2014 i promise you...

Jag har fyra resemål som ska bli av under det kommande året. Banne mig och jävlar anamma! Alla fyra är platser jag aldrig har besökt men som känns sådär oerhört vackra på sina egna vis, så jag måste helt enkelt ta mig dit. Och eftersom att jag innerst inne är en sann anglofil så är det bara brittiska destinationer. Tror verkligen jag hittat rätt här i livet, i alla fall rent geografiskt. 
Så just nu ser jag fram emot:
 
Favoritdialekten och 60p-öl på Shag. Chrissy ska ju med, självfallet. Det har hon själv inget att säga till om. Ska vi starta på The Effing Sandwich Shop, eller vad säger du, love? Sen jobbar vi oss flitigt igenom allt Band Guy-relaterat och delar på en flaska rödvin eller två. Jaa?!?
 
Lagom till födelsedagen tänkte jag. Dog på insidan när jag fick andas in Edinburgh och jag vill bara ha mer av härligaste Skottland. Lauren och Andrew står för min språkmässiga utbildning. Det går sådär hittills får jag väl erkänna. Men men. Och Sauchiehall Street då, hah.
 
Så engelskt det kan bli känns det som. Så himla mycket kulturell historia att jag bara flippar. Vill se allt, gå på alla smutsiga gator och dansa på alla nattklubbar. Så himla mycket ett måste. Och kanske en snabbtripp till Macclesfield med om tillfälle ges.
 
Polare Fred sa alltid åt mig att komma och hälsa på honom när han bodde där, men det kom alltid småsaker i vägen. Nåväl, Brighton står ju kvar så vitt jag vet och jag känner att det kommer bli många dagstripper ner till kusten i sommar. Steka på stranden och vara vaken hela natten. Tack ja tack.
 
Har ni några tips gällande dessa städer får ni gärna dela med er.
Fast att improvisera är ju inte så tokigt det heller. Åh, eskapisten i mig längtar!
P.S. fotokonsten är från tumblr.

anteckningar från sommaren 2012

 
En natt för inte längesedan var jag lagom sömnlös och bläddrade runt bland gamla dokument jag av någon anledning tyckt varit viktiga nog att spara på. Mycket skräp, påminnelser om sånt som är fint, mindre dagboksanteckningar, listor och käftsmällar. Det mesta utav minimal betydelse i dagsläget och så plötsligt ett dokument med namnet på pojken jag helt drunknade i förra sommaren. Dubbelklicka. Och där är den, listan med allt jag kunde komma ihåg om honom som jag skrev när vi tappade taget om varandra och aldrig hittade tillbaka igen, för att försäkra mig om att han var verklig, att han en gång fanns där nära intill mig och att jag visste en tusendel av vem han var. 
 
Jag har aldrig varit någon stor anhängare av klichéer, men om det finns någon the one who got away för mig så måste det vara han. För ett och ett halv år senare sätter jag fortfarande andan i halsen när jag tänker på vår magiska lilla tre-veckors-romans och än idag har jag inte kunnat åka genom Notting Hill utan att blinka bort mascarafläckar innan de når kinderna. Det är så sjukt, så vansinnigt sjukt hur vissa människor sätter spår i en. Någon du aldrig ens fick lära känna på riktigt, någon som rullade dig en cigarett av en slump och helt plötsligt skakade om allt. ALLT. Och visst tusan önskar jag mig honom tillbaka tusen gånger om. Men frågan är om det hade varit så himla fint om det varat i mer än tre veckor. Kanske tre månader hade tagit död på det fina? 
 
Så jag skrev en lista med punkter som var han, för jag kunde inte längre få tag på honom, grep med fingrarna i tomma luften. Och då kändes det bra att veta att jag i alla fall visste 28 meningar som var på riktigt.
 
22 får ni ta del av, de resterande 6 är för bara mig:
 

Born in January, 29 years old.
Played bass in a band called Cafe Vienna with a drummer and singer Phil. Got in contact with them by answering an ad.
Is a vegitarian.
Drinks and smokes roll-ups.
Was not born in London.
Has a sister.
Is left handed.
Also plays guitar.
Doesn't dance.
Owns two pairs of trousers, both grey denim.
Wears blue converse.
Is not on Facebook.
Listens mostly to Radiohead, Elliott Smith, Velvet Underground, Joy Division & Manic Street Preachers.
Likes Wes Anderson's films.
Owns a 'The Queen is Dead' tshirt.
Goes to Notting Hill Arts Club's Wednesday club night Death2Disco on occation.
Has a navy blue jacket.
Is quite shy.
Looks a bit like Alex James.
Has greenish eyes.
Eats on Subway a lot, most often Veggie Patty.
Is probably the most beautiful person I've ever met.

 

 

För visst fan är det fint att aldrig veta när man kommer träffa någon som förändrar en.

Någon så vacker att allt bara brister.


att stiga in i någon annans värld för en stund

Okej, rubriken till detta inlägg får det väl att låta ungefär hundratusentals gånger mer magiskt och romantiskt än vad det är. Håll i er nu så ni inte blir besvikna. På senaste har mina allra bästa här i London flytt både stad och land för att fira jul med släkt och sånt på en mer passande plats. Så jag slog näven i bordet och sa att det var dags att skaffa sig lite nya vänner. Jag började inom min egen trygghetszon: fiktiva kompisar. 
En liten lista på nya tv-serier jag tagit mig igenom och rekommenderar att ni kikar på bumsnupåmomangen!
Enjoy:
 
 
Top Boy.
Från min del av London, det skitiga och farliga Hackney, springer kids omkring med knarklangare, alla har pistol och allt handlar om pengar, vilket självfallet gör att livet suger även om man alltid har extra skrammel i börsen. Det är på något sätt väldigt exalterande att få se en hel verklighet som är lika långt från mig som Narnia, utspelad på gator dit jag går om jag vill handlar juice. Det är brutalt men ändå ganska känslosamt. Självfallet i det brittiska måttet att 'less is more' då säsongerna är på 4 avsnitt var. Men det smakar, ja visst gör det.
 
Bad Education.
Skönaste killen Jack Whitehall, som jag sprang in i utanför apoteket på shoppinggatan nummer 1 förra månaden(fangirl says WHAT?!?!), skriver och spelar i denna söta tramsiga lilla historia om en skola som alla andra med en klass med enbart stereotyper i ledd av den minst inspirerande läraren man kan tänka sig. Fast med klockrena oneliners som 'You're SO Times New Roman' kan man ju inte låta bli att älska det. Dessutom har Alfie en egen twitter som man kan följa. Visst är det underbart att leva år 2013?
 
Breaking Bad.
Ingen nyhet för någon, men jag tog en paus på ett år och är inte på väg att se klart förrän precis just nu. Har väl blivit det största av det största och jag tycker det känns relativt välförtjänt. Så snyggt, smart och roligt, man kan knappt önska något mer. Förutom alternativa slut med Bryan Cranston och Jane Kaczmarek då... men åh, det finns ju redan! Världen är väl allt för härlig.
 
The Thick Of It.
För kanske två år sen såg jag en makalös dokumentär av/med Stephen Fry (för det kan ju inte bli annat när han lägger sin fantastiska krokiga näsa i bekymmer, roligheter eller något han helt enkelt känner är makalöst viktigt) där han tar upp den stora ficklampan och belyser den kanske största magin vi människor kan åstadkomma: språk. I en kort intervju i ett avsnitt av dokumentären, eller dokumentärserien borde jag kanske säga, pratar han med en av skribenterna till The Thick Of It om svordommar och språk, hur ett så kallat fult ord kan förändra rytmen i en hel mening och jämföras med någon Shakespearean rent språkmässigt. Så ja, det var väl helt enkelt dags att titta. Och fan vad bra. Utspelar sig bakom de stora grabbarna på number 10 Downing Street och är totalt dränkt i satir och humor, likaväl som det är rent språkgodis. Mmmmm...
 
 
Och härnäst då? Vad borde jag kika på? Kom gärna med tusen förslag till sömnlösa nätter och vansinnigt gråa tisdagar. Hade tänkt att The Walking Dead nog blir nästa, har bara sett två avsnitt än och det är ju bara lite illa måste jag erkänna. Vill himla gärna testa Shameless UK också, men det verkar så omfattande att jag blir lite matt, hah. Turligt nog är det snart nytt år och en väl behövd dos av BBC's Sherlock kommer slungas ut till oss som svultit i två nedrans år. Så för nu lämnar jag er med nya lilla teasern. Åååh, längtans tider.
 
 

sex är farligt, det kan väcka känslor

Borde finnas som varningstext, typ som på cigarettpaket.
 
-Över Facebook till Anna från en ensam säng då den sporadiske pojken precis har dragit mig till sig och kysst mig rejält hårt en sista gång innan han stack. Och den här gången ville jag inte han skulle gå. Så nu raderar jag hans nummer. Överlevnadslogik.

morgonen efter

 
Hänger i ny hipp tröja med världens bakfylla och vill inte alls idag. Vill inte städa, dricka öl eller hångla. Kan inte bara någon fin person komma och skeda mig tills jag somnar igen? Det hade varit gött, tack.

one friday night i took a pill or maybe two

Har inte haft min kamera utanför lägenheten på två månade nu kanske. Kombination av ingen tid, ingen ork och lite annat. Tur man har en crappy smartphone i alla fall. Så instagram lever än, och lite såhär har det sett ut på senaste:
 
Jobbklädd i min gråa BF blazer och nyköpt billigt läppstift. Mått kasst och gått på långpromenader i västra London, ofta iförd acid wash och docs, enda rätta ju.
 
En himla bakfull söndag spatserade jag runt centrum med mina två favoritlads och hittade till Black Books <3 annars min bästa partysork Mimi gör Dalstons off licenses osäkra och så kröp det sista höstljuset undan och det blev officiellt vinterkallt, Hata.
 
Ibland har jag kysst en pojke eller två och det finns fortfarande få saker som är så fina som att krypa nära intill någon under ett varmt täcke och bara mysa. Eller åka dubbeldäcare genom ösregn. Och kanske spana in roliga gatnamn då. Ja, just så.
 
I helgen ska jag spexa till det på två för £5 vin hade jag tänkt. Kanske besöka Christophers jobb ikväll och i alla fall krama och pussa på mina bästa. Freds fick över £70 i dricks på jobbet bara igår så jag har sagt till att drinkarna blir i hans namn. Sen imorgon blir det drag här i hushållet då jag får en ny rumskamrat i form av min lilla Mia och sen vansinnigt fint pojkfrämmat på kvällskanten. Tills sist en ikeautflykt med hela Kråkboet på söndag. Hinner säkert beställa en pizza vid något tillfälle med. Puss

RSS 2.0