Min granne Wilma

Wilma är mitt lilla lyckopiller här i Sneinton. Hon är en adoptivhund som hade det himla klurigt som liten valp. Hon är varm och kärleksfull, hetsig och nervös. Och så är hon ju min kompis. Och det är så fint. 
 
När inte alla är samlade sitter hon alltid och stirrar på dörren. Hon är inte lugn inombords förrän alla hennes familjemedlemmar sitter i soffan och kliar henne på magen. Och hon sägs ha fört sina människor samman till den plats där de är idag. Det tycker jag känns fint.
 
Ikväll hoppade hon upp och kurade ihop sig intill mig. Jag kliade bakom örat och hon vilade sin haka mot mitt lår. Pang, jag föll. Grät i hennes päls i en evighet. Och hon bara stannade, vickade på huvudet och petade på mig med sin blöta, kalla nos. Och jag sa "förlåt, men jag saknar någon. Jag saknar någon som var fantastisk och brukade vila hakan precis så som du gör nu. Och det känns." Men det får lov att kännas. Och visst är det tur att få lite hundterapi mitt i allt.
 
Och ja, sen satt vi i en hög på golvet och kramades. 
För det måste en ju göra när en har så fint besök. 
 
 
Med mitt nya vuxenjobb har vi råd att varje månad lägga undan en slant. Helhärligt! Och vi har tusen små planer men bara en riktigt stor. Och det ska bli en bulldog. En liten klumpig kompis. Fast det borde jag inte säga högt egentligen för det är långt långt borta än. Men jag kan ju inte låta bli. Så ssssshh.

scribblings on the walls

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0