2014; oktober, november, december


Okej. Slutet på året.
Från oktober månad fotade jag INGENTING. Anledningen: jag gjorde ingenting. Eller rättare sagt; det jag gjorde var inte ingenting jag vidare kände för att dokumentera. Jag sökte jobb på heltid, delade ut cvn i barer, butiker, restauranger, klubbar, pubar, gatuhörn. Typ överallt. Och jag fick inte ett enda svar. Noll respons. Det tog på självförtroendet som fan. Jag hade ju erfarenheten, jag hade ju skillsen. Men nej, ingenting. Nat började jobba efter två veckor och jag blev hemma ensam mest. Ingen inkomst = inga pengar att spendera = ett väldigt tråkigt liv, särskilt när en inte känner en själ i sin nya stad. Och jag blev så himla deppig. Grät dagligen. I soffan, i sängen, i trappen, på golvet, i duschen, i Nats famn, i halvtomma ölburkar, och i säälskap av hopplösheten. Jag började tröstäta och mådde ännu sämre över det. Försökte fördriva tiden med att rita, och fick faktiskt en del gjort ibland, men för det mesta var jag för utmattad för att inte göra annat än att ligga ner och jämra mig. Fan vad det tar på en att göra ingenting. Jag hatade det. Jag hatade allt.
Tredje november vände jobbsitsen och jag fick ett välbetalt kontorsjobb med skitfina arbetskollegor och roliga arbetsuppgifter. Jag fick chansen att visa mig själv, att växa. Och det var skitsvårt i omgångar men attans vad jag satsat. Och vunnit. Och mått bättre. Mycket bättre. Jag är fortfarande ganska så slut de flesta dagarna när jag hoppar av bussen i stan efter jobbet men det börjar bli bättre, och därmed har mitt sociala liv blivit lite roligare också. Jag har ännu inga bästisar, men jag har många fina bekanta och vänner jag är så himla glad över. 
I november försvann dock två fina från planeten och jag kände bara hur allt kollapsade. Jag orkade inte riktigt och fick ta två dagars panik-semester. Strövade runt på stans finaste kyrkogård och drack fruktthé, och läkte.
På det kreativa planet har jag vuxit med. Inte så det knakat direkt, men det behöver en ju inte alltid göra. Jag har börjat fotografera igen, och har minst fem rullar analog film som bara ligger hemma och väntar på att bli framkallade. Jag har en skissbok som jag nästintill fyllt under året med nya grejer jag aldrig testat på innan. Jag har skrivit i perioder, mest osammanhängande och inte vidare ambitiöst. Men jag har skrivt.
Annat kul: jag har hittat mitt nya favoritställe när det kommer till mat. Aldrig i hela mitt liv har jag stött på ett ställe som Annie's där jag förra veckan åt en helt vegetarisk burgare som innehåll: stuffing, posatismos, korv, bacon, kalkon, biff, brysselkol och tranbär. Aldrig förr har jag kunnat beställa ALLT på menyn. Och jag kommer fortsätta tjata om detta eminenta ställe; tro mig.
Jag har börjat läsa en hel del igen. Startat en bokklubb med mig själv då jag inte hittar en jag kan/vill vara med i. Vill mest bara läsa dygnet runt.
 
Det har varit mycket i år. Det mesta bra, en hel del svårt.
Det enda jag egentligen kan säga nu i slutet är att jag vet inte om jag är visare för det. Jag försöker lära mig att komma överens med mig själv, dumpa självhatet och finna konstruktiva lösningar istället. Och jag kommer falla igen. Jag kommer göra fel, göra mig och andra illa, ha ångest, ångra mig, och vilja bara ge upp. Fast jag tänker att det är bra att fortsätta försöka. För om så mycket ändå blev bra i år, hur bra kan du inte nästa år bli?
 
Så med det; hejdå 2014.
Det var nog bra att det blev som det blev, men jag vill aldrig se dig igen. Puss.

2014; juli, augusti, september

 
Första juli firade jag och Bug 4 månader som handhållare offentligt så vi hängde såklart med alla fina små katter på Londons egna kattcafé Lady Dinah's Cat Emphorium. Så mycket kel, och thé, och fotande, och kattnår, och kel, och 'naaaaah', och pussar. Helt perfa.
Det låg ett helt olidligt sommarväder över London och som vanligt gömde jag mig mest bara inomhus med en flaska vatten och alla möjliga fönster och dörrar på vid gavel. Fast ibland blev det lite äventyr med. Jag fotade i Abney Park med Moa och Mia, drack öl i Camden, och reste hela vägen till Kristianstad för att se mina två bästa vänner vigas på rekordtid. Alltså verkligen, borde haft stoppur på mig. 
Fast ganska så ofta så bara.., gick det inte. Min medicin tog slut och det blev krångel med att hämta ny i samband med flytten till Cheshunt. Så jag var utan ett tag. Sen började jag igen utan att trappa upp. Och alltså bara BANG! HAr inte mått så förtvivlat dåligt sen jag var sjutton och allt i livet bara var svart och vitt och ångest. Panikångest hörde till och jag grät dagligen, var jag än befann mig. Var tvungen att lämna in min avskedsansökan på jobbet två veckor tidigare än tänkt för jag fixade bara inte att vara utomhus, att vara iväg, att prata med folk, att vara tyst, att tänka, att känna, att må. Så jag tog långledigt. Och jag mådde skit.
Fast något fint hände med. Tre korta dagar i Cardiff. En intervju med VeckoRevyn. Skriva klart min novell. Och så det största då; jag och Nat hittade ett hus på tre våningar som bara kändes som hemma. Så vi skrev på ett kontrakt och flyttade. Till Nottingham. Till inget särskilt, men en framtid tillsammans. Och min bästa Anna var såklart på plats för att bära piano och dricka cava. Och så blev allt himla nytt. Inget mera London, inget mera Hackney, inget mera det jag älskat så fruktansvärt jättemycket. 
Och sen bröt jag ihop.

i brist på händelser

Just nu är jag dunderförkyld. Jag hostar som det inte fanns någon morgondag och tycker lite lagom synd om mig själv. Är typ behagligt sjuk, ni vet. Inte så att jag är döende, utan värktabletter hjälper och dämpar, och jag kan nästan få det lite mysigt under alla filtar, täcken och varma vattenflaskor.
Fast ingenting händer. Och jag har slarvat bort min batteriladdare till kameran i flytten från London, så fotografera små vardagsting går banne mig inte heller. Så fö nu, för att avbryta nostalgitrippen à la 2014; en liten lista som jag hade sparad i en bakficka. För att fylla i listor vet vi ju alla är på topp tio listan över... det mesta.

 
Oj vad stor bilden blev. Nästan en Jennifer i naturlig storlek. Det ni! 

Vad har du på dig?

Invirad i ett täcke + dubbla raggsockar + fleecemorgonrock + gråa tröjan på bilden. Bara täcket jag är invirad i dock. Resten har jag klädd mig i. Lite halvdant kanske, men ändå.

Hur mår du?

Tack, jag mår sisådär. Slutar inte nysa. Har en tjock vit kräm utsmetad runt näsan och överläppen då min stackars hud fått genomlida mycket snorpapper. Och så har jag sjörövarhosta. Och tycker synd om mig själv, som en femåring typ. Känns lite bättre då.

Vad önskar du just nu?

Ingen mera vinter. Bort bort bort med livsfarligt hala trottoarer och fuktig kall luft som når in i de innersta tröjlagren. Snälla ge mig vårväder, ge mig blommiga buskar, ge mig vindar som är lite busigt kroppstempererade, och möjligheten att inte behöva bära tights under leggings under långkjol. Snälla?

Vad ska du göra imorgon?

8 timmar på jobbet, sen bussen raka vägen hem till ovanvåningen där Nats alltid sådär perfekt varma famn väntar. Och sen ska jag stanna där. 

Och dagen efter?
Kan hända att jag gör något så tokigt som att inte fira nyår. Jag har biljetter till London, men vill liksom inte riktigt. Känner att vårrullar och en deckare i badet lätt slår allt. Plus botar ondskan själv; förkylningen.

Vad skrattade du senast åt?
Honom. Alltså fan vad han gör mig lycklig.

Vad grät du senast åt?
Honom. För ibland är det inte så himla lätt, även om det är det bästa i världen. Och det är okej. Orka vara perfekta paret. Så länge vi är oss kan jag inte önska mig annat. 

Senaste köp?
Tesco har reducerat priset på julmat. Fick med mig en ostbricka med inte mindre än 7 sorters ost på hem! Kände jag behövde det efter en jobbig dag.

Vem sov du senast med?
Varmvattenflaskan jag döpt till Kettle och två täcken. Och 25 minuter med min Nat med innan jag var tvungen att springa iväg och jobba.

Vad läser du just nu?
Har precis påbörjat Agatha Christies 'The Mysterious Affair at Styles', första i Januariklungan.

Senast sedda film?
Jag vet verkligen inte. Tittar mest på serier. Fast vill himla gärna se The Intimidation Game. Har ju faktiskt inte varit på bio här i Nottingham än, bäst att en passar på!

Vem var den senaste som ringde dig?
Robb. Och det var förra veckan. Är himla lite av en telefonindivid just nu.

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
'Hot cocoa and whipped cream!' 

Vart vill du åka just nu?
Vill bara vara hemma, men gärna lite ledig. Vill ha min går runt i alla kringelikrokar jag ännu inte känner här i stan och fota analogt, pyssla, sitta på ett fik i timtal och bara läsa. Typ vardagslyx. 

Nästa planerade resa?
Ska till Sheffield över dagen med Chrissy i Januari. Alltså så mycket längtan!!! Och sen tar jag med mig Nat till hemtrakterna i Skåne i mars. Ger mig riktigt bra magpirr varje gång jag tänker på det.

Och till slut ett tips?
Oj, jomen jag vet! Det finns så himla många galet bra franska bulldogs att följa på instagram! Spana in Frenchiebutt, Adele, Dexter, och Miüda. Djurkonton på ig är verkligen det bästa. Så himla bra att muntra upp sig själv med, eller bara scrolla igenom och fnissa åt.

 

Hur som helst, klart slut för nu.
Och håll tummarna att min laddare kommer med posten snart!


2014; april, maj, juni

 
När våren blev varmare började jag tortera mitt hår med blekmedel utan dess like. Först blev det rött, sen lila, sen blått, sen turkost, sen orange... och sen var det ganska dött och trött på mig. Fast kul var det så länge det varade! Min fina mamma kom och hälsade på mig i London för första gången någonsin (!) och tog med sig sin bästis Sven. Vi brunchade konstant, drack en del öl, och promenerade mer än vad fötter egentligen tillåter. Det var några av de bästa vårdagarna jag kan minnas. London är en så himla fin stad att leva loppan i. Tråkigt att det är så svårt att ha råd att bo OCH leva där. En dag kanske jag kluruar ut hur det kan funka...
Annars kom min Chrissy och festade till Arctic Monkeys med mig. Vi var så spralliga att det bara inte går att sätta ord på. Och jag är så arg på att hon bor en sån himla enormt bit ifrån mig när jag tänker på det. Varför kan inte alla bra och fina bara bosätta sig på samma gata? Fan vad fint det skulle vara. Som ett massivt kollektiv med lite fler rum och nummer på dörrarna bara. Någon som är på?
Jag tappar bort mig lite, förlåt. I början på juni hyrde Nat en skåpbil och plockade upp mig och mina tillhörigheter i öst och jag blev Hertfordshiebo på heltid. Vi drömde om att hitta en egen studio i Stoke Newington och sparade vartenda öre som vi fick in. Därmed gick mitt sociala liv utåt. Inga pengar till någonting alls. Mitt dagliga pendlande till jobbet kostade inte bara en sjorta utan flera par skor, handväskor, och hängslebyxor med. Ja, ni förstår vad jag menar. Mycket kändes lite som nån tryckt på pausknappen. Och visst spratt det till i benen på mig. Jag kunde inte vänta tills jag skulle få ta mig ut mitt frivilliga stand by-läge och ut i verkligheten igen, ut i det riktiga livet. 
Men cred till oss, för det funkade. Efter tre väldigt snåla månader hade vi över £3 000 på sparkontot. Och en framtid att planera på riktigt.
 

Livet i en dubbelsäng



Igår bäddade vi sängen här hemma med en madrass som värms upp efter behag/knapptryckning. Och alltså oj; det är helt omöjligt att inte vistas just och precis här. Äntligen är vi varma i vårt viktorianska avlånga hus. Tror jag stannar till sängs en dag till. 

Den stora julkrisen

Det är lätt att få en förvrängd och romantiserad bild av en bloggares liv. Fina saker händer, äventyr som bara är rakt genom fantastiska, och de bästa av bästa vänner i en skara omkring sig. Allt har guldkant. Allt är lite för bra för att vara sant. 

Jag tycker inte om jul som högtid. Jag firar den inte. Tycker mest bara det känns påtvingat och ångestfyllt. Tradition för traditionens skull. 
I år hade jag dock gärna bytt ut min mardrömsjulafton mot risgrynsgröt och tjocka släkten. I år föll allting för en dag och jag grät så tänderna skallrade, så benen veknade, så huden i ansiktet blev röd och irriterad efter timmar och åter igen timmar av omöjligt mycket sorg och panik. Och jag lovar; det är inte möjligt att romantisera den skiten.

Så det blev tyst och tungt i radhuset i backiga Nottingham. Det ekade oro mellan väggarna. Och jag vädjade som ett litet barn att nej nej nej, vill inte acceptera att någonting är fel. Att någonting ändrats. Att någonting inte längre är.

Det är fortfarande ganska så tyst. Mest kanske för att stormen lagt sig och vi vilar ut. Jag har nog sovit närmare 30 timmar de två senaste dygnen. Och jag känner efterskalven. 
Allt kommer läka, allt kommer lösas. Men om jag står lite ostadigt ett tag så vet ni varför. För jag lever inget perfekt bloggliv. Ingen gör det. Ibland faller vi alla och det är banne mig okej.

Så just nu jobbar jag hårdast och flitigast jag kan med att inte känna ilska gentemot mig själv eller skam för att jag tagit snedsteg. Jag försöker hjälpa mig själv, vara min bästa sortens Jennifer och jobba konstruktivt.
När helgdagarna är över ska jag se om jag inte kan hitta någon att gå och prata lite med. Någon som kan hjälpa mig hitta verktyg att hantera allt det jobbiga med, då de jag packade på mig under min fem år långa behandling verkar ha blivit lite rostiga. Och det är klart; jag är inte samma jag nu som jag var 2009. Men det är okej att behöva lite hjälp ändå.

2014; januari, februari, mars

Jag tänkte försöka sammanfatta det här långa och omöjligt uppochneriga året. Bit för bit, inte så himla ingående. Vill ni har mer detaljer om dansgolvshångel och hur det känns att klia en höna under hakan kan jag berätta det med, men kanske en annan gång.

 
Året började med ganska så många (underdrift) festnätter och ensamma promenaddagar. Anna kom och hälsade på mig och vi rev Brixton sönder och samman, skrattade, och pratade ångestprat långt in på småtimmarna; så som en bara kan prata i timtals med sin bästaste bästis. Jag tog ofta bussen genom öst ner till Themsen och vandrade längst södra sidan. Gick på bokmarknad, som jag saknar lite nu ibland, och fotograferade trånga gränder, trasiga gångstigar, och hafsig street art. Jag köpte min första analoga kamera någonsin och besökte Hackney City Farm med ett ganska så krossat hjärta i sällskap av Mimi och Mia. Sen hände Nat och krossade hjärtan läkte och dunkade hårdare och snabbare än någonsin. Och mina lakan doftade av honom. Och jag skrev tramsiga dagboksinlägg tusentals gånger varje natt då jag inte låg vaken och textade i timmartimmartimmar. Och sen blev det sakta bättre. Allt blev sakta bättre. Jag tog tåget till Hertfordshire på en vecklig basis och bytte arbetsplats efter två långa och ohyggliga år på Oxford Street, och hamnade vid Tower Bridge. Och även om det var kallt i luften och jag fortfarande var ängslig över mycket och ibland allt, så kändes det inuti lite ganska så fint. Som ett värmeljus som tänts. Och det var banne mig en fin början på året.

världens finaste bokmärke

När en vänder sida efter sida efter sida i fina historier vill en klart spara med något absolut lika fint, om inte finare! Så jag stal de mug shot-liknande passfotona Nat tog förra veckan. Han ser lite sådär lagom hunkig och farlig ut. Kan inte låta bli att låta fingrarna leka med bokmärket mellan kapitlen. 
Oj, så bra det kan vara att läsa ibland.
 
Använder ni något kul bokmärke förresten? Eller är ni kanske en grupp hundöronindivider?

bucket list

Äga en enorm Muminmuggsamling.
Lära mig ett tredje språk.
Bli klar med min DBT-behandling.
Driva ett katthem.
Åka ångbåt. 
 
Flytta till London.
Ge ut en roman.
Bo på en liten ö i en fyrvaktarbostad.
Vara hälsosam utan att ens försöka.
Starta och driva en bokklubb.
 
Besöka Figure 8-väggen i Los Angeles.
Besöka Skottland, Wales, England, Nordirland och Irland.
Skaffa min egen sorts familj.
Bo, kela, och leva med en fransk bulldog.
Ha en konstutställning som inte är kopplad till skolgång. 
 
Krama en hjälte.
Flytta till engelska landsbyggden.
Avsluta mina gymnasiestudier.
Hitta världens bästa fik och bli stammis.
Sluta röka.
 
Uppleva New York.
Sluta ta medicin dagligen.
Läsa ut en hel bok av Dostoyevsky.
Uppfinna något.
Jobba med något kreativt.
 
Skicka flaskpost från Alcatraz.
Se The Kills live.
Förändra någons liv.
Sticka färdigt en hel kofta.
Besöka Oscar Wildes grav.
 
Skaffa dubbelt medborgarskap.
Tatuera in en av Sidney Padgets illustrationer.
Inte vara sjuk på ett helt år.
Göra mitt eget lapptäcke.
Hitta ett sätt att fira jul på som jag faktiskt njuter av.
 
Sammanställa en fotobok av fyrtornsfotografier jag tagit själv.
Knyta fast en önskan i ett önsketräd i Japan.
Kunna skriva skrivstil så att det ser tjusigt ut.
Ha en grönsaksland.
Spara ut håret långt långt långt.
 
Ha ett alldeles eget bibliotek.
Driva ett företag av något slag.
Vara med på en inspelning av QI.
Komma in på Hogwarts.
Älska någon utan att vara rädd.
 
 
p.s. alla bilder är från pinterest/tumblr.

#chrissyfangirls

En del av de finaste är ju så fina att en inte bara kan låta bli. Så förra veckan dödade jag stela decembertimmar med att klottra ner min bästa Chrissy i min bok. Det visade sig att jag inte är bäst i världen på galmourhår, men hon blev ganska tjusig ändå. Signande med AMtröja, såklart.
 
Och vet vi vad? Om en månad så kommer hon hit. Hit och hälsar på mig och Nottingham med pompa och skumpa och allt annat vi kan behöver för en superdupertid ihop. Och billiga öl i Sheffield såklart- äntligen!

Tumme upp upp och iväg.

decembertorsdag

Typisk ligga-på-golvet-och-tycka-allt-är-jobbigt-dag.
Så det gör jag. Som en fyraåring.

book challenge 2015

Jag har tveklöst läst för lite 2014. Jag läste knappt alls 2013. Eller 2012 heller för den delen.
Och ni som känner mig vet att jag alltid läst som en tok. En bok i ryggsäcken, en på bussen, en på toaletten, en i sängen, en på lunchen, en mitt i natten, och gärna en i badet. Men jag har helt kommit ifrån det sen jag kom till England. Och nej, jag skyller inte ifrån mig. Detta är ett fantastiskt land med en grym litteratur, både dåtida och nutida, och att vandra på gator som nämns i mina favoritböcker borde göra mig exhalterad, engagerad, läspepp! Men jag har blivit för dålig på det. Så jag spelar spel på mobilen och tittar på TV-serier tills ögonen tröttnar. Ursäkter, ursäkter, och nu har jag tröttnat. Jag saknar att läsa. Jag saknar att knappt kunna hålla mig tills jag får läsa nästa kapitel, tills jag klurat ut vem som gjorde det där som räknas ut på de sista sidorna, jag saknar doften av böcker. 

 
Så jag har bestämt mig för att inte vänta på svar från den lokala bokklubben om de har plats för mig (hur fint att lära känna en massa nytt folk genom en bokklubb?!) utan starta min egen. Med mig själv och min fina kära favoritkvinna; Agatha Christie. En av världens absolut mest sålda författare. 66 romaner skrev hon under sin livstid och kanske en 150 noveller på det. Så jag kopierade bibliografin från Wikipedia och tänker kryssa av den, bok för bok.

Många har jag läst innan, fast för länge sen. Många har jag inte ens hört talas om. Men 2015 ska vi alla bekanta oss med varandra. Jag tänkte läsa på kronologiskt. Känns ganska så enkelt och rakt på. 
Följ med och se hur det går genom att klicka på länken 'agatha christe 2015' här till höger! 
Och läser någon av er av henne med så vill jag hemskt gärna att ni berättar om er läsupplevelse. 

Fönsterkarmen i vardagsrummet här hemma. Välpyntad!
 
 

ATT LÄSA:

 
Okej, lite organisering. Jag har delat upp böckerna efter månaderna, så om någon vill läsa en eller två böcker kanske och joina in i en liten diskussion eller bara läsa om mina tankar om det en själv läst så blir det lite enklare. Kommer posta månadsvis då, för enkelhetens skull.
Det är fortfarande december och jag tuggar i mig Poirotnoveller som om det inte fanns någon morgondag. Kan inte vänta tills jag får sätta igång på riktigt!

floor living// floor drawing


Söndagen var meningen att vara en lagom produktiv och mysig dag. Jag började med att göra något som ja inte gjort på flera år: jag ockuperade hela köket för att baka. Vi har en bake off på jobbet i veckan och jag tänkte bjuda på hallonmarmorerade brownies. De var jättefina. Tills de skulle in i frusen... då kollapsade allt pladdask och ser nu ut som smet igen. Trött och besviken låste jag in mig i vardagsrummet. Och när skymningen satte igång på riktigt tände jag ljus och bläddrarde i mina skissblock lite. Obligatoriskt body butter med på bild. Min hud hatar vinter.

Älskar stearin som flödar över gamla vinetiketter. Trivia: alla vinflaskor jag köpt senaste halvåret (typ tre) har varit baserade på utseende. Gäller att planera i förväg liksom. Och återvinna. Och mysa i vintermörkter. Hih.


Vi kikar på lite skisser. Först ut är en rynklig liten shar pei som jag blivit kär i. Jag bestämde mig för ett tag sen för att lära mig att rita med byros. Och det går... sådär. Inte alltför illa faktiskt. Att skugga kan vara en mardröm men när det blir bra är det värt allt besvär. 


Ritade lite pojkvän en ensam kväll. Baserad på den här bilden.

Och den här grabben med Rapunzel-hår väntar bara på att jag ska införskaffa lite fler fäger så tischan kan bli färglagd. Kanske decemberlönen kan hjälpa. Eller januari. Eller, jaa... vi får se.

Just nu jobbar jag lite på den här takterassen med gigantiskt fairy lights. Byros denna med. Nu ska bara en stad in i bakgrunden och kanske något mysigt på bordet. Och sen skugga skugga skugga. 
 
Har ni lite kul inspiration får ni gärna dela med er. Alltid kul att samla på sig lite extra fint. Och mina helgkvällar är ofta ganska mörka, ensamma, och kalla; perfekt för penna och papper. Precis som ikväll!

 

helgporträtt


Igår var det julfest med jobbet som gällde. Paris 1890 var temat, jag hade de rödaste läpparna och finger waves i håret, och lapade i mig gratisvin med vargar på ettiketten. Efter att ha lämnat huset klockan sex på morgonen var det mycket mitt-i-natten-aktiviteter som inte riktigt stämde överens i mitt huvud. Ändå drog jag med mig mitt gäng i två taxibilar till stan för att sitta i ett hörn på Jam och mysa. Visa lite av mitt privatliv. Och när alla gått hem fick jag en lektion av vassase DJn Stiff Kitten. Scratch scratch. Inte för att jag minns något av det nu i efterhand, men jag hamnade dansandes i hennes twitterfeed. Typiskt bra.

Och då jag inte varit ute ordentligen sen i oktober somnade jag direkt på soffan när jag kom hem. Vaknade fem timmar senare helt omstoppad med två täcken och värmefläkten på. Fanns inget annat alternativ än att svälja två paracetamol och klicka hem en pizza. Detta har sannerligen varit en vecka i onyttigheternas tecken. Fast det är okej ibland.  
  
En sån trött! Pax på lördag nerbäddad framför Gilmore Girls och skissblock. 
Just what the doctor ordered.

Road to work

Det är så fint i all sin alldaglighet.

En kväll på Annie's


Hej och på tal om smultronställen och guldgruvor; jag lär känna Nottingham mer för var vecka som går. Och det är en stad fylld med massa små fantastiska gömmor. Och senaste fynded heter Annie's Burger Shack. Där var jag och älskling och åt oss mer än alldeles för mätta igår. Såg ut lite såhär.

Menyn är massiv och allt går att beställa som vegetariskt och veganskt. ALLT! Och då menar jag inte att de tar bort osten och lägger i extra sallad. Det finns fuskkött så det bara ryker om det; vegobacon, vego pulled pork, vegokyckling, vegokorv. Alltså ja, allt du kan tänka dig. Ett helt kök designerat åt att se till att folk med speciaqlkost ska kunna äta precis lika gott, om inte godare, som alla köttfantaster. Ett så jävla bra koncept. 

Så vi satt och tuggade i oss våra godbitar strax innan middagsruschen, tyvärr till julmusik och pynt. Fast det gjorde inte så mycket. Vi pussades mest och delade sötpotatis-pommes. Och vet ni vad som gör det hela ännu bättre? Våningen under är Annie's Bar! De har Nintendo 64 med Mario Kart och gamla svartvita sportevent på en skruttig TV. Och så mycket craft beer. Jag ville mest bara stanna för alltid. Eller i alla fall återkomma en gång i veckan.

Så glad och pixlig var jag!

Och jaa, söt. Han liksom lyser upp ett helt rum, ett helt kvarter, en hel stad. Och min tillvaro då såklart.

Klicka på bilden för att komma till menyn, vettja!
Ni kommer trilla baklänges och boka flygbiljett genast, jag lovar. Puss.

Lite tyck och tänk om Lena Dunhamns bok

Förra veckan läste jag klart Lena Dunhams 'Not that kind of girl'. En debutbok från en redan etablerad skribent. Ett gäng essär baserade på tolkningar av hennes egna minnen från hennes egna barndom, ungdom, och nutid. Allt indelat i större kapitel som 'Sex and Love', 'Body', och 'Friendship'. Lite enkelt förklarat allt sånt där himla viktigt som brukar påverka och forma en ung kvinna under hennes uppväxt. Sånt en tänker på. Sånt en gör utan att tänka på. Sånt som en överanalyserar och låter styra en. Sånt en lägger märke till. Sånt som betyder någonting. 
 
Först och främst måste jag säga att jag är helt klart en Lena fan girl. Jag tycker hemskt bra om hennes tv-serie Girls, men ännu bättre om henne själv. Hon verkar vara en helt strålande person. Knivskarp på sitt egna vis, en som belyser och ifrågasätter istället för att bara nicka och hålla med. En som inte är rädd för jobbig stämning, en som drivs av att utmana. Och en som har någonting att säga. Hon har en röst, hon gör sig hörd, hon tar plats, och hon ser det som en självklarhet att hon gör det; vilket jag älskar. Hon klurar över normer hon bryter och följer. Hon tänker efter, kanske inte alltid före, men alltid alltid. Och det är så skönt med någon som vågar prata om det där som annars är lite klurigt att nämna, lite obekvämt och lite ofint kanske. Sexdrift, livmodersbekymmer, menstruation, självkänsla. Och även om det hon skriver och säger är väldigt 'out there', väldigt överdrivet amerikanskt, så är det skönt att få höra. Och på många sätt önskar jag att jag själv kunde vara en gnutta mer som henne. En gnutta mer JAG TAR PLATS OCH DET ÄR FAN OKEJ, INTE SKA JAG BEHÖVA BE OM LOV FÖR ATT JAG INTE ÄR NORMSNYGG ELLER FÖR ATT JAG HAR AVVIKANDE BETEENDEN. Och nej, vi ska inte behöva be om lov för att få vara med, få ta plats, få tala, och säga vad vi tänker.
 
Boken är väldigt mycket som Girls. Hon skriver helt fantastiskt. Alltså språket bara gör mig genomglad ibland. Även om många situationer är svåra att relatera till kan jag uppskatta hennes välmålade bild av de. Fast ibland känns det lite som att hon vill säga något, liksom är på väg mot en slutsats, något som ska upplysa mig på ett sätt jag inte tänkt innan... men så slutar kapitlet innan vi kommer dit. Och ja, lite glappigt ibland. Jag kan tappa bort mig lite i övre medelklassens Manhattan. Jag kan tänka mig att igenkänningsfaktorn är mycket större i de artsy kvarteren i Soho än i småstadsSverige. Trots det tycker jag inte att det känns som ett problem.
 
Och med all kontrovers som flugit runtom den här boken på senaste tiden så känner jag mest ändå bara att jag faktiskt riktigt njöt av att läsa den. Jag gillade att få hänga med i Lenas tolkningar av hennes förflutna och var genuint deppig när sidorna tog slut. För hon är en inspiratör. Hon går sin egen väg och hon har en röst som speglar vår generation. Och hon blir hörd, hon rör om i grytor. Och hon får mig att tänka till, tänka efter, tänka om? Och det välkomnar jag. Jag kommer med största sannolikhet bläddra igenom boken snart igen.
 
Och vet ni vad jag tycker i slutändan? Jag tycker: läs!
Läs, tänk, känn, och diskutera. Det är denna bok värd.

Notts nights//att börja om på nytt

Telling stories in the street//observing from the other side.
 
Vi har bott här i två månader nu. Och jag älskar det. 
Fast ibland är det lite ensamt. Känner inte så många ju. Älskade Nat jobbar nätter, jag jobbar dagar. Känner mig lite isolerad ibland (isolated youth, hah). Listan på vänner att ringa över är en bråkdel av vad den har varit innan. Och det kan göra mig osöker ibland. Det slår till mot magen och jag vacklar, står ostadigt. Försöker säga till mig själv att det är okej att det tar tid, att det är okej om det är lite ensligt till en början. Håller fortfarande på att klura ut det här ju, det helt nya, den sprillans färska tillvaron. 
Och vet ni vad, det känns rättså fint att ha bloggen att kunna connecta genom. Fint folk att dela med sig till och berätta om allt det svåra, allt det ytliga, allt det besvärliga, allt det härliga. Alltet. Så hej bloggvärlden, och tack för att du finns. Det blir mindre ensligt så.

Escape from the bitter cold


Igår tog jag en halv semesterdag och lämnade jobbet redan halv tolv på förmiddagen. Strax över en timme senare kastade jag av mig halsdukarna (jaa, plural) och tryckte på vattenkokaren för att bota min decemberångest lite. Och det gjorde jag såhär.

Härom dagen köpte jag och Nat hem mince pies. Jag har aldrig fått för mig att äta dessa juliga små fynd tidigare då jag, i stil med ett och annat småbarn runtom i landet, trodde att mince betydde mince meat. 
  
Det gör det inte. Kände mig så himla dum när jag fick det förklarat för mig. Istället är det typ sötsura bär. Nat är helt besatt av dem och jag fattar inte riktigt grejen. Håller mig till ostkex tror jag.  
 
Jag har köpt min första Penguin Books-mugg med! Började med Conan Doyle, såklart. Ur den dricker jag pepparkaksthé med ett litet stänk av apelsin i. Så himla gott.  

Théet är köpt på Lee Rosy's som vi besökte tidigare i veckan. Det kan ni läsa om här. Vi fyndade även de bästa thésilarna jag varit med om. Inte ens det minsta lilla avskalet av rooibos slinker igenom. Så praktiskt!

Sen hade jag faktiskt en jobbintervju. Ska nog börja jobba lite extra vid sidan av mitt heltidsjobb. Kan ni tänka er? Det trodde vi inte om mig, va? Har blivit en sån där vuxen. Jaa, det var kanske dags vid 26 års ålder.
Nää, skoja. Inte på riktigt ju.
 
Glad helg, fina x


Rättelse: efter många diskussioner de senaste veckorna visar det sig att en del 'lite finare' mince pies faktiskt kan innehålla kött. Och fortfarande bär. Alltså England, vafan?!
 

Mitt webcamliv de senaste åren

Sommaren 2014. Tar fräsigt författarporträtt.
 
Vinter 2012, röker och dricker själv i vardagsrummet i Cambridge Court.
 
Vår 2014. Är bakfull i bästa brillorna jag söp bort senare samma kväll.

Anna och Chrissy invaderade mitt liv samtidigt hösten 2013. Älskar!!!
 
 
Skaffade keps. Typ jul 2013.

Var klädd i onesie typ hela våren 2014.

Tidig sommar 214. Fan vad jag saknar håret!

Skickade pussbild till Nat från jobbet i somras. Och till er nu.
 
Spex i soffa höst 2013. Nyss hemkommen från Skottland och lite levnadsglad.
 
Med minsta katten hösten 2012. Hade inte setts på ett år!
 
Mathilda och Moa i källarlägenheten i Stoke Newington, typ vinter/vår i början på 2012.
 
 
 

Lee Rosy's

Häromkvällen mötte älskling upp mig när jag steg av bussen i stan. Det är mörkt när jag låser dörren bakom mig om morgonen, det är mörkt när jag sätter stövlarna på dörrmattan när jag kommer hem. Det är alltid mörkt. Fast ibland kan det vara ganska fint med.
 
Vi vandrade genom ett välpyntat stadscentrum och slog oss ner i favoritstadsdelen Hockley, närmare bestämt på caféet och thébutiken Lee Rosy's. Jag fick lära mig att namnet kommer från cockneyns Rosy Lee= cup of tea. Kändes bra att veta. Kändes lite London bakom leendet och jag valde ut ett vitt thé som smakade kardemumma och himla hemtrevligt. 
 
Vi satte oss i fönstret och höll händerna hårt knutna och knäna lika hårt pressade mot elementet under bordsskivan. Vintern har kommit nu. Imma på rutorna och mudcake för att hålla hoppet uppe. Vi pussades och pussades och gjorde nog mest bara det om jag ska vara ärlig. Inte mycket att skriva i ett blogginlägg, va?
 
Efter 45 minuter var det ut i kylan och mörkret igen. Men det var fint att vara varm, om än bara för en liten stund.

10x2

Bea, cavan, och jag i Tivoliparken för tre månader sen. 
Och så tio frågor från Jennifer och Chrissy med tillhörande svar. Puss.
 
1. Vilket är ditt första minne?
Jag vet inte. Hade en diskussion om det förra veckan, att det är svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad en lyckas föreställa sig att en minns då man sett foton, hört historier, sett bilder. Minnet är en så himla klurig grej. Men om jag tänker på en liten Jennifer så tänker jag på ett blont yrväder som är så envis att det inte ens är roligt, som kallar sig själv 'Jaja', och spelade ut disneyfilmer med sina gosedjur. Finns ett sött foto när vi sitter uppradade som de sju dvärgarna. Jag har bakochframkeps på mig och ler jättestort.
 
2. Hur såg du ut för exakt ett år sedan?
Webcamkantig i nyköpt tröja. 
 
3. När hade du hjärtklappning senast?
Förra veckan. Mamma textade och berättade att vår finaste fina tant dalmatin kommer avlivas nu i dagarna. Jag bara tappade fattningen helt och hållet, sprang upp till Nat som eftermiddagsslumrade post-nattskift, och begravde mig i hans famn tills eyeliner fläckade hela mitt ansikte, sängkläderna och hans bröstkorg. Sen Skypade vi med Sverige. Mamma och pappa berättade om allt som hänt, inte funkar, och tyvärr kommer hända. Fannyhunden låg i sin fotölj och skakade. Så ont i hjärtat. Och jag grät gråtit åtta timmar i sträck.
 
4. Vad ser du fram emot just nu?
Nästa lön om två veckor. Kommer äntligen ha råd med grejer igen! Då ska det firas med veganburgare på JamCafé och belgisk hoppig öl. Och så ska jag beställa hem ett gäng nya copic markers i gröna och grå nyanser. Och föra över ett liten tårtbit på sparkontot. Och sen somna lite lagom vimmelkantig och utmattad i Nats famn. Alltså bästa.
 
5. Vad gör du om fem år?
Jag vaknar tidigt om morgonen, kanske vid halv sex eller så. Hoppar i mysbyxor och en stor stickad tröja, trär på springskorna, och väcker vår franska bulldog med en puss på nosen och lite mysigt öronkli. Sen går vi på en promenad längst dimmiga brittiska gator och kanske köper med oss nybakt bröd hem. Båda äter frukost och jag tar mig till jobbet. Spenderar åtta timmar med något upplyftande, kreativt, och engagerande. Något jag tycker himla bra om och är bra på. Äter avokadosallad med blåmögelost till lunch kanske. Och sen så skriver jag. Jag skriver på något som inte ger mig prestationsångest utan bara värsta kicken. Kanske något bara för mig själv eller något för oss alla. Och Nat avbryter mig med nackpussar och vi spenderar kvällen med att dricka öl på någon uteservering med franskis mellan fötterna, i ett stort moln av välbehag och goda vänner. Och så ler jag sådär hemskt mycket att jag har kråkfötter runtom ögonen från alla sidor sätt. Ja, typ precis så tack.
 
6. Vilken är din värsta ovana?
Alltså läsk. Dricker så himla mycket läsk. Skäms typ. Varje dag så gott som. Allt från en liten 33cl till en stor 2liters flaska. Dricker just nu. Är så himla beroende att det är pinsamt. Får värsta ångesten av att skriva det här.
 
7. Din sista måltid om du får välja helt fritt?
Ostbricka. Blåmögelost, röd Leicester, stark cheddar, krämig getost, mängder av mjuk brie. Typ ostnarkoman. Åt tranbärsost-toasts till middag. Omnom.
 
8. Berätta tre saker vi inte vet om dig!
Jag dricker inte kaffe. Började göra det lite när jag jobbade 12-timmars skift i baren, men inte alls sen dess. Tycker det doftar helt vansinnigt fantastiskt men smakar inget vidare intressant. Jag kan dock lite enkel latteart som jag lärde mig genom YouTube. 
Jag har bristningar i huden efter att ha pendlat i vikt som galet genom åren. Skäms så otroligt mycket över det. Mår dåligt om någon skulle se, märka, eller nämna det. De är inte himla synliga längre, ibland glömmer jag nästan bort de själv. Men som jag hatar de. Så otroligt mycket.
Jag är en sån som helst av allt vill vara författare på heltid men ständigt verkar ha skrivkramp.
 
9. Vad är du rädd för?
Min självkänsla. Den är så himla kass. Jag mobbar mig själv varje dag på ett eller annat vis. Vad jag än gör duger det inte, hur jag än försöker så blir det inte bra. Och jag är så elak mot mig själv. Funderar på att se om jag kan gå och prata med någon om det. Terapi hjälpte mig något helt vansinnigt för flera år sen. Ingen skam i ett återbesök eller tio.
 
10. Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
Min vän Mimi tror jag. Hon är bara så himla fin och uttrycksfull att jag vet inte vad. Och lite som mig, fast ändå inte. Men ja, hon helst. Eller kanske Steve Buschemi. Känner mig lite som honom ibland.
 
 
1. BAM! Du är känd. Hur ser din autograf ut? 
Brukade typ träna på det när jag var liten. Insåg dock snabbt att Palmblad inte gör sig vidare snyggt i någon form av namnteckning. I alla fall inte när det gäller min handstil.Så får väl köra på mitt "artistnamn" höh.
 

2. Samlar du på någonting? 
Brukar sno coasters från olika barer jag gillar, vet inte om det räknas. Drömmer om snyggaste, finaste, och bästa bibliotekssamlingen av böcker någonsin. Från golv till tak, under byråer, ovanpå micron, bakom soffkuddarna. Har precis hittat nya utgåvor av klassiker jag vill se ryggarna på varje dag.
Och så tänkte jag börja samla Penguin Books-muggar. Har min Muminmuggssamling i Sverige fortfarande ju.

3. Vad är det obehagligaste du vet? 
Inse min egna ignorans. Att jag är del av en bekymmersam samhällsstruktur som ständigt sopas under mattan när det blir obekvämt. Det får mig att må riktigt illa. 

4. Du måste tatuera in en textrad eller ett ord i pannan. Vad väljer du och varför? 
Koordinater till bästa platsen på jorden. Och ett litet ankare intill <3
 
5. Tror att nästan alla på listan är i förhållanden. Så. Vem är ert frikort? 
Alltså, har inget. Kan sitta och bli sugen när jag ser en stilig bild på Matt Hitt och så, men liksom... Nat. Han är allt jag vill ha, hur jävla banalt det än låter.
 
6. Berätta om något riktigt kul/knäppt/fint som hänt på sistone. 
Jag svarade på hälften av de här frågorna medan jag satt på toa. Ärligt.
 
7. Tror du på spöken? 
Bara om de stickar intill öppna brasor som i Mumindalen.

8. Snog, marry, avoid: Gordon Ramsey, Fredrik Reinfeldt, Leif GW Persson. 
Snog: Gordon, that fisty bastard. Marry: GW. Avoid: Fredde, såklart.

9. Din bästa låt just nu? 
O'Children av Nick Cave and the Bad Seeds. Så mycket kärlek. Alltid.
Jag lyssnar typ inte på ny musik. Testade Little Jinders platta men det var liksom så upp och ner att jag inte blev bekväm. Bytte till en gammal Spofifyspellista istället. Så alltså, kasta ny bra musik på mig. Gärna svenskt! Vill ha alla tips.
 
10. Vad är du absolut världsbäst på? (Olagligt att inte svara på denna fråga.)
Jobbiga saker som att tvivla, racka ner på mig själv, och gråta i duschen. 
Och lite bra grejer med som att hitta på nya ord, vara tvåspråkig i sömnen, och använda Oxford comma.
 

RSS 2.0