Är på typ semester



Jag har dragit till södra Sverige över en långhelg för att dricka cava i parken, klappa en dalmatin och vittna till mina bästa vänners giftemål bland annat. Ingen laptop, knappt något wi-fi. Så ursäkta tystnaden, åter igen, men berättaren är mitt uppe i en ångestblandad nostalgitripp som heter Hemstaden.

Panikångest och sånt som är svårt

Att vakna upp med andan i halsen och inte veta om du behöver kräkas, kramas om eller eller dricka dödligt stora klunkar whiskey. Eller allt i en kombination. Att behöva erkänna för sig själv att just nu fixar inte jag den enklaste lilla sak, att just nu måste jag lägga all min energi och koncentration på att inte hyperventilera. Att helt enkelt klara stunden.

Jag har haft en lite klurig sommar på det personliga planet och för några veckor sen började jag åter igen ta medicin dagligen för att minska min stressrelaterade ångest och klippa av topparna och dalarna på karusellvarianten av känslor som slår om, slår hårt och ibland slår mig sönder. Kruxet är just det att innan kroppen vänjer sig vid den nya dos färgglada piller och stabiliserar det som stabiliseras så himla illa bör så blir backarna allt brantare och en famlar runt i större utsträckning än en gjorde från första början. Och där är jag nu.

Förra veckan vaknade jag av att jag grät. Alarmet var ställt på 7.00 men innan dess satt jag ihopkrupen i ett hörn av sängen och försökte sluta skaka i förtvivlan. Jag fattade tag om mina anklar med händerna jag sa bestämt att 'nu sitter vi still här ett tag, det är bara en helt vanligt tisdag: inget att oros sig över'. Men vetskapen att det som hände inuti mig var inte bara extremt obehagligt utan även ologiskt gnagde sig fast i bakhuvudet och när tio femton tjugo minuter gått utan att jag slutat skaka kröp stressen fram och pekade ut att det här blev ju inte alls bättre, vanlig tisdag eller inte. Och det blev svårare att andas. Jag plockade upp mobilen direkt och skickade iväg ett sms till min manager med en kort förklaring om vad som höll på att hända och petade Nat hårt i sidan tills han vaknade och kunde hålla om mig så hårt som det är fysiskt möjligt, för nu började jag falla rejält. Hundratusen kilometer i timmen och ingen synlig avfart. Och det höll i mig, höll fast mig i ännu en timme. 

När jag började komma ur det var jag utmattad. Så fysiskt och emotionellt slut att jag inte fixade att sitta upp. Nat stoppade om mig med alla mjuka täcken, filtar och kuddar han kunde hitta och öppnade fönstret på vid gavel så jag skulle kunna få andas frisk luft, få kalla och välbehövda vindpustar att smeka mig över håret. Det tog mig inte mer än fem minuter att somna. Och när jag vaknade igen efter två timmar var min kropp fortfarande bestående av färdigkokt pasta och huvudet helt tomt på ord, tankar och känslor. Min manager hörde av sig och sa att det var inga bekymmer, han hade fixat så att någon annan tog mitt pass på jobbet. Och jag skämdes som bara attans och tackade honom för all förståelse och somnade om igen.

Det är så himla lätt att skämmas och känna sig som en svag individ när hela ens kropp kraschar och en inte på något vis har verktygen att göra något åt det. Inte kunna förhindra, bara underlätta. Och det är svårt att erkänna inte bara för sig själv utan även för andra att en inte riktigt funkar just nu, funkar just idag. Att en behöver skyddsnät för att fixa småsaker. 
Och jag vet fortfarande inte om jag accepterar det, om jag vill erkänna att detta är en svaghet jag har eller något svinsvårt jag går igenom just nu. Men om jag skriver det här kanske det är ett litet steg, ett litet någonting. Och kanske dömer ändå inte folk mig så hårt som jag är rädd för att de ska göra. 
Jag är fortfarande samma Jennifer, det är bara lite svårare än vanligt att vara mig just nu. Men jag är inte mindre för det.

they see us ravein'

Mörka moln och ikväll drar vi till East Central 1 för att dansa oss blöta till solen står högt på himlen igen. På med största kängorna och Daniel Avery på högsta volym så ses vi på andra sidan.

godnattsagor som funkar

Det är sådär way past bed time som vanligt. Jag har vårt lilla krypin för mig själv då grabben är och tar en öl med en vän från Belgien. Regnet öser ner i omgångar utanför fönstret på andra våningen och jag har London Grammar på i bakgrunden. Och en penna bakom örat, såklart.
 

De senaste veckorna har jag suttit i en klump blande de här lakanen och skissat, fyllt i, gjort fel, gjort om och bara låtit det som flödat genom skallen på mig fastna på papper. Älskar att bläddra genom min lilla moleskin skissbok nu, börjar fyllas av alla möjliga sorters skatter. Som flickan med blommorna jag nästan avled av att rita.

Och den lilla franska bulldogen som sträcker på sig med bedjande blick.
 
Eller Adventure Time-klottret där jag gör om de finaste karaktärerna lite som jag själv känner för.
 
För att inte tala om nya favoritprojektet Skogen där jag lovat mig själv att fylla allt vitt i grågrönmulna färger, löv och mossa. Med tusen gömställen. Som en egen liten värld att gömma sig i. Kan verkligen dagdrömma mig bort i den här när verkligheten inte lever upp till förväntan.
 
Just ikväll ritade jag det jag såg. Det blev lite böcker som ligger på fönsterbrädet intill mig samt en fasligt udda thékopp som fick lite eget liv och gör mig megasugen på ingefärsthé. Måste köpa.
 
Böckerna är förresten 'South of the Border, West of the Sun' av Murakami som jag ser fram emot att hugga tag i så snart jag är klar med vad jag läser för tillfället. Och megasuperbra klassikern 'To Kill a Mockingbird' av Harper Lee, som alla ju borde läsa. 
 
Gillar idéen med att rita bokhögar förresten. Tror det kan bli lite av en ny grej.
 
Fast nu blev det himla sent och kameraljuset är uselt och mina ögon trötta. Så det blir väl dags att stoppa tillbaka pennorna där de bor och krypa ner mellan mina kroppsvarma lakan och halvslumra bort någon timme tills jag väcks av långa lena armar som lindas runt min kropp och nattkyssar som helt ärligt är to die for. Inte fel alltså, det här livet.
 
 
 

abney park cemetary och stokey stop

 
Härom veckan mötte jag åter igen upp med mina två skatter Moa och Mia. Vi siktade in oss på gamla vackra Abney Park Cemetary som ligger mitt i Stoke Newington, favorithänget i bästa staden. Snirkliga vägar, övervuxna gravstenar, trädtoppar högt i skyarna och så vi tre med varsin isthé i ena näven och kameran i den andra.
 
 

 
Jag lovar och svär på en riktigt romantiserande tummis: det finns få platser som är vackrare än engelska kyrkogårdar.
 



En himla fin grej är att folk kommer för att hänga. De slår sig ner på en gräsplätt och läser en bok, har picknick på en skranglig gammal bänk eller leker med hundar som har för mycket spring i benen. Hundar klappade för mig vid det här besöket räknade: två.
 

Hej alla som känner mig. Fixa en gravstens bok åt mig när det är dags. Okej?

Vandrade runt i timmar. Till slut började det kurra rejält i magen.
 

Vi drog bara till andra sidan gatan och Stokey Stop som är ett relativt nyöppnat halvhipsterhak. Drinkar serveras i Mason jars och toaletten simmar i stearinljus. Och så var det happy hour med ju.


Så fina. Så bra.


Supermysigt ställe. Gå dit! Tips tips.


Drinkmenyerna sitter som sidor i böcker. Dreamy eller vaddå?!




Så varm, så matt, så himla tillfreds.


Vi köpte billiga veggieburgare och pratade om ett litet projekt vi kanske sätter igång med i höst, även fast vi alla bor på olika håll och kanter. Bra att ha smått kul som får en att hålla kontakten när en inte kan dimpa ner i soffan intill sina bästisar efter en lång arbetsdag bara. Avstånd suger. Men hurra för internet!

Vilka grabbar, alltså.

Livsfarliga och underbara eBay



De senaste månaderna har jag varit så otroligt försiktig med utgifter och på grund av detta fått en väldigt ohändelserik tillvaro. Jobb, tåg hem, kanske en öl i trädgården och så till sängs. Inte spännande på något vis. 
Istället har det visat sig att jag relativt omedvetet byggt ett litet mysbo väl hemma. En plats där jag kan sysselsätta och underhålla mig utan att behöva betala dyrt för mig, eller? Min bästis eBay och jag har nog aldrig varit så tighta förut. Jag har plockat åt mig smått och gott för att kunna sitta i sängen med en kopp thé och låta kreativiteten flöda. Och kanske mest av allt för att hålla tristessen borta. Och visst har det funkat, men när jag kollar igenom min köphistorik inser jag snabbt att oj, det var nog inte det billigaste ändå. Farligt när det finns en hel värld av prylar på datorskärmen framför en. Det har visst blivit en del senaste månaderna...
Kanske bäst att sätta in ett litet förbud? I alla fall för nu, host host.

RSS 2.0