God Jul!

 
Hej fina!
Jag hoppas ni alla har mysiga och härliga juldagar framför er, helst iklädda kli-fria tjocka koftor och med era älskade omkring er. Jag, Nat och Våfflan hoppar strax på ett tåg och åker till Nats familj i Hertfordshire, strax norr om London (ni vet där vi bodde innan vi flyttade till Nottingham). Detta kommer bli min första klassiska jul på åtta år, och det känns lite lustigt. Men jag har slagit en en resväska med peppiga klappar, valpis har en mysig fleecetröja på sig så att hon inte ska frysa och det har utlvats timmar av sällskapsspel - så det kommer nog bli hur trevligt som helst.
 
Jag kommer förhoppningsvis börja uppdatera mer här snart. Så länge kan ni följa mig dagligen (så gott som) på Instagram. Ha det superfint nu så hörs vi snart igen. Puss!

The morning after

Jag och Våfflan har erövrat soffan här hemma idag. En vegansk matmarknad har precis slagit upp sina godheter på ett torg runt hörnet, men jag bara orkar inte. Inte idag. Det är makalösa stormvindar utomhus och jag har en mindre härlig bakfyllehuvudvärk som dunkar från och till. Som gjort för take away och bubbliga läskflaskor i mängder. 
 
Igår var första okej dagen på länge. Det tänker jag fokusera på idag.
Det och tusen tupplurar.

Anti-stress i stil med ett dagisbarn

 
Så ja, jag tänkte att det inte kunde skada att testa något nytt. Ibland så tycker jag det är skönt att skriva, teckna, eller allmänt skapa. Att det hjälper mig både att flytta fokus och ger mig energi. Ibland har det dock motsatt effekt och allt ekar prestationsångest.
Så jag köpte hem en målarbok "för vuxna" nu i veckan, och ett gäng superbilliga färggala pennor. Jag har hört från många håll att det ska vara ett skönt sätt att de-stressa men ändå att göra något lite kreativt. Och hittills kan jag bara säga... att jag tror det funkar helt okej. Jag har suttit och ritat en pastellig himmel över ett London-panorama hela kvällen, med valpis sovandes tätt intill mig och gamla avsnitt av tv-serien Archer i bakgrunden. Och jag känner mig lite avslappnad faktiskt, mer än jag gjort på flera dagar. Jag tror det kan vara bra att ha något litet att pilla med - där en är tvungen att fokusera - men samtidigt kan föra ett samtal eller lyssna på en schysst podd. Jag kommer fortsätta med detta om kvällarna ett tag nu i alla fall.
 
Boken jag köpt heter förresten The Magical City och är ihopsatt av den brittiska illustratören Lizzie Mary Cullen. Jag valde just denna för att platser betyder mycket för mig, både som jag behökt, bott på eller bara drömt om. Dessutom är det mysigt att färglägga gatustenar och stjärnbeströdda natthimlar. Här ovan kan ni se bitar av panormana-bilden jag jobbar på just nu. Helt kringelikrokig och underbar. Stor tumme upp.
 
Någon annan som testat målarböcker? Det är ju lite på tapeten just nu ändå. 
 
(tack för alla fina kommentarer på de tidigare inläggen. ni anar inte hur era ord värmer.)

Ett kort hej och en våffla



Våfflan min spanar ut över Hackney från en dubbeldäckare. Hur fin är hon inte?!

De två senaste dagarna har varit de värsta hittills. Jag känner av ökningen i min medicin. Gråter hejdlöst och känner mig allmänt ostadig. Jag har varit hemma från jobbet igår och blir hemma idag med. Turligt nog har jag förstående chefer, stöttande kollegor. Men det är ändå svårt att komma över den skam som lägger sig likt en tjock hinna över det faktum att jag inte riktigt fixar min vardag. Jag försöker att inte döma, men det är svårt. Det är svårt att vara okej med att inte kunna kontrollera kroppen, att motvilligt kräka upp det jag äter och bokstavligen tala falla ihop på golvet. Jag tänker att skriva av mig här är en form av acceptans. Kanske en liten lättnad med om jag ska vara ärlig.

Jag ska försöka krypa upp till ovanvåningen igen, gömma mig intill Nat i vår varma säng. Sova ett par timmar till. Det är allt jag orkar just nu. 

Jag vet att det kommer bli bättre. Av erfarenhet känner jag att stabilisering inte kan vara långt bort. Det är bara svårt att se och tänka logiskt i stunder som denna. Att inte se allt det förfärliga som ångest drar med sig. 
Jag försöker ta det en timme i taget. En liten bit åt gången. Jag vet att det är det bästa jag kan göra just nu. Det får vara så. Förhoppningsvis är det lite lättare i bröstkorgen nästa timme eller timmen efter det. 

RSS 2.0