höjden av att vara oglamorös

Varm sovatröja och nya knästrumpor precis innan läggdags. Favoritgrej med hösten just nu typ.
 
 
Kom på mig själv med att kika på bilderna ovan och tänka, men detta kan man ju inte lägga ut, folk kan ju tro att jag försöker vara sexig! Sen tittade jag mig själv i spegeln och skrattade. Sexig eller ej, bara för att lite rumpa sticker ut under en stor tröja betyder inte det att måste döma eller gömma mig själv. Orka ideal och skit, jag är min egen oglammiga pinuppa ikväll. High five.

greyfriars kirkyard

Jag har fortfarande jättemycket fina fotografier från Edinburghresan förra månaden sparade på dator. Vet bara inte vad jag ska skriva. Så övergripande mycket magi att jag blir lite stum. Men en eftermiddag, eller två egentligen, var vi på besök på Greyfriars Kirkyard, kyrkogården mitt i smeten där de första riktiga höstvindarna ruskade om oss. Låt mig visa.
 
Ligger precis bakom denna lilla puben. Har ni inte läst historien om Bobby tycker jag ni ska göra det bums. Dödligt söt.
 

Vi trampade ner de roströda löven i cirklar och letade fina gamla namn på gravarna.

På ett håll har man utkik över baksidan på caféet Elephant House, där J K Rowling satt och var finurlig en gång i tiden. Tänk att det var här det började alltså. Man känner det banne mig i luften. 
 
Vill bara ut med de här fina och resa igen. Så himla mycket! 
 
Håller på att spara pengar till en ny tågutflykt. Vet dock inte var eller med vem. Mot Sheffield kanske. Eller Manchester. Norrut känns rätt. Edinburgh blir det förhoppningsvis igen lagom till att man fyller år i mars. Kan knappt vänta kan jag säga er. Åh. 
 

det var jag, chrissy och alex band guy igår

 
Arctic Monekys igår på Earl's Court. Say whaaaaaaaaat? 
Sådär snuskigt svinigt dunderbra att jag knappt orkar andas. Strobe lights, konfetti, Sheffilddialekt blandat med fejkamerikanska, kamning av greaserhår på scen och 'this one is for all the ladys' danslåten. Allså jag är liten brud tretton år som smälter genom tangentbordet när jag tänker på det, typ som en förälskelse som man inte riktigt vågar tro på är sann. Hände detta? Såg jag det här? Dansade jag i shorts, spetsbody och docs tills svetten rann över varenda liten bit hud jag exsisterar i. Ja, det gjorde det.
Och det var banne mig det bästa jag någonsin sätt. Punk slut.
 
 
On another note: Christina du är fan bäst! Flytta tillbaka till London annars kommer jag upp norr och lattjar med dig så snart tillfälle ges. Pusskram xxx

instagramlivet

Har så gott som aldrig med mig kameran numera. Men attans vad det händer saker ändå som man vill spara på. Tur ändå att någon uppfann smartphonen. Vad gjorde jag innan, minns inte ens. Men ja, lite såhär ser det ut:
 
 Jag hänger och slänger, gillar livet mest. Nuru är min helgbästis och drar med mig överallt där det är fint och fest och ibland finns det ballonger med, så man kan ju inte klaga. Bor och röker med Mimi, men hon är hemma för sällan. Fast vi möts alltid upp och flörtar med pojkar i busskurer på Kingsland High Street och dansar så gatstenarna går sönder. Blir aldrig gammalt.
 
Hänger gärna i bästa vardagsrummet med snyggingar i peruker och så många billiga burkar öl att vi bara famlar runt i trevligheter och hamnar framför youtube med sköna musikvideor och roliga djurklipp. Sen blir det söder ibland med och pinglorna som räddar mina helger. Och vi vaknar till Mighty Boosh på storbildstv i en säng i Peckham och köper läsk på vägen hem en solig söndag och tänker att 'det här måste vi ändå föreviga' och så kom den dära bilden till liv. Glassigt, jag och Mimi alltså. Typ största kärleken.
 
I övrigt har Morrissey släppt sin självbiografi med pretentiöst omslag och jag köper så fort lönen kommer in på kontot kan jag lova er. Har fått nya fina vänner på jobbet som jag ska göra stan med ikväll och nästa helg, vilket ju aldrig är fel. Och så ska jag och Chrissy tråna efter Alex band guy i Earls Court nästa fredag. Dör lite av bara tanken. Får bli mer instagram när det händer.
 
All kärlek på er. Nu ska jag rosta mig en macka.
 

att göra slut- en månad senare

När jag vaknar upp morgonen efter är allt som i en dimma; alla tankar, känslor och det som hänt. Har det hänt? På riktigt riktigt? Jag vänder mig om i sängen och somnar om för jag orkar inte ta reda på svaret. Inte än. Sen kommer det efter ett tag, den där intensiva smärtan då jag bara skulle gå till badrummet men faller ihop på vägen och slår näven i närmsta fasta ting och gråten kommer så fort att jag hulkar, skriker, och inte kan andas på en och samma gång. Och tusen cigaretter och lika mycket whiskey hjälper inte för varje gång jag minns så hamnar jag i en återvändsgränd där någon spärrat av vägen jag tog för att komma hit. Allt är bara ett helvete och jag vill inte mer. Ingenting alls någonsin och punkt slut.
 
Ett par dagar senare när jag vaknar upp är han inte det första jag tänker på och jag lyckas äta en skiva ost utan att den kommer upp igen och har ett riktigt samtal med en vän som varar i säkert tio minuter innan jag måste gå och kollapsa igen. Men alla de där små sakerna som var så värdefulla, så vackra, och framför allt bara våra, de sticker och svider i hela kroppen. De kommer göra det ett tag. För det kvittar om alla de stora sakerna var fel, om vi spenderade lika mycket tid med att bråka som vi gjorde med att skratta, om jag textade vänner för trehundrafemtioelfte gången och frågade 'Vad ska jag göra, vad fan ska jag göra?' för när jag minns hur han alltid drog mig till sig varje morgon jag skulle gå upp tidigare än honom, att det första ordet han lärde sig på svenska var katten och därför trodde att satte man bara 'en' i slutet på engelska ord blev de svenska, eller kommer ihåg sättet han uttalade mitt namn på; sådär sockersött och igenkännande, då kvittar det. 
För jag är fortfarande kär.
 
 
Idag när jag sitter på bussen hem från jobbet och åker förbi hans arbetsplats inser jag kanske 100 meter senare att jag glömde att snegla åt det hållet. Idag när jag hör låtraden 'the type of kisses where teeth collide' tänker jag inte på honom utan på när jag och Patrick kysstes som att världen skulle gå under och våra tänder smällde ihop så att vi bara kunde skratta och kyssas ännu hårdare. Idag när jag tänker på honom känns det inte så intressant längre, så då lägger jag av med det. Och det är precis därför jag skriver ner det här; för att det är så viktigt att minnas att det blir tusen gånger enklare bara man ger det lite tid. Även om jag vet om det tre dagar in i smärtan så litar jag inte på att det är så. Men det får göra så pass ont, för det gör det bara ett kort tag. Sen blir man utan att det riktigt märks en ny version av sig själv. Och det finns värre saker i världen än att inte få vara hans.
 
Det finns fortfarande platser dit jag inte går. Jag vet om att en verklighetschock som att möta honom på riktigt, i blek hud och de där långa ögonfransarna, skulle kasta mig baklänges och få mig att tvivla tusen gånger om igen. Jag är inte riktigt redo för att exsistera i en värld han är en del av. En dag kanske, men inte nu. Och det är banne mig okej. För det har bara gått en månad och det finns ingen funktion för att Facebook-blocka någon från mina gator i London. Så jag ger mig själv lite mer tid och tänker att fan jag har ändå kommit bra långt på bara den här korta tiden och det känns bra. I magen känns det faktiskt bra. Och det måste jag för allt i världen inte glömma.
 
 
Så ja, jag och Kevin gjorde slut i början av september och jag är inte ledsen över det. Ibland är jag fortfarande ledsen över att vårt förhållande blev så fel och att vi väntade så länge med att inte göra någonting åt det. Och det är lite svårt att prata om, visst är det ju det. För vi älskade varandra och det funkade inte. 

en modifierad lite sen fredagslista


Hur ser du ut när du är nyvaken?
Tummen upp från östra London. Hejhej!
 
Vilken dag är det idag?
Mustaschlördag mitt i oktober!

Vad ska du göra ikväll?
Dra hem mina grabbar på förfest i vardagsrummet och sen ut i Dalston och busa. Det är indieklubb och ingen mindre än bästa Josie Long är dj och vi kommer in billigt. Gillar läget.

Säg två bra uttryck:
Just nu gillar jag 'wee' som i liten och 'shambles' som i röra, kaos och baby.

Vad blir du glad av få höra att du är?
Snygg och dansant, hah! Nej, jag har fått höra att jag är gladare och lite mer mig själv de senaste veckorna. Det värmer som sol från inombords.

Vem saknar du?
Utöver alla de uppenbara som bor kvar i gamla goda Sverige saknar jag Paul från förra sommaren. Min vänsterhänta kedjerökande basist. Han var drömmen. Hatade att vakna.

Vad är du bra på?
Gå upp klockan fyra på morgonen, ta initiativ och ha fantasikonversationer med fiktiva folk. Helt okej skills.

Vad vill du ha?
En stor flaska whiskey, bättre hårkvalitet och det som står i mitt senast mottagna sms på riktigt.
 
Vem är du kär i just nu?
Alla som pratar med Sheffielddialekt, särskilt unge herr Turner. Och Mimi lite.

Vad var det första du snodde?
Stjäl pojkhjärtan på löpande band, haha. 

Vad har du tänkt göra länge men ej gjort?
Skriva ett brev till mormor. Vi brevväxlade en del när jag var yngre, trots att vi bodde i samma stad och sågs i alla fall varje månad. Hade varit fint att göra tänkte jag. Finns liksom få saker som går upp mot att ett handskrivet brev dimper ner genom brevinkastet.

Vad bävar du inför?
Obligatorisk jobbträning imorgon kväll. Inte schysst att lägga sånt på min lediga dag.

Vad händer i helgen?
Igår skulle jag åkt till Elin i Shepherd's Bush men det blev inte av. Istället hamnade jag i soffan här hemma och drack gott med Moa och Chris och började lyssna påm The Drums. Skitbra, ska fortsätta med det tror jag. Sen gick jag på en regnig promenad mitt i natten och sov på madrassen i vardagsrummet. När det blev lördag förmiddag handlade jag bröd, tittade på gamla Doctor Who och sextade med pojken i norr. Och ikväll blir det som sagt förfest, fest och kanske en efterfest med om man har tur. Och så tre timmar på jobbet imorgon. Ja, det är väl det.

Vad ska du göra i höst?
Jobba rumpan av mig och spara ihop pengar till ännu en Skottlandsresa och ny tatuering. Plus att jag ska njuta av allt jag vill så ofta jag kan. Och dansa mycket såklart.

en lördag i edinburgh

För tre veckor sen vaknade jag upp med den här utsikten från mitt hostelrum i Edinburgh. Peppen pumpade genom varje blodkärl och lusten att göra allt just nu på en gång flög runt i luften. Vi gjorde så gott vi kunde.
 
Dagen innan var det duggregn och pannkaksfika, men helt plötsligt var det blått på himlen och vi sprang genom staden sjungendes themet från Luften Hjältar. Mia flög lite också.
 
Målet var den där tjusiga toppen i fjärran; Arthur's Seat.
 
Lite halvbrant promenad med ömmande lårmuskler och vi flämtade att 'vad tusan håller vi på med?' men inte skulle man ge sig förrän man kunde taggas på Facebook på toppen. 
 
Allt går bra med lite vettigt sällskap vet ni ju. Skrattade så kinderna gick ur led säkert.
 
Helt makalös utsikt hela vägen. Hade man haft tiden och orken hade man kunnat ströva runt i en halv evighet kan jag lova.
 
Sen plötsligt var vi där och jag kunde bara inte ta in det. SÅ SJUKT VACKERT.
 
Solstänk i blicken och min nya förälskelse framför fötterna. Fan vad livet är fint ibland ändå.
 
Sen traskade vi hemåt igen, åt lite mat, drack mycket öl, fylleramlade längst ännu fler gator och dansade oss svettiga på en helschysst nattklubb vid namn Bubbelgum. Och så pratade folk skottska med. Tummen upp.

RSS 2.0