dear wednesday, you suck!


Stelfrusen och med rufsigt hår.
Idag har mest bara varit tröttsamt och eländigt. Massa kalla vindar och inte ens min bästa poncho/sjal höll mig varm på bussen. Noll ork, har bara kurat/tjurat ihop mig framför värmefläkten sen jag kom hem. 

Och värmt lite broccoli- och stiltonsoppa med massa ostkex som tilltugg. Typ dagens höjdpunkt. Nu är klockan strax halv tio, brittiskt tid, och jag tänker släcka alla lampor och lyssna på Bon Iver på shuffle tills jag somnar. Men på något sätt är det ändå skönt med en lite lätt melodramatisk kväll, typ som när man känner för att gråta för att det är så jävla skönt fast inte hjärtekrossorgligt. Ja, ni vet.
Vi hoppas på en gladare fortsättning va?

southbank book market

 
 
 
Härom veckan drog jag till södra sidan av Themsen och letade nya vänner bland gamla ustslitna titlar på bokmarknaden som får liv under Waterloo Bridge. För mellan £1-3 kan du få nästan lite vad som helst i pocketväg och jag var på väg att köpa flera gånger men lyckades inte riktigt bstämma mig. Och till slut frös jag så att fingertopparna inte orkade bläddra bland gulnade bland längre och det var dags att ge sig för den här gången. Men attans såfint, hundratals titlar och sen är det ju bara att slå sig ner på en bänk med ustikt över staden och njuta när man väl.gjort sitt kap. Tips tips! Fast gå inte på helger, för det gör alla andra.
 
För tillfället läser jag 'At Swims-Two-Birds' av Flann O'Brien, som den finaste människan tryckte på mig en nött kopia av och sa 'now you have to see me again, if only to return this book'. Gillar hittils.

grumpy cat girl

Bästa hipstern i landet fyller år. Jag vet inte hur många men jag vet om att jag är så himla glad att hon inte tycker hon är för cool för att vara min kompis. Så häromkvällen kladdade jag ett litet tjurigt porträtt. 
LUV YA AS MUCH AS NME LOVES ALEX TURNER <3<3<3 

pojken från bournemouth

Han sover mycket mer än jag. Så jag fotar honom i hemlighet och visar för resten av världen.
Och jag tror inte jag vågar tänka på hur mycket jag tycker om honom egentligen. På riktigt.
Tänk vad allt kan ändras på sju dagar.

dubbeldäckarvy från liverpool street till waterloo bridge

Ibland dör jag lite på den här staden för här är så jävla vardagsvackert. Detta är en busslinje som vilken som helst, bara vanliga gator, byggnader och butiker. Ändå tar det andan ur mig. Ville dela lite med er:

  
 
 
  
  
 
<3

oh my baby

Ibland är det fredag och alla vänner antingen ställer in eller orkar inte göra något, så då får man ringa upp sina fiktiva kamrater för en trevlig kväll vid vardgasrumsbordet med billigt vin och nostalgi. Så ikväll hängde jag hemma med dokumentären No Distance Left To Run om bästa britpop Blur.
 
Ja, precis.
 
Grabbarna förenas efter många år åt egna håll och pratar om nu och då. Mest då, och det blir lite fundersamt emellanåt. Min drömman här i livet, Alex James, tänker till det.
 
Gamla gig och minnen från konstskolor i London. Fylla och kalasliv. Och lite musik såklart. Hej 90-tal <3
 
Storhetstid och champange till lunch. Och middag. Kanske rödvin till kvällsmat. Och mycket dans då.
 
Festivaler och folk som sjunger med, England har en så sanslöst bra musikscen/kultur att jag avundas ända ut i hårtopparna att jag inte är uppvuxen är. 
 
Bästa Graham Coxon är alltid lite missnöjd med livet och därför måste han älskas lite extra.
 
Flickidolen Damon Albarn gråter live på scen. Kunde inte låta bli att klappa datorskärmen min.
 
Och sån  fart och fläng.
 
Om en är minsta lilla musikintresserad så rekommenderar jag verkligen att läsa på om Blur. De har så himla mycket att erbjuda som ett storhetsband och som tossiga destruktiva individer som inte riktigt vet vad de håller på med. Ändå är det musikhistoria. Och ja, Blur före Oasis alla dagar.
 
Inte vidare pampigt, men det är väl för att det inte är slut än. De spelade senast förra året och jag har vänner, som jag hatar evinnerligt utav avund, som såg dem och inte kan forma ord när jag ber de beskriva stämningen. Så lyssna på Modern Life Is Rubbish, fortfarande lika bra som när det släpptes. Jag lovar.
 
Fin fredag på er! 

feels like we only go backwards

Idag har jag friskförklarat mig själv men jobbet vill inte ta tilbaka mig förrän min sjukskrivning är över, vilket är först på måndag. Så lagom matt i kroppen men med mentalt sprall i benen bestämde jag mig för att gå på långpromenad här i öst. Rökte mig fram till Mare Street i hipstermössa och fingerfattigavantar.
 
Solen stack i ögonen och allt blev i motljus, men rätt fint ändå. Street art caption- ett måste.
 
Gick längst bästa Broadway Market som var tomt på vintagefolk och billig grillkorv. Kände knappt igen mig, tror inte jag varit här när det inte varit lördag och fullpackat av fyndglada och sällskapssjuka typer.
 
Promenerade vidare ner längst Regents Canal och klappade på husbåtar. 
 
Svängde av igen vid Haggerston och bytte soundtrack från Miles Kane till Tampe Impala när jag hamnade på bästa efterfestgatan i världen och försökte förgäves fånga den drömskt dimmiga himlen där långt långt borta vid The Shard på andra sidan Themsen. Misslyckades fatalt men lita på mig när jag säger att det var sådär megafint som man aldrig kan förmedla med ord. Eller bild uppenbarligen.
 
Artsy och så igen. Älskar öst, blir bara inte bättre.
 
När jag kom till Shoreditch klurade jag på att gå inom charmtrollet till caféhänget The Bridge, men köpte istället en billig cola och hoppade på 26an mot city och fann mig själv på museum. Hunterian där det fanns foster på burk och fotoförbud. Sånt ska man ju göra med, tänkte jag.
 
Och det var det hela. Okej torsdag säger jag bara. 
Nu ska jag smälta min middagsquiché, skvallra med mamma över skype och teckna alla de där små fragmenten av ark som ibland dyker upp i huvudet. Får se om det kan bli något att avla på. Pusskram.

var tog kreativiteten vägen?

Ibland skäms jag lite över mig själv, över den kreativa själ jag låter bli att vara i min vardag.
Jag älskar att fotografera. När jag sitter med ett porträtt av en helt underbar individ framför mig på datorskärmen och låter skiftningar i ljus och mörker leka över människans hud och skapa stämningar som inte fanns där till att börja med känner jag mig oövervinnerlig, bra bäst och så jävla lycklig. Att börja med något väldigt konkret som ett fotografi och göra det till precis vad jag vill är så himla fint, så himla roligt och så himla kul att det pirrar till i magen. Så varför ligger då min gamla Nikon och dammar i garderoben mest?
 
Jag kan vara ganska självkritisk och osäker när jag testar något nytt, men att lämna in en analog rulle på framkallning och försöka minnas varenda känsla jag försökt fånga på 21 eller 28 bilder och vara sådär lite fjärilsfladdernervös för att jag faktisktiskt inte har en aning om hur det kommer se ut, om det blev så som jag hoppades när jag skruvade på inställningar och klickade eller något helt främmande för mig som är så oväntat att det blåser mig baklänges i flera kvarter... det säger väl sig självt att det är en lika stor förälskelse som stiltonost på salta kex eller nackkyssar. Så varför ser jag då inte till att buda hem en någorlunda billig minolta på ebay och sätter igång?
 
Jag drömmer fortfarande mest av allt att få skriva varje dag. Sitta uppe sena nätter med tjugofem koppar av nyanser kokhett till avsvalnatt till kanske varmt till uschsåhimlakallt thé runtom mig och jobba fram blyga rodnader i makalöst trötta ögon som bara inte vill slita sig från skärmen, från alla de där fina små krumelurerna som bara måste ur mig. Sitta på caféer runt om i London och skriva om allt som händer i huvudet i kroppen i mig när jag ser allt det fina som flackar förbi och sen försvinner men varit speciellt nog för att smyga från näthinnan tillbaka till den där obegripliga platsen i minnet där jag sparar på sånt som hur dyggregn på Hampstead Heath doftar eller hans hud doftar när vi låtit bli att vara vettiga riktiga människor och bara legat kvar i sängen i varandras famnar i dygn. För jag tror verkligen att språk, ord, uttryck och berättelser är det närmsta vi kan komma magi utan att åka med Hogwartsexpressen. Det finns inga hinder, inga måsten. Man kan göra vad man vill med alla språkregler så länge man känner till dem, bara låta orden flöda och bli en lång ström av ingenting som bara känns så jävla rätt så jävla bra. Och det finns förresten inget fult språk. Vill bara passa på att säga det. Förkortningar, svordommar och slang är bara en ny väg man kan välja att gå för att förstärka, utöka, ändra tempo eller kanske till och med hela nyansen av en mening, av en berättelse, av det man har att säga. Så varför ser jag då inte till att fixa så att jag har ett fungerande Word på min laptop och slutar döma det jag knappar ner och bara skriver, skickar iväg åt alla möjliga olika håll i världen och lär, gör fel, gör om och utvecklas?
 
När blev det så himla svårt att vara kreativ när det är något jag älskar mest av allt?
Förklara det för mig eller slå mig på käften, få igång mig igen, väck mig till liv.
För att låta konstnärlighet ligga och damma duger inte. Det är ju så att jag skäms.
Men nu ska jag sluta med det. Inte tänka på slutresultatet eller åååh himla vad jobbigt det är att börja när arket framför en ekar vitt i sinnena. Bara göra. Och se till att njuta av det, vilket jag vet att jag kommer att göra. Vilket jag alltid ju gör, egentligen. För ja, det är enkelt att försumma något man älskar, att bli rädd för något man beundrar. Men det är dags att chansa lite och kanske inte vinna, men i alla fall vara med och spela. 
Så det gör jag nu. Jävlaranamma och därmed basta!
 

 
P.s. Word är kirrat nu. Kan skriva digitalt igen, woho.

det tog tjugofyra timmar och sen var allt annorlunda

 
Jag satt med hälften whiskey hälften cola i ett stort glas i lördags kväll och täckte oengagerat min rodnande hud med foundation för att försöka likna en människa igen, försöka orka något annat än att bara gå till sängs igen och stanna där. Vid otaliga tillfällen har jag gjort precis det, bara gett upp, gett in och lördagskväll har smetats ut till söndagsingenting och själv har jag inte fått ut någonting överhuvudtaget av det. Trist, men mänskilgt.
 
Så vi spolar framåt ett dygn, söndag vid precis klockan nio istället. Antagligen i vågrät läge, antagligen utvilad bortom trötthet och mest bara med lite lätt ångest över att snart är det måndag morgon och det är så himla länge till nösta helg och fan ta mig för att jag i alla fall inte ens gjorde lite av den som nyss sluppit förbi. Jag kunde i alla fall gått ut och tagit den där ölen, kanske kikat inom gratisspelningen jag skulle gå på. I alla fall något, i alla fall något himla litet men mer än ingenting alls.
 
Så om jag svalde den sista klunken whiskey och drog på mig mina kängor då, om jag trotsade orkeslösheten för att jag lyckades minnas att jag alltid ångrar de saker jag inte gör så himla mycket mer än de jag gör och sen känner att det hade väl varit lika bra att låta bli ändå. Vi spolar fram ett dygn, till söndag igen, precis klockan nio igen. Jag hoppar på en buss från Liverpool Street och lyssnar på Bon Iver på väg hem medan batteriet piper att det nästan är slut. Jag har en påse med halvtomma takeawaylådor som har hamnat lite fel och läcker på stolssätet intill mig. Jag har fortfarande lite ångest över att måndag är nästa sak som kommer att hända mig, men det är ändå svårt att sluta le. För jag har just haft de finaste 24 timmarna jag kan minnas och det stör mig knappt ens att imorgon kommer jag vakna med halsfluss och tvingas att sjukskriva mig i flera dagar, ha bultande feber mellan svettiga lakan och spendera en mindre förmögenhet på att försöka få mina halsmandlar att se ut och bete sig som de ska igen.
 
För måndag kväll, inte klockan nio utan elva, får jag en rad meddelande där det står 'Things I've thought about today: How long is too soon to text you?' och sen 'Du är underbar' paus 'Only thing I've learnt today but that was what I really wanted to say'. Och jag tänker låta det vara underbart. 
För det är precis vad jag behöver och vill ha just nu.
Så puss.

xx

 
Januari hittills då: jobbjobbjobb, magknip, billig öl, lata bakfyllehelger, jordnötssmör med sylt och en massa nya trevliga bekantskaper. Igår gjorde jag något så pass drömmigt som att möta upp en yngre och snyggare version av Russell Brand i Dalston med skönaste kompisgänget och drack öl tills lamporna tändes klockan sex på morgonen. Alltså det är något med rufsiga gossar i stuprörsjeans, jag kan bara inte behärska mig. 
 
Känner att det blivit himla mycket fixering på sånt på senaste, men det är bara så härligt. Jag älskar att hångla upp någon på ett dansgolv och vakna helt öm i ansiktet av rivig skäggstubb dagen efter. Jag älskar att sova med någons varma andedräkt i nacken. Jag älskar att få söta sexiga roliga sms under bussresan till jobbet på mogonen. Jag älskar att sitta med Anna över WhatsApp och byta pojkbilder som om de var filmisar och bara vara så jävla sviniga och objektifierande. Och jag älskar fan att kliva av en het grabb lite småsvettig och helt jävla slut. Så det tänker jag fortsätta med. 
Girl Power x

a teenage dream's so hard to beat

Att dissa eller att inte dissa. 
Något av det absolut bästa med att bo i en stad som London är att det finns orimligt mycket folk och det är förbannat jävla trevligt tycker jag.På senaste har jag blivit helt makalöst sällskapssjuk, så när en grabb på mitt jobb ville jag skulle sitta och spana in killar med/åt honom på hans mobil över lunchen blev jag lite lätt intrigued. 
Appen heter Tinder och allt är väldigt ytligt. Du får se ett fotografi på någon som passar in i en åldersgrupp och på en distans som du själv har valt. Du kan trycka ja eller nej. Trycker både du och den andra personen ja till varandra kommer en liten chatruta upp och helt plötsligt lär du känna någon ny. Kanske bara någon att prata med en tråkig vardagskväll, kanske ett härligt spontant one night stand, kanske någon att dricka öl och spela biljard med eller varför inte en framtida vän. 
Känns lite som att fönstershoppa, fast med söta pojkar.
 
Och sen kan man ju alltid gå på en livs levande dejt, som vuxna människor och folk på film gör, dricka öl, dansa med skäggiga män i 80-tals klänningar, hålla hand när man tar sig genom folkmassor och hångla helt galet mycket. Så det gjorde jag igår. Men den här stilige grabben. Han hade långkalsonger innanför sina stuprörsjeans, rullar de bästa cigaretterna jag någonsin rökt och har lämnat massa härliga doftspår på min hud. Tummen upp för Tinder alltså. 
Och för en ny tokigt trevlig bekantskap.

for a minute there i lost myself

Idag har jag tagit fram den stora börsen och shoppat loss i hopp om organisation samt kreativt utlopp. En sprillans ny kalender så jag kan styra upp mig själv när det kommer till alla festligheter, arbetspass, semesterdagar, måsten och annat som kan vara bra att ha koll på samt en stor linjerad skrivbok där jag planerar att bläcka ner något jag ganska länge velat skriva på/om men skjutit upp då Word på min dator har gett upp och jag inte ens kan uppdatera mitt cv. Men nu jävlar ska det bli av. Långsiktigt projekt dock. Allt i svart, utom vaniljchaithéet jag dricker. 
 
Utöver det hör jag Radiohead, ser nya avsnittet av Sherlock och bär långärmad lila magtröja till raggsockar.

there will be no miracles here

Igår ville inte mitt internet. Då dök det oväntat upp en t-rex på skärmen. Bästa som hänt denna veckan. 
 
Jag känner mig ganska isolerad för tillfället. Känner mig inte uppskattad eller omtyckt av nära, vill helst bara gå undan och inte vara Jennifer. Alla småsaker tar lite extra hårt och jag blir så trött på mig själv. Längtar en månad framåt i tiden då Anna kommer hit, lyfter mig ur sinnesdimman och drar med mig ut för att det är så mycket finare där ute, bland folk, fylla och fest. 
Tills dess... Daft Punk & Julian Casablancas- Instant Crush på repeat.

yes, i am indeed wearing a bat print onesie

 
Ligger i en ynklig liten hög på madrassen i vardagsrummet. Igår var kalasfint, eller det jag minns i alla fall. Drack alldeles för mycket whiskey och cola på väg till och på ett warehouse party i Tottenham. Töserna mina sa dock att jag betedde mig ganska trevligt och hade skitkul, så det får jag väl lita på. Vaknade i en lya på Old Street i famnen på en varm och mysig irländare, stannade tills magen kurrade dödligt mycket efter pizza. Han följde mig nerför trapporna 'Take my business card' och jag kunde fan inte låta bli 'Nice doing business with you' en snabb kyss och sen ut genom dörren. Up top på töntiga one liners.
 
Nu blir det fan billig cheesecake direkt ur förpackningen.
Lyxlivet, jahaja.
 

RSS 2.0