att få tillhöra en familj

Det slog mig så himla hårt nu i helgen hur fantastiskt fint det är att lära känna en människa och få bli insläppt i en helt ny värld som du annars aldrig hade fått tillgång till eller ens vetat om fanns. Jag har hållt hand med och pussat på Kevin sen förra sommaren nu. Första gången jag träffade hans mamma var det bara korta artighetsfraser. Första gången jag träffade hans bror Shaun gick han ut ur rummet och stängde blygt in sig på våningen ovanför. I helgen var jag nu inbjuden till Shauns konfirmation. Ärligt talat kunde inte jag bry mig mindre. Jag är uppvuxen helt utan en tro på någonting sådant och har heller aldrig funnit något jag känner är mer värt att tro på än Hogwarts, whiskey och nackkyssar. För mig är det bara blah blah och skit samma och 'nej, jag vill inte höra om gud. tack det är bra liksom'. Men för en irländsk katolsk familj är något sådant en stor sak, även om de inte går i kyrka mer än vid festliga tillfällen och till jul, och därför blir det genst en stor sak när mamma Doherty vänder sig till mig och säger 'Jennifer, you should come along'. För de vill ha mig där. De vill säga att jag är välkommen att vara en liten del av deras värld. Och hur fruktansvärt värdefullt är inte det?
 
Lillerbror Shaun, moster Ann och min Kevin.
Fick vara med och fotografera åt familjen med. Direkt när vi kommit hem igen och jag satt med min specialgjorda vegetariska plockmat i båda nävarna fick jag så snällt hjälpa till och se till att allt kom upp på Facebook så att stora enorma släkten på Irland som inte kunnat komma över fick vara med och kika lite. Typ 15 kommentarer på en halvtimme. Så sjukt gulligt.
 
Bröderna och mamma Doherty, min lilla extrafamilj.
 
Så nej, kyrkbänkarna var mest obekväma och jag hängde inte med i alla svängar då man skulle stå upp och sätta sig ner och vips skulle man stå upp igen. Och alla brittiska små ramsor man säger och det heliga vattnet och korstecknet när man går in och vinet och brödet och blessing och 'peace may be with you' är lika exatoskt som färgglada fåglar för mig och jag hade hellre hängt på ett stort safari än i katolska kyrkan, men att det betyder mycket för dem och att de vill ha mig där; det betyder mer än vad jag kan sätta ord på.
 
I augusti månad betalar Kevin flyg till mig för att jag ska få komma till dem i mitten av deras tvåveckors-semester på Irland och träffa hela den stora släkten, hälsa på hans pappa och se var hans familj har vuxit upp. Är inte det guld värt inne i hjärteroten så vet jag inte vad.

scribblings on the walls
scribbler is Jennifer

åh, förstår precis storheten i att bli inbjuden så. Kärlek alltså, måste ju ändå vara det bästa.

Svar: Ja, kattguld värt!
Jennifer Palmblad

2013-06-18 @ 08:25:00
URL: http://jenniferstroud.blogg.se/

what's on your mind, dear?

namn,
time & relative dimension in space,

mail, (publiceras ej)

blogg,

question//comment//love letter,

Trackback
RSS 2.0