Lite tyck och tänk om Lena Dunhamns bok

Förra veckan läste jag klart Lena Dunhams 'Not that kind of girl'. En debutbok från en redan etablerad skribent. Ett gäng essär baserade på tolkningar av hennes egna minnen från hennes egna barndom, ungdom, och nutid. Allt indelat i större kapitel som 'Sex and Love', 'Body', och 'Friendship'. Lite enkelt förklarat allt sånt där himla viktigt som brukar påverka och forma en ung kvinna under hennes uppväxt. Sånt en tänker på. Sånt en gör utan att tänka på. Sånt som en överanalyserar och låter styra en. Sånt en lägger märke till. Sånt som betyder någonting. 
 
Först och främst måste jag säga att jag är helt klart en Lena fan girl. Jag tycker hemskt bra om hennes tv-serie Girls, men ännu bättre om henne själv. Hon verkar vara en helt strålande person. Knivskarp på sitt egna vis, en som belyser och ifrågasätter istället för att bara nicka och hålla med. En som inte är rädd för jobbig stämning, en som drivs av att utmana. Och en som har någonting att säga. Hon har en röst, hon gör sig hörd, hon tar plats, och hon ser det som en självklarhet att hon gör det; vilket jag älskar. Hon klurar över normer hon bryter och följer. Hon tänker efter, kanske inte alltid före, men alltid alltid. Och det är så skönt med någon som vågar prata om det där som annars är lite klurigt att nämna, lite obekvämt och lite ofint kanske. Sexdrift, livmodersbekymmer, menstruation, självkänsla. Och även om det hon skriver och säger är väldigt 'out there', väldigt överdrivet amerikanskt, så är det skönt att få höra. Och på många sätt önskar jag att jag själv kunde vara en gnutta mer som henne. En gnutta mer JAG TAR PLATS OCH DET ÄR FAN OKEJ, INTE SKA JAG BEHÖVA BE OM LOV FÖR ATT JAG INTE ÄR NORMSNYGG ELLER FÖR ATT JAG HAR AVVIKANDE BETEENDEN. Och nej, vi ska inte behöva be om lov för att få vara med, få ta plats, få tala, och säga vad vi tänker.
 
Boken är väldigt mycket som Girls. Hon skriver helt fantastiskt. Alltså språket bara gör mig genomglad ibland. Även om många situationer är svåra att relatera till kan jag uppskatta hennes välmålade bild av de. Fast ibland känns det lite som att hon vill säga något, liksom är på väg mot en slutsats, något som ska upplysa mig på ett sätt jag inte tänkt innan... men så slutar kapitlet innan vi kommer dit. Och ja, lite glappigt ibland. Jag kan tappa bort mig lite i övre medelklassens Manhattan. Jag kan tänka mig att igenkänningsfaktorn är mycket större i de artsy kvarteren i Soho än i småstadsSverige. Trots det tycker jag inte att det känns som ett problem.
 
Och med all kontrovers som flugit runtom den här boken på senaste tiden så känner jag mest ändå bara att jag faktiskt riktigt njöt av att läsa den. Jag gillade att få hänga med i Lenas tolkningar av hennes förflutna och var genuint deppig när sidorna tog slut. För hon är en inspiratör. Hon går sin egen väg och hon har en röst som speglar vår generation. Och hon blir hörd, hon rör om i grytor. Och hon får mig att tänka till, tänka efter, tänka om? Och det välkomnar jag. Jag kommer med största sannolikhet bläddra igenom boken snart igen.
 
Och vet ni vad jag tycker i slutändan? Jag tycker: läs!
Läs, tänk, känn, och diskutera. Det är denna bok värd.

scribblings on the walls
scribbler is Madeleine -PHOTOGRAPHY FEMINISM VEGANISM

gött att äntligen få höra en recension om denna bok. men 'Och med all kontrovers som flugit runtom den här boken på senaste tiden så känner jag mest ändå bara att jag faktiskt riktigt njöt av att läsa den'. det är ju fortfarande helt galet hemskt att hon faktiskt har ofredat sin lillasyster, som hon berättar om i boken (har inte läst hela, men sett printscreens från de sidorna). har du inga mer tankar kring det liksom?

Svar: Jag tycker det är viktigt att minjnas att i detta falllet skriver Dunhamn om hur hon idag tolkat sitt sjuåriga jags minnen. Sju år. Hon är väldigt ärlig och rak med att allt hon skriver inte har hänt helt hundra till sättet hon beskriver det på. Och jag vet att hon bett om ursäkt för folk som möjligtvis tagit illa upp av detta stycke i boken. Att fraser som 'sexual predator' var använda på ett uppenbart komiskt vis och åter igen bett om ursäkt om någon tagit illa vid sig. Att skriva om barndomsminnen då en upptäcker sin kropp, kroppar överlag, är något väldigt klurigt och ja- riskabelt. Allt som skrivits har lästs igenom av henne syster, Grace, som stora bitar handlar om, inann publicering. Båda har reagerat på att framför allt högerpolitiska röster gjort sig hörda över angående att Lena skulle ha angripit sin syster sexuelt. Och som jag uppfattade det när jagt läste stycket i boken var det inget som fick mig att tänka på det viset. Och jag förstår systrarnas frustration i att bli anklagade för saker som är så pass allvarliga, och ärligt talat renatv vidriga. Jag tycker det är bra att det belyses, att det kommer till diskussion. Men jag ser inte stycket i boken som att Lena ofredat sin syster. Och det är min synvinkel. Bara min.
Jennifer Palmblad

2014-12-08 @ 11:50:20
URL: http://sisterdisco.blogg.se

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0