglass och typ en torsdag. Inte så vidare hit eller dit egentligen. Men jag tyckte bra om den. Fast inte så himla spännande när jag tänker tillbaka på den.
Första gången jag var nära att lösa mysteriet förresten!

goals for right now

 
1. Be bloody fabulous.
2. Get take out.
3. Down lots of cherry flavoured Pepsi max. 
4. Fall asleep early.
5. Still be fabulous.
 

ett självporträtt, två måltider



Hej.
Just nu är jag tyvärr lite mitt uppe i en ganska så dyster vecka. Förutom en snuvig näsa och ögon som alltid är trötta när de inte borde vara det, så har jag och Nat fått ställa in vårt Sverigebesök i mars. Nat får inte ut ett nytt, giltigt pass i tid, trots att ansökningar har skickats in och kommit tillbaka gång på gång med bisarra tillägg och ändringar som behövs sen början av året. Och nu är det liksom dags att ge upp och bara skita i det. Och jag är heldeppig över att jag inte får visa honom min lilla ångestfyllda hemstad, mina bästa kompisars kollektiv, och min knubbiga morfar. Luften har lite gått ur mig. Luften, och lusten för det mesta. 

Jag har haft lite bekymmer med att äta bra mat på senaste. Det har mest bara blivit smoothies eller yoghurt. Och min kropp är så trött, jag släpar den fram vart jag än går. Men jag har inte riktigt orkat bry mig. Fast så ibland så glömmer Nat äta med och då lagar jag något mer matigt. Som här: penne med grönkål, pumpakärnor, champinjoner, parmesanost, och en krämig citronsås. 
 
Och lite senare pep ugnen till och jag knaprade godisbitar i form av butternut squash-tärningar ingnodda med timjan och havssalt. Och så grät jag till Girls, som en bör när det blir lite för mycket som staplats upp lite för länge och behöver trilla i en enda kaos, en enda röra. Och sen kändes det faktiskt lite mer okej.
 
Kanske inte direkt bra, men på skalan från avgrund till okej låg det nog på en sjua i alla fall. Jag tar det.

Att planera valpköp

Som några av er kanske märkt så har det nämnts lite att jag och Nat planerar att skaffa hund. Detta är något som såklart är sjukt spännande, men som också kräver himla mycket planering och eftertänkande. Att skaffa sig en ny familjemedlem är inget en gör på impuls direkt (även om jag måste erkänna att jag minst tjugo gånger i veckan håller på att spricka av otålighet). 
Så nu tänkte jag dela med mig lite av hur vi förbereder oss inför detta valpköp. 
 
 
Först och främst tog vi god tid på oss att klura ut vad för hundras som kan tänkas passa just oss. Det gäller liksom att det passar in i ens livsstil. Exempelvis så har jag alltid drömt om en grand danois och Nat vill helst av allt ha en labrador. Dags att trycka på den stora röda varningsknappen! Vi bor i ett hus med en liten trädgård som i vår kommer byggas om till ett terassliknande ting. Vi jobbar båda heltid, dock tvärtemot vad den andre gör. Vi har ingen bil som vi kan köra iväg med snabbt och enkelt för långa promenader. Och vi vet framför allt inte hur vårt liv kommer se ut med jobb och boende om säg tre, fyra år. 
När vi pratar igenom allt detta och hundra saker till flera gånger om så kom vi fram till att det är himla viktigt för oss att skaffa en hundras som inte behöver ut och motioneras långa sträckor tre gånger om dagen, måste ha en trädgård att kunna springa av sig i, eller kräver väldigt gott om utrymme.  Flyttar vi till något mindre om några år får detta inte lov att påverka hunden negativt. Skulle vi inte ha möjlighet till mer än en snabb morgonpromenad och en eftermiddagstur så behöver vi en hund som inte kräver mer än så. Alltså fick vi tänka om ganska sp rejält från våra önskedrömmar. Vi kom dock ganska så kvickt fram till att en fransk bulldog är precis den hunden som passar oss. Liten och inte alltför krävande, med päls som inte behöver hemskt mycket omvårdnad, som kan gå på promenader men inte fixar att leka i timmar, utan behöver mysa på soffan mer ofta än inte. Perfekt ju!
 
Därifrån så började vi kika på hundförsäkringar. Vi bestämde oss för att lära oss alla bekymmersamheter som kommer med rasen och förbereda oss in i minsta detalj på olyckligheter som kan komma att uppstå, och se till att vara redo för de. Vi kollade upp kostnader för kastrering, räknade på en budget för varje månad samt en buffert att ha i nödfall. Och sen satte vi upp en fast summa som mål som vi är tvungna att uppnå innan vi "får lov" att köpa valp. Det är rätt skönt att ha ett konkret mål att spara till. Och varje slant utöver det är bara en bonus. Vilken himla pepp det är när vi har några hundralappar kvar i slutet av månaden och för över de till vårt sparkonto.
 
 
Vi har sen satt oss ner vid flera tillfällen och pratat om hur vi ska uppfostra den lille krabaten. Vi vill båda skaffa en valp och träna hen noga från första början. Här är jag faktiskt himla glad att jag har Nat måste jag säga. Han är samvetet i vår relation när det kommer till djur. Han är den som kommer få säga till mig på skarpen att inte låta hunden sova i vår säng bara för att hen gnyr med sin lilla valpstämma från våningen under, eller stoppa mig från att mata hen med onyttiga godbitar direkt från matbordet. Jag känner mig själv himla bra när det kommer till detta nämligen; jag projekterar mänskligt tänkande och mänskliga känslor på djur. Gråter någon så vill jag gråta, trösta, och krama jag med, även om det kanske är precis fel grej att göra. Så här har vi sett till att prata igenom alla möjliga tänkbara do's and don't's. Då vi är två som tränar valpen gäller det att vi lär ut samma saker, på samma vis, och sätter samma regler. Annars kommer ju den lilla stackaren bli helt förvirrad. 
 
Sen har vi börjat fila på en liten tillbehörslista med; inköp av sånt smått som vi kommer att behöva när valpen kommer hit hem till oss. Sånt som hundsäng, koppel, grind till trappan, tuggleksaker, hundvänligt shampoo. Vi pratar också en del om vad det kommer bli för diet som gäller. Alla hundar min familj har haft har alltid utgått ifrån att torrfoder är basmat. Så just nu ställer vi det mot att laga eget, vilka typer av tprrfoder det finns, och även fördelar med blötmat. Och detta kommer vi självfallet checka med en veterinär med innan vi bestämmer oss öfr att vi vet bäst. För det är det banne mig inte säkert att vi gör. Men vi vill att vår lilla vovve ska äta bra och må bra. Och då känns det viktigt att vara insatt. 
 
 
Varifrån kommer valpen sen då? Jaa, det vet vi faktiskt inte än. För tillfället sitter vi och kikar på Gumtree.com ibland (typ brittisk vaiant av Blocket.se) och kikar vad för sötnosar det finns där. Än så är det för tidigt för att göra upp några konkreta planer, men vi hoppas på att kunna få tillskott här hemma i april eller maj tidigast. Och det är klart hemskt jättejobbigt att vänta och längta och vänta och längta. Så under tiden fyller jag min Pinterest med frallor och vi kikar på kortnosiga småttingar via YouTube flera gånger dagligen, håller hand och tänker att "snart så" och gör miner som emojis med hjärteögon.
SNART SÅ!!!
 
P.S. bilderna är då klart från Pinterest.

Vad jag inte gör

Efter att ha läst hos Julia,  Lovisa, och Matilda så tänkte jag att även jag skulle nämna de tio första sakerna jag kan komma på att jag inte gör. Och efter en bild på mina sömntrötta ögon blev det lite såhär:
 
 
Jag borstar inte mina tänder två gånger om dagen, samt använder tandtråd, och munskölj. ✓Jag kallar oftast inte Nat för min pojkvän, utan min partner. ✓Jag håller mig inte till att äta så nyttigt som jag lovar mig själv. ✓Jag tillrättavisar inte min doktor som tror att jag håller på att sluta röka. ✓Jag använder inte någon form av preventivmedel för tillfället då jag fick galna magkramper respektive ömma bröst av de två senaste jag testat. Måste helt klart ta mig en funderare om vad jag ska göra härnäst. ✓Jag köper inte allt ekologiskt och fairtrade som jag har möjlighet till. ✓Jag skriver inte för tillfället. Inte alls faktiskt. ✓Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. ✓Jag sitter inte med rak rygg framför datorn. ✓Jag oroar mig inte över livet lika mycket som jag gjort tidigare. Även om jag är fylld av ångest och himla osäker på allt mellan himmel och jord ibland så har jag hittat någon form av trygghet i mig själv, i mitt hem, och i mitt förhållande. Och det är nog det största jag lyckats med på flera år.
 
Sådärja. Finns det något ni inte gör?

Mina bästa morgonsmoothies

God morgon!
 
Idag ska vi pynta fint med bästa helgfrukosten här i bloggen; smoothien. Det är så himla enkelt att göra. Bara att slänga i lite vad som helst en har hemma. Och färgerna sen; kärlek! Hur kan en inte få en bra start på dagen när en dricker shockrosa eller hulk-grönt? Under ett par veckor har jag samlat ihop lite bilder på några av mina absoluta favoriter, och nu så vill jag självfallet dela med mig. 
 
Vi börjar med en riktig godis: spenat, banan, chiafrön, kokosflingor, och en tesked kakao som mixas med havremjölk. Vegansk och supermättande. Lätt med i och med att den innehåller tre torra ingredienser som jag ALLTID har hemma, och spenat är en stammis i kylskåpet.
 
Jag toppade med lite extra frön och lite valnötter. Perfekt smak-kombo med choklad, kokos, och nötter. Tänk att ha i jördnötsmör med och göra glass av det. Perfektion!
 
Two-in-one! Jag gjorde en hallonvariant och en blåbärsvariant av samma recept. Spexade till det i samma flaska och attans så tjusigt det blev! I övrigt har jag i Oatly havremjölk, spenat, avokado, banan, chiafrön och en sked jordnötsmör. Söt och fruktig, mums. Även denna lilla skönhet är vegansk.
 
En sjukdag bästämde jag mig för att göra en extra gottig och lika nyttig som söt variant. På bilden ser ni grönkål, cashewnötter (osaltade såklart), chiafrön, kokoslingor, torkade dadlar, avokado, jordnötsmör, och havremjölk. Typ allt gott en kan önska sig.

Den blev supergrön och så himla mättande att jag nästintill fick ont i magen efteråt. Jag strösslade lite hackade nötter över också och åt med sked. Så himla mumsigt. Jag gillar verkligen att kunna justera hur flytande jag vill ha mina smoothies. Kul att variera lite ju. 
 
Jag köpte en burk godisgod orange blossom honey för ett litet tag sen. Tänkte använda det till ett recept för ugnsgrillade rotfrukter. Men så kände jag mig impulsiv en morgon och slängde i en tesked i min blender.

Tillsammans med grönkål, mint, gurka, grekisk yoghurt, chiafrön, banan, dadlar, och havremjölk blev det en mjuk grön färg och en toppentrevlig smakkombo! Jag förväntade mig nästan att det skulle bli helt tokigt, men det funkade hur bra som helst. Apelsin + honung + mint = kärlek. Tror aldrig att jag gulpat ner en hel smoothie så kvickt. Kommer tveklöst göras på en vecklig basis.
 
En lite annorlunda en: dadlar, cashewnötter, linfrön, grönkål, blåbär och ett stort smarrigt äpple! Inget lustigt där, men så...

...bestämde jag mig för att smaksätta med kardemumma! Det gäller dock att vara himla försiktig och inte använda för mycket. Jag använde inte ens hela fröet, ändå blev smaken väldigt distinkt. Som tur är funkade det perfa denna gången, dock hade jag i alldeles för mycket för ett tag sen och det var jättejobbigt att dricka. Så försiktigt är tumregeln!

Jag hade även i pyttelite orange blossom honey, en tesked jordnötsmör, och en god mängd sojamjölk. Så himla mysig gråblå färg. Toppat med lite havregryn = mums!
 
Och så tänkte jag att vi avslutar med min absoluta favorit: den nötigaste av nötigaste smoothien! Den innehåller cashewnötter, torkade dadlar, mandelmjölk, kokosflingor, en stor sked jordnötsmöt, pyttelite kakao, en banan, chiafrön, en klick lönnsirap, och en näve spenat. Kanske inte den nyttigaste av drycker, men den innehåller ändå en del snälla prylar, och det godissöta är i små mått. Kan lätt tänka mig att dricka detta som efterrätt så ofta som tillfälle ges.
Förresten så är mackorna tråkiga med bara ost på, men själva brödet är äppel- och rödbetsbröd. Så nedrans fin. Och en kriminalroman, såklart. Så äter jag helgfrukost!
 
 
Nu vil jag självfallet att ni delar med er av era flytande favvisar med.
Kanske någon som använder juice istället för vego-mjölk? Dextox-smoothies? Tipsa, tipsa! 

the park

Idag tänkte jag vi skulle fortsätta promenaden jag påbörjade i det här inlägget. Och den börjar med en snabb sväng på en gågata i stadskärnan för att sedan svänga av mot den tjusigaste stadsdelen här i Nottingham.

The Park, heter den. Det är ett 'gated community' (som jag inte för allt i världen kan komma på någon vettig översättning för just i skrivande stund) i på västra sidan av stan. Påminner ganska så bra om Hampstead eller Highgate, som jag alltid tyckt så bra om att spatsera runt i under mina Londonår.

Husen är toppiga, torniga, och tokigt tjusiga. Känns som att vandra runt bland små små slott nästan.


Söta små trappor mellan husen. Kan tänka mig att här är extra fint när våren kommit igång ordentligt. Tänker att jag får promenera samma runda då igen.


Åter igen: tänk vårblommigt!

En fin grej är att gatlamporna är gamla gaslyktor som tänds för hand varje kväll. Hur romantiskt låter inte det för en rejäl anglofil som mig? Ska vara ett av de största nätveken av gaslyktor i Europa. 


En annan grej som är så himla härligt med Nottingham är att det är så backigt. Det blir bra utsikter mellan husen då. Och attans vad jag önskar att jag kunde fånga med kameran vad jag själv ser när jag spejar ut här. Annars an jag bara tipsa om att komma hit och kika själva.

Tillbaka in mot centrum med tutande trafik och stressat folk. 

Bra dag, bra promenad.
Himla bra stad.

innesittarhelg planerad


Min gårdag såg ganska exakt ut såhär. Bok och smoothie. Eller rättare sagt så var detta bara dagens första smoothie. Tror jag börjar bli lite lätt beroende. Och för tillfället håller jag faktiskt på att samla recept till ett alldeles eget smoothie-inlägg. Mmm... mer om det en annan dag.

Just nu ligger jag lite efter i mitt Christie-läsande. Jag behöver hinna klart denna och två till innan månaden är slut för att läsa ikapp det jag tänkt mig från början. Som tur är har jag två relativt händelselösa helger framför mig. The Murder at the Vicarage är första Miss Marple-boken förresten. Så jävla klipsk och härlig karaktär, gillar henne till tusen. Så just denna boken lär jag sluka ganska så snabbt kan jag tänka mig.
 
Glad helg på er nu. 
Hoppas ni har det minst lika mysigt som jag planerar att ha det.

de dåliga bitarna

Att läsa om en relation i en blogg ger en väldigt skev bild. 
 
Jag skriver här om vad jag vill visa, vad jag vill dela med mig av. Mycket av det fina som andra också kan uppskatta, som jag är stolt över, som får mig att le. Men det är sällan jag skriver något här, eller överlag, om det som inte är så fint eller så kul att dela med sig av. När vi missförstår varandra och spenderar timmar i skilda rum för att vi inte orkar med den andre just då. När jag gör något dumt, trampar på tår, eller beter mig illa utan att tänka mif för. När han är ledsen eller arg på mig. När han smäller igen dörren rakt framför ansiktet på mig utan att säga hejdå. När jag mår dåligt över att han läser mig helt fel, att han inte greppar. När vi är precis som vilket annat par som helst som inte alltid kommer överens och är superglada. 
 
Vi är inget undantag. 
 
Och just i skrivande stund så sitter jag hemma med lite obekväma rysningar som går av längst ryggraden. För idag är vi inte helt överens. Jag är nere och han är nere. Vi smittar nog av oss ganska bra på varandra ibland. Och det blev obekvämt och jobbigt och jag gick min väg, både för att få och ge lite utrymme. Och sen var det tystnad. Vi höll vårt avstånd, båda två. Och när han gick till jobbet på kvällen sa han inget mer än 'I'll see you later' och jag satt med ryggen till och svarade inte. Och sen dess har det huggit till i mig varje gång jag tänkt på det. För det är obekvämt när allt inte är bra, eller inte ens okej. Och en skäms; jag skäms. Skamkänslor som inte är ett nedrans dugg berättigade. Ändå är de svåra att bli av med. Och jag vet att de kommer ligga kvar precis under ytan tills vi båda kramat om varandra lite för hårt, kyssts, och sagt att 'Jag älskar ju dig, dummer'. 
Och det är ännu flera timmar bort.
 
Men så länge så vill jag bara säga att det är banne mig okej att allt inte är okej. För det är det inte alltid.
Och just idag ville jag dela med mig av det.
 
Tack.

magkramper och buffy


Onsdag och jag är hemma med århundradets magkramper. Har fått receptbelagda värktabletter att ta tre gånger om dagen, men hittills hjälper det inget vidare. Så jag tröstar mig med en varmvattenflaska i form av en get och mysfrukost bäst jag kan. Inget hjälper som en superhjältegrön-smoothie gjord på daddlar och cashewnötter. 

Och för att flytta fokus från ömmande kroppsdelar slog jag på första säsongen av Buffy the Vampie Slayer. Har allvarligt talat inte sett sen tidigt 2000-tal. Nostalgitripps, hej! 
 
Kvaliteten på mina bilder numera är så himla låg. Jag måste verkligen skrapa ihop pengar till ett nytt objektiv. Budar faktiskt på ett billigt begagnat Sigma 30mm just nu. Tyvärr har jag dock inte råd att lägga mer än några hundralappar, så det kommer väl knappast bli mitt. Just nu så använder jag samma obejktiv som jag köpte med min begagndade Nikon d70 för... 8 år sen? Kan inte fatta att det fortfarande lever ibland. Helt klart dags för en pensionsplan.

Att vara motvilligt snäll mot sitt hår

Det är väl ingen hemlighet att jag är väldigt otålig och impulsiv när det kommer till mitt hår. Bara för att räkna upp förra årets fägger och klipp... vi kör en liten tillbakablick, eller vad säger ni? Tada:
 
När 2014 började så hade mitt hår vuxit till sig rättså bra. Jag hade kört på min ombre rufsiga historia med mittbena sen sommaren innan. Friskt och glatt hår. Jag saknar det som attans när jag kollar på de här bilderna. Det är precis såhär jag vill ha det igen.

Under våren klippte jag av en decimeter eller två och med den första förändringen kom otåligheten. jag blekte och fägrade rött, men trivdes inget vidare. Så då var det bara att fortsätta att bleka...

Och så blev det olika pastellila nyanser som gick bort efter typ inga tvättar alls. Älskade det lila, men det satt så nedrans dåligt. Fast kolla så fint mina ögon lyste till färgen! Alltså, gillart.

Och när sommarvärmen var som tokigast så blev jag bästis med BLEACH LONDON och dränkte tovorna mina i blått blått blått. Det satt som berget och för att variera blekte jag ännu lite mer för att komma närmre lite turkosa nyanser. Mermaid-varning.

Lagom till Nottinghamflytten blekte jag- igen. Denna gången kände jag för en nystart i orangerött. Mycket var för att jag tänkte att det kunde vara ganska så limiterande att söka jobb i en hårfärg som får folk att vända sig om efetr en på gatan och stirra. Så jaa, då blev detta lösningen. Och vid detta laget var mitt hår så skadat att färgen bara rann ur. Var fint i typ en vecka, sen var det bara rötterna som var ginger, resten av håret försökte med blondt.

Så som en nödlösning så kapade jag det ännu en gång till en lite kortare page. Men alltså, det blev ändå inte helt bra. Färgen var fortfarande en blek mardröm och jag var så trött på det.

 I november tog jag mig i kragen och gick till frisören för första gången på hur många år som helst. Det avr jättehärligt att sitta där och bli ompysslad, få rufset klippt och färgat av någon som har bra mycket mer koll än jag själv inbillar mig att jag har. Och så bestämde jag mig då för att det var dags att låta mitt stackars stackars vanvårdade hår vila. I frisörstolen svor jag en ettårs-pakt med mig själv: var lite jävla trevlig mot mitt hår.
 
Fram till november 2015 har jag lovat mig själv att inte spontanklippa, inte bleka, och inte färga i något annat än snällt mörkbrunt. Med jämna rum ska jag låta en frisör klippa mina toppar och jämna till alla ojämnt avslitna längder. Jag ska använda hårinpackning och balsam, och låta plattången ligga mer än jag egentligen tycker om. Jag ska investera i mitt hår. Låta det växa och ta igen sig. Så hoppas jag att det kan göra en comeback i slutet av året som starkt och friskt, kanske med lite fin ombrefärg igen. 
Och attans vad det tar emot och attans nedrans rabarber vad jag är sugen på att bara kasta i blekmedel och färg igen, men jag kämpar emot impulserna som bara den. Så håll tummarna för mig att det är lite finare igen när hela året gått. Peppa peppa!

city of caves

 Jag tänkte att jag skulle bjuda lite på hur det ser ut här i Nottingham. Det är aningen annorlunda än i Robin Hood, nämligen.  
 
Stadsdelen jag bor i heter Sneinton. Den ligger tio minuters gångväg från stadskärnan och är lite småskitig med nedgånga byggnader här och var. Mest av allt är det ett ganska typiskt brittiskt leva och bo-ställe. Det har haft lite dåligt rykte tidigare, men jag trivs helbra här. Känns lite som Hackney ibland.

En promenad in till stan kan se ut på följande vis. Inte helt tokigt alltså.
 

Fast denna gången bestämde jag mig för att promenera lite längst kanalen istället. Inte Regent's Canal direkt, men helt okej för lite omväxling. Jag brukar vanligt vis gå genom Hockley; vårt alldeles egna Creative Quarter.


 
Låg typ två båtar i vattnet. Bättring, Notts! 

Övergivna hus finns banne mig i varje vrå i detta land. Jag vet att folk klagar ganska så mycket på det, men jag tycker det är tokigt fint. Dagdrömmer om att klättra in med kameran. En dag kanske... 

 
Minns att jag kikade på bilder av denna byggnaden innan vi flyttade. Älskart!

Till slut var jag hela vägen borta vid slottet och de grottliknande väggarna det står på. Går att finna lite överallt här i stan. Hur coolt är det inte?! Eller är det bara jag som tycker det är tokigt snyggt? 

Jag menar kolla bara!



"En grotta; ah, men vi bygger på den bara!" 
 
Och precis runtom kröken ligger denna gamla skönhet.

Som det väldigt tydligt står är det Englands äldsta inn. Jag har inte varit där inne än, men ser fram emot det som attans. Och inbyggt i grottväggen, mhm!

Med en söt liten innergård.

Jaa, det var alltså en liten bit av stan. Här är ganska fint alltså.
Jag visar mer en annan dag. Puss. 

alla hjärtans present

Idag är det då den fjortonde februari. 
Det är lördag, vilket ju inte är helt tokigt. Och sen är det alla hjärtans dag, vilket jag helt ärligt inte kunde bry mig mycket mindre om. Mina planer för dagen är att gå en runda med kameran, börja på en ny bok, och dricka whiskey med Robb hemma i soffan. Ypperligt liksom.
 
Men någon annan ville gärna uppmärksamma denna dag. Så när jag kom ner från en himla lång och mysig natts/morgons sömn så läg det ett paket med mitt namn på strax innanför dörren. Svenskt och allt.

Det var min bästa lila muminmamma som skickat en kärlekshälsning. Åh, blev så varm inombords. Även om vi pratar varje vecka så blir det lite tomt och ensligt på mammafronten när vi ses en till två gånger per år. Så detta piggade klart upp mig humör en bra bit!

Och inuti då? Jo, det visade sig vara en liten katt-kalender med söta bilder och små tankar om dssa fluffiga favoriter.

Detta är dagens. Alltså älskar, hah!
 
Tack mamma x
 

tröttare än tröttast

Måndag tisdag har bara flygit förbi. Jag somnar tidigt om kvällarna och trivs rätt bra med det. Hoppas på lite mer energi snart dock. Jag blir liksom roligare att ha att göra med då; även för mig själv.
 
Och sprillans nytt förresten: Vår vän Robb har flyttat in hos oss tillfälligt. Lite mysigt med kollektivkänsla och folk i huset, framför allt då Nat alltid jobbar precis tvärtemot vad jag gör. Fast mest sitter gossarna på vår vind och plinkar på instrument. Praktiskt med stort hus då så jag jag läsa ostört på bottenvåningen.
 
Så ser det ut just nu.
Jaa, förhoppningsvis blir livet lite mer spännande snart. Vi får se.

söndagsfrukost

Vem älskar inte helgfrukost? En har tid att bli riktigt hungrig, kika igenom kylskåp och skafferi ordentligt, och slänga ihop precis exakt vad en är sugen på. Typ såhär kan det se ut!

Vi börjar med "efterrätten". På en söndag får en! Nat håller på att lära mig lite mer om brittiska snacks, godisar, och mat som jag missat. French Fancies var det den här gången. Rosa små godbitar med victoria sponge och lite clotted cream precis i toppen. Så sjukt sötsliskliga! Men mitt sockersug denna helgen har varit tokigt, så dessa små godbitar har varit perfekta. Efter en eller två vill en inte veta av socker igen!

Standard är grekisk yoghurt, havregryn, chiafrön, och mandelflarn. Okej, jag måste erkänna att en del ord måste jag använda google translate för att komma på. Och sen när jag skriver ner dem så tänker jag bara 'men vad tusan; kan det verkligen heta så?!', exempelvis 'mandelflarn'. Liksom va?

 Och det var sååå himla längesen jag gjorde smoothies så idag blev det dags igen! En mumsig blandning av hallon, banan, spenat och avokado. Slank rakt ner i magen så kvickt att jag fick brain freeze. Aj, men så värt det.

bloggkramp

En söt som sover middag. Kan bara inte låta bli att stirra.
 
På tal om något helt annat: jag känner att jag inte alls kommer någon vart med bloggen. Trampar i samma gamla fotspår och upprepar mig själv utan vidare engagemang. Jag behöver blogginspiration! Men hur?
Så ursäkta om jag inte skriver så mycket här. Men jag blir lite deppig av det ibland. Känner att jag inte har något att bidra med som är intressant för någon annan än mig själv (se bild på sovande pojkvän ovan. PREACH). Någon som har en kul idé eller sjutton; dela hemskt gärna med er. Jag känner lite att jag behöver finna min egen röst här. Så självfallet är jag då även nyfiken på vad det är som får er att återkomma hit? 
 
Kommentarer, synpunkter, och insikter tack. 
PS. puss.

dear darling diary

Har skaffat en ny skrivbok. Nu ska bara skrivkrampen släppa med. Sen så!
 
xoxo
Sexy Leopard Lady

vi svänger våra lurviga i sheffield

 

Ganska exakt så såg det ut när Chrissy fyllde 25 förra veckan.
xxx

annies film premiere


På något lustigt vis har dygnets timmar blivit färre och jag hinner aldrig med någonting numera. Så här kommer lite bilder från ett två veckor gammalt event. Det var dags att piffa till sig enligt klädkoden 'black tie' och dra till The Contemporary för filmpremiär!

Det var fina Matt som stod i centrum. Han har under det senaste året jobbat på denna helt tokigt bra dokumentärfilmen om ingen mindre än stans egen burger queen Annie (vars burger shack jag tjatar om här ibland). Detta är hans andra dokumentärfilm to date, den första handlar om lokala legenden The Cockle Man; en man som fortsatt fenomenet att sälja olika fiskbaserade snacks i pubar, något som uppenbarligen var väldigt vanligt här för 20-30 år sen. Han ska vara den sista i England. Galet söt berättelse. Går att se här LÄNKLÄNKLÄNK.

Min Nat och jag var först på plats. Alltid en bra ursäkt för att dricka lite öl och pussas ifred. Nat och Matt jobbar ihop på bästa baren JamCafé här i stan. Tveklöst trevligaste personalen du kan hitta inom den industrin. Vill typ krama alla alltid.


Tidningsfolk fotograferade kvällens stjärnor. Annie själv var helt tokigt dolled up kvällen till ära. Jag tror att när det kommer till ståhej är kanske amerikaner ganska så överlägsna. Ett stadie av pepp och engagemang jag nog sällan kommer få uppleva, enbart avundas på håll. 

Efter ett tag var det dags att fylla ut den hyrda salongen. Fullsmockat var det, och alla var så himla trevligt glada och gulliga. Hälften av gästerna var Annies bekanta och burgerflippande polare, hälften var Matts nära och kära. Kände mig så himla lycklig över att jag fick räknas in i det sistnämnda. 

Sen var det dags för lite fest ju. Annie hade gjort om sitt tavern till världens festlokal. Ett swingband i ena hörnet, brickor med bubbel, och oscarstattyetter i mänsklig storlek. Snacka om att gå all in. 


Alla var så prydliga. 

Det fanns fuskflammande eld gjort av tyg, och lokalen var fylld av skratt från varje vrå.

 En del tog det dock lite lugnare, men det fanns det ju såklart rum för det med.
 
Filmen 'Annie' fanns upplagt i en vecka, men nu har Matt tagit ner den för att kunna sälja till eventuella filmfestivaler och liknande i framtiden. Läggs den upp igen säger jag till dock. Tummis!

elva månader

 
Idag är det inte bara söndag, utan superdupermysochkramsöndag. 
Helt plötsligt råkade vi båda vara lediga en och samma dag, vilket händer mer sällan än sällan. Och i och med att det råkade vara ganska exakt och precis elva månader sen vi bestämde oss för att kila stadigt så vi bestämde oss för att inte göra annat än att sitta inne, pussas, och hålla hand. Så det har vi gjort! 
 
Tack Nat för att du är min. Det är så tokigt bra att jag vet inte vad.
Puss.

RSS 2.0