oh my baby

Ibland är det fredag och alla vänner antingen ställer in eller orkar inte göra något, så då får man ringa upp sina fiktiva kamrater för en trevlig kväll vid vardgasrumsbordet med billigt vin och nostalgi. Så ikväll hängde jag hemma med dokumentären No Distance Left To Run om bästa britpop Blur.
 
Ja, precis.
 
Grabbarna förenas efter många år åt egna håll och pratar om nu och då. Mest då, och det blir lite fundersamt emellanåt. Min drömman här i livet, Alex James, tänker till det.
 
Gamla gig och minnen från konstskolor i London. Fylla och kalasliv. Och lite musik såklart. Hej 90-tal <3
 
Storhetstid och champange till lunch. Och middag. Kanske rödvin till kvällsmat. Och mycket dans då.
 
Festivaler och folk som sjunger med, England har en så sanslöst bra musikscen/kultur att jag avundas ända ut i hårtopparna att jag inte är uppvuxen är. 
 
Bästa Graham Coxon är alltid lite missnöjd med livet och därför måste han älskas lite extra.
 
Flickidolen Damon Albarn gråter live på scen. Kunde inte låta bli att klappa datorskärmen min.
 
Och sån  fart och fläng.
 
Om en är minsta lilla musikintresserad så rekommenderar jag verkligen att läsa på om Blur. De har så himla mycket att erbjuda som ett storhetsband och som tossiga destruktiva individer som inte riktigt vet vad de håller på med. Ändå är det musikhistoria. Och ja, Blur före Oasis alla dagar.
 
Inte vidare pampigt, men det är väl för att det inte är slut än. De spelade senast förra året och jag har vänner, som jag hatar evinnerligt utav avund, som såg dem och inte kan forma ord när jag ber de beskriva stämningen. Så lyssna på Modern Life Is Rubbish, fortfarande lika bra som när det släpptes. Jag lovar.
 
Fin fredag på er! 

scribblings on the walls
scribbler is lovisa

<3

2014-01-25 @ 00:19:47
URL: http://polichinelle.se

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0