Min granne Wilma

Wilma är mitt lilla lyckopiller här i Sneinton. Hon är en adoptivhund som hade det himla klurigt som liten valp. Hon är varm och kärleksfull, hetsig och nervös. Och så är hon ju min kompis. Och det är så fint. 
 
När inte alla är samlade sitter hon alltid och stirrar på dörren. Hon är inte lugn inombords förrän alla hennes familjemedlemmar sitter i soffan och kliar henne på magen. Och hon sägs ha fört sina människor samman till den plats där de är idag. Det tycker jag känns fint.
 
Ikväll hoppade hon upp och kurade ihop sig intill mig. Jag kliade bakom örat och hon vilade sin haka mot mitt lår. Pang, jag föll. Grät i hennes päls i en evighet. Och hon bara stannade, vickade på huvudet och petade på mig med sin blöta, kalla nos. Och jag sa "förlåt, men jag saknar någon. Jag saknar någon som var fantastisk och brukade vila hakan precis så som du gör nu. Och det känns." Men det får lov att kännas. Och visst är det tur att få lite hundterapi mitt i allt.
 
Och ja, sen satt vi i en hög på golvet och kramades. 
För det måste en ju göra när en har så fint besök. 
 
 
Med mitt nya vuxenjobb har vi råd att varje månad lägga undan en slant. Helhärligt! Och vi har tusen små planer men bara en riktigt stor. Och det ska bli en bulldog. En liten klumpig kompis. Fast det borde jag inte säga högt egentligen för det är långt långt borta än. Men jag kan ju inte låta bli. Så ssssshh.

Hur jag och Nat träffades

I septembernumret av VeckoRevyn fanns det en litet hörn som sa 'hitta kärleken i höst: här är de nya dejtingtrenderna'. Låter spännande, inte sant?
 
Och när en slog upp i tidningen så kikade jag och min Nat fram. Varsågoda; läs!
 
Efter att ha fått frågan ett bra antal gånger om vad som egentligen stog i tidningen så tänkte jag att jag helt enkelt lägger upp och visar. Ni får ursäkta den dåliga bildkvaliteten, men klockan är halv sju på morgonen, det är mörkt mörkt mörkt ute och jag ska gå till bussen om tio minuter. Fixar bättre bilder i helgen.

Nottingham general cemetery och självhat


 
Bråkar med emotionella spöken och ler utåt. Tänker att det borde smitta av sig.
Tjugosex år av självhat är svårt att lägga bakom sig. Ligger alltid nära, som ett skavsår som alltid gör sig påmint. Varje gång jag går förbi en spegel, BANG. Varje gång någon nämner dieter, BANG. Varje gång jag hamnar i en diskussion om självkänsla, kroppskomplex, sjukdom, tärningsrutiner, sexliv, komplimanger... fan allt, BANG BANG BANG. Vad gör en liksom? Hur börjar förändringen verka?
 
Ibland skäms jag över mig själv så jag ryser till när Nat rör vid mig på ett intimt vis. Jag vet att han inte ser det jag ser, men jag är så rädd att jag ska avslöjas på något vis. Att jag ska ses. Trots att han redan ser mig, trots att han redan vet allt. Fastnar i min egna rädsla och stannar där.
Det har blivit värre med hösten. Jag har smugit flera steg baklänges.
Behöver vår, behöver ömsa skinn. 
Behöver en positiv förändring som sitter kvar.
Behöver något långsiktigt, något permanent.
 
Att hata sig själv är en heltidssysselsättning. Och nu är jag utmattad. 

The things we lost in the fire fire fire

Jag klippte av håret. Eller rättare sagt satte jag mig i en stol i en frisörsalong för första gången på sex år och lät en utbildad individ rätta till alla tokigheter jag haft för mig med blekmedel, slöa kökssaxar och sporadisk färgning. Så chop chop så var det kortare än jag kanske någonsin haft det innan. Alla trötta hårtoppar borta. Och så lite varmt brunt, bästa färgen för att hindra mig att färga om och bleka hela tiden. Har lovat mig själv att inte röra håret mer än att fylla på med färg i hårbotten när det behövs. Det är min tre-månaders-plan. 
Känns rätt bra faktiskt, även om pastellhår alltid kommer ligga mig varmast om hjärtat.
 

Not that kind of girl

Hej, perfekta lördag, jag älskar dig.

Två dagars misärsemester.

 
Mentorn gick i graven förra veckan och familjepricken till hund somnade i måndags. Tredje veckan på nya jobbet och jag tog två dagars semester för att orka ta in allt. Grät mest i ett dygn, tog igen mig under det andra. Som terapi fotograferade jag söndriga fönsterrutor på industribyggnader, ett resultat av en bedrövligt uttråkad ungdomskultur som lever upp till myten av sig själva. Sörplar dietläsk och kedjeröker längst folkfulla gator. 
Idag utforskade jag vad som låg bakom min bästa blå byggnad i andra kanten av stadskärnan och mötte upp Nat för indisk veganbuffé och finsmakaröl på JamCafé, där han även jobbat sedan fem veckor tillbaka. Han sörplade tequila smaksatt av kaffestänk för en öm hals och jag bläddrade i Lena Dunhams bok jag plockat upp tidigare under dagen. Har bara läst prologen hittills. Crushar så totalt på denna kvinna. Hennes språkkänslighet, hennes inituativa person. Ger mig lite hopp om allt tror jag. Om livet och sånt.
 
Imorgon får jag mitt livs första vuxenlön utbetald. Vill typ gråta så glad jag är. Ska gå ut och äta ostbricka samt besöka en frisörsalong för första gången på sex år för att fira. Och fylla på sparkontot. Och införskaffa microvågsugn. Känna mig ekonomiskt stabil, for a change. 
Kanske är tiden över då jag är ung, fattig och vilsen.
Hah, nää skoja bara. Är en livsstil ju.

Visst är det så att England ligger efter

 
 
  
Jag vet inte om det är min förskönade syn på framåtsträvande och progressiva Sverige som lyser lite klarare en egentligheten eller om jag helt enkelt alltid haft turen att hänga med sköna individer under min uppväxt. Kanske båda. Antagligen. Men det är skillnad nu. Det är skillnad att bo på en ö där inte F! finns. Där cat calling inte är en ovanlighet längst storstadsgator. Där 'faggot' är det vanligaste ordet att nedvärderna en man på och 'slut' en kvinna. Där 'hen' inte ingår i Oxford Dictionary. Där jag har engelska bekanat som slänger ur sig sexism, rasism, fatshaming, och slutshaming på löpande band. Och jag förväntas att inte reagera. För ingen annan reagerar. Och jag har till viss del vant mig vid att inte reagera, inte vara hon den där som alltid måste vara så svår och jobbig. Och än idag, efter tre år i England, har jag inte lyckats hitta ett schysst sätt att säga 'men du, jag tycker inte det du säger är helt okej...' och ändå vara kompisen. Jag har aldrig klurat över detta i Sverige. Aldrig. Men kanske det bara har att göra med min egna ignorans.
 
 
Idag skrev en bekant till en vän att det banne mig är viktigt att raka benen som kvinna om en vill visa delar av de ute bland folk. Och jag frågade varför. Inget svar. 
En icke bekant skrev att kroppsbehåring som sitter på benen var för henne lika oönskat att se som könshår kikandes fram över lågt skura jeans. Jag frågade om samma gällde män. Inget svar.
Och en tredje person skrev att en borde respektera allas åsikter och alla andra applåderade. Och jag bara kände att jag orkar inte. För jag fick inget svar. För ingen vill svara mig. Och det hatar jag med England. Att här har banne mig brudarna höga klackar och sällan strumpbyxor och hårförlängningar och spindelbensögonfransar; vilket det inte är något fel med! Men det är en norm. Och normer baserade på könsroller är farliga. Mitt ex sa efter att han träffat två av mina vänner att han aldrig i hela sitt liv sett två kvinnor med så mycket armhålshår. Som om det var något skumt med det, något exotiskt och ganska så fel.
Jag dejtade en annan grabb som rakande sina ben men var för rädd att erkänna att han gjorde det för att han trivdes bättre så och istället sa att det var för att han förlorat ett vad. Och jag fattade aldrig varför. Han var så frisläppt, hängde i Shoreditch med artsy folk och pussade alla sina kompisar, oberoende av kön, när de sa hejdå. Han berättade vid ett senare tillfälle för mig att han var rädd jag skulle tycka att han var konstig. Feminin. "För sånt gör inte killar". Så sa han. 
 
Och det gör mig så ledsen. 
Patriakatet skadar allvarlig dig själv och personer i din närhet. Jo, det gör ju det.

RSS 2.0