bite your lips and tell me you're mine

Mycket av min tillvaro som inte är jobbrutiner, sova en kvart för länge och kämpa i mig mackor som växer i munnen för varje tugga är spontan verklighetsflykt med vänner i alla dess former. Det är ändå det finaste med att bo som jag bor: jag har tre stycken underbara trollungar i samma lägenhet och skulle alla de vara bortflugna för stunden är London en makalöst stor stad och det finns alltid någon att dansa med.
 
I helgen drack vi öl och tittade på gammalt svenskt på youtube. Karlsson på Taket här, men jag fastnar inte riktigt. Vill bara ha Bamse och vi berättar våra favoritbitar som vi minns och sen sjunger vi lite. 
 
Kan jag inte få spendera varje stund såhär?
 
Finaste Christopher som klippt sig för kort men vad gör det om man har fin skjorta tycker jag. Eller färdigblandade groggar på burk.
 
Och Nuru som jag hängde med senast förra sommaren har dykt upp i mitt liv igen och dragit med mig på VIPhäng i Shoreditch och nästa helg ska vi ta oss an Peckham. Så jävla fin grabb.
 
När klockan slog midnatt dumpade jag kameran och vi tog bussen till Angel för att dansa skiten ur världen och sen bara flippade jag. På ett bra sätt, alltså. Jag kunde inte stå still, bara sprang mellan folk och dansade, hånglade och skaffade tusen nya vänner som jag tappade bort några minuter senare. Jag älskar att gå ut här. Alla är så öppna och glada och vill bara ha en good fucking time. Ler på insidan bara jag tänker på det.
Och så hittade jag den där pojken med, han med manchesterbyxor och smutsblonda lockar som hånglade mig hela vägen till New Barnet i norr. Drömnatten. Dagen efter är jag hemma vid tolv igen, väcker mina sovande festisar, dör i soffan till Black Books och en stor pizzabeställning. Bäst.

you can sort your life out anytime, the pub closes in five hours

Det är himla tyst, jag vet. Men ibland går balansgången i livet inget vidare och man trillar trillar trillar och innan man riktigt hittat fotfästet igen behöver man en liten paus. Från folk, från prat, från rutiner och från tankar. Så jag stapplar framåt, ett vingligt steg i taget och hoppas på det bästa eller i alla fall något där marken inte vibrerar så hemskt mycket. Men snart kan jag nog andas lugnt igen och det ser jag banne mig fram emot.
 
Tills dess: galet mycket burköl till en dokumentär om Blur, en födelsedagsfest i västra London och varje fri stund med Arctic Monkeys nya som är så bra att det sprattlar i magen. Ni borde testa det ni med.
Puss

nej nu får det vara nog

Det blev lite tyst igen, bara jobb och rutin. Det har varit indiansommar i London och så varmt att man inte orkar annat än att dö hemma i soffan på sin lediga tid. Men nu blir det lite mer fint att se fram emot i veckan som kommer. Tre små svenskar kommer och hälsar på och då är mycket äventyrstid inbokad. Sådär magpirrigt bra alltså.

RSS 2.0